Ska nu gâ och läsa ut Annie Ernaux's La Place.
Är mindre "nöjd" (finner-ej-ord) över den nu än vad jag var i kommentarsfältet här.
Dvs glad att ha läst för fin text men inte lyrisk inser t.o.m. att jag är lite uttrâkad inför varje gâng jag ska ta upp den igen vilket aldrig är ett jättebra tecken och vilket numera händer nästan varje gâng det osar socialrealism. Socialrealismen hör hemma i bloggosfären, exempelvis, men det lyriska, det orealistiska, det har sin plats i romanerna; utan detta fattas mig nâgot. Det är ju vad som fattas i livet i allmänhet och varför skall man läsa ännu mer realism när man lever i realism dagarna i ända, kan man tänka. Vilket inte alls innebär att inte sträva efter lyrik i livets ramar, eller magik, eller orealism.
Eller sâ har jag helt enkelt läst alldeles för mânga socialrealistiska verk och har frustration, lust, längtan efter nâgot annat.
Ge mig lite Nabokov eller Dostojevski eller vad vet jag. Socialrealism integrating lyrism and wuthering heights when it comes to mindset.
Jag tror du förtog dig lite på Knausgård kanske ; )
RépondreSupprimerSjälv har jag inte kommit igenom ettan.
Läser nu Keltens dröm, Vargas Llosa, den är så underbart lätt. Framflytande. Realistisk, so far. Men ändå poetisk, i sin naturliga distans - eller vad tusan jag ska kalla det.
Aha! du är nâgot pâ spâret! Fö är den tendensen sâ överallt att man undrar om hela vâr samtid är endast realistisk (varenda film som inte är en romantisk komedi eller action eller annat lättklassat är varianter pâ Fucking Âmâl, typ, diskussionen har vi haft förut men inte är det lätt att hitta annat?).
RépondreSupprimerKeltens dröm har jag kvar - liksom Samtal i katedralen som är ett av mina höstprojekt. Skall nu ta mig för Vila-Matas dâ jag blivit nyfiken!
DOCK skall tilläggas, morgontid och lite piggare, att Ernaux text är en mycket fin sâdan, och mer än roman ett tidsdokument av ett slag man sällan ser i fransk tappning, tycks det mig (nutida tidsdokument à la Knausgârd, ja, det är det lika fullt av här som annorstädes, men inte frân nâgot tidigare som i den svenska litteraturen).
Poetisk i sin naturliga distans - I like!
Jag läste Ernaux´s första som kom på svenska: om den där kärleken/väntandet. Den var fin. Och hopplöst feminin ; ) På ett bra sätt, måste jag tillägga, eftersom jag inte tror på feministiska idoler. (Som ju blivit ytterligare en kliché: kvinna med pistol, kvinna med aspebergerkyla).
RépondreSupprimerSkall kolla upp! Vad jag gillar med hennes text (den enda jag hittills läst) är det avskalade och osentimentala trots det mycket sentimentala ämnet. Mânne mao det fungera ocksâ för kärleken/väntandet!
RépondreSupprimer