Liknande stunder tänker jag att jisses vilken tur jag hade som fick henne till min livskamrat.
Det är en märklig samvaro, just denna kväll. Hon och jag pâ ett hotell där jag spenderat sâ mânga nätter att det känns som att komma hem. Detta trots att det var nio mânader sedan jag var här sist. Ett stort antal av dessa nätter pâ den tid hon var mellan ofödd och ett och ett halvt âr fyllda.
(Idag satt hon i taxin och rabblade alla saker som var röda, tomaten, jordgubben, äpplet, den där stoppskylten, löven när det blir höst, kärleken, och jisses tänkte jag och sâg ut genom bilfönstret i höstskymningen).
Sprungit pâ sâ mânga gamla bekanta, arbetsbekanta, men som jag arbetat med pâ sâ intensiva och intima sätt att de känns som sâ mycket mer än arbets-.
Ätit middag tillsammans med tvâ av de närmsta.
Sett Lillo leka Snövit (ni vet, äta äpplet, segna ned, vara död tills dess prinsen kommer... and around we go) med den som jag en gâng spontant kom mig pâ att kalla frère.
Platanerna som stâr i höstblom, höll jag pâ att säga - men jag inser att dessa stora träd är ett annat hemma - dessa samt kastanjeträden som ju inte bara blommar, men stâr i höstskrud. Alla dessa markerande âr. Som sitter ända in i benmärgen.
Nostalgi är inte min favoritgren, dock inser jag att mânga är de lager som lever i en samtidigt. Och att jag gör allt för att sâ mânga som bara är möjligt skall fortsätta att leva - samtidigt.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire