I veckan kom pianostämmaren och stämde pianot.
De har en rutin där de ringer i tid för den ârliga stämningen för att erbjuda sina tjänster och jag tackar dem gladeligen; stämt vore det annars icke.
Sedan dess, en stigande lust.
Det där med piano, pianissimo.
Alla dessa âr med dagligt spelande. Alla dessa toner inristade i varje ven.
Alla dessa âr, därefter, utan piano. I Paris, med smâ lägenheter, med mânga flyttar, med inga pengar, blir det inga pianon. Tonerna finns dock inristade ändâ, man lever med dem ocksâ utan pianot.
Dagen kom när det var möjligt. En sorg lättad. En outtalad sorg om ett piano jag aldrig trodde skulle bli möjligt gav vika för ett piano (som kom inseglande, för dem som minns).
Sedan dess, ett stâende piano. Under alla dessa âr, med piano, var det min hemliga trädgârd. Eller snarare, mitt enda sällskap, mitt beroende av ensamhet men i toner. Ett lugnande, men som hörde ihop med ensamhet, koncentration, fâ vara för sig själv.
Ett piano i en lägenhet man delar, det är inte samma som ett piano stâende i ett rum där man stänger in sig. Det har mao främst stâtt.
För nâgon mânad sedan passade jag pâ när andra människor boendes i lägenheten befann sig i andra rum. De menade därefter pâ att det var mycket trevligt och lugnande att lyssna till piano och att om det var upp till dem sâ spelade jag sâ ofta jag ville.
Sedan dess, tyst.
Jag sätter mig vid pianot, i ensamhet. Nâgon kommer in i rummet, tonslaget ögonblickligen mindre säkert, bestämdheten försvunnen. Ni vet, de sista spâren av en blyghet som alltid funnits där, som sakta arbetats bort, slipats ned, lärts att levas med i andra sammanhang. Men vad gäller just pianot aldrig hunnits, aldrig arbetats med.
Sedan lusten nu under nâgra dagar stigit har jag funderat. Skall här nâgonsin spelas piano, och aldrig har det kanske behövts spelas piano som nu, det finns inget bättre lugnande, ja skulle vara skogspromenader eventuellt; som en meditation med fingergymnastik, ja dâ kan jag inte vänta tills absolut tystnad och ensamhet.
Denna morgon, en dryg timmas spelande. Med de övriga tu i rummet, avstängda. Till en början, osäkert. Men sakta men säkert, en skyddande slöja mellan dem och mig. En början.
Alla dessa tonslingor. Sâ mycket de betytt och betyder för mitt affekt. Somliga spelas i mitt inre en gâng i veckan, minst.
Hoppas att du skrapar ihop modet till åtminstone ett mezzoforte så småningom - i andras närvaro. :)
RépondreSupprimerDock intet ont sagt om spelandet i ensamhet, jag förstår vad det kan betyda.
Åh - kärlek!
RépondreSupprimerTack, bägge! Jo, Einar, det är pâ gâng! Och hjärtligt välkommen hit, förresten! (Jag var inne och kikade pâ din blogg och kommer läsa vidare!!).
RépondreSupprimerDet är ganska intressant det där, hur man behöver formulera nâgot för sig för att kunna ta tag i det (eller i sig själv, för att vara mer precis...).
För DERAS skull också, förstås. Att leva ihop med någon som spelar piano som aldrig gör det om hon inte är ensam? När mamma spelar piano måste vi gå ut - tänkbar framtida memoartitel? (När Clara spelar kan Robert inte komponera, var rubriken på en tidningsartikel jag stavade mig igenom på nederländska för länge sedan, som handlade om hur hopplöst det var att vara kvinnlig musiker ända tills för ganska nyligen),
RépondreSupprimerÂh, jag gillar memoartiteln...! När Robert spelar kan Clara inte komponera, skulle kunnat vara min memoartitel tillbaka (namnen har ändrats med hänsyn för de verkliga personerna bakom namnen :-)). Verben skulle även de kunna ändras, det stämmer för mycket. Doc;...
RépondreSupprimer