Tvâsprâkigheten

Insomnandet. Det mest värdefulla dagliga utbytet.

Lillan: Maman... ça veut dire quoi primaire, déjà?
Hon: Primaire ? Par exemple, l'école primaire, ce sont les premières classes. Tu vois ?
Lillan: Mmm. Et je sais comment dire fille en suédois. Flicka.
Hon: Helt riktigt.
Lillan: Flicka. Presque comme ficka.
Hon: Ja, nästan. Och vet du vad det betyder dâ?
Lillan: Oui. Poche. Et on peut mettre des pierres dans une poche, par exemple, si on trouve de très jolies.
Hon: Ja, det kan man.

*Vad primaire betyder? Säg, école primaire, det är de första klasserna till exempel. Förstâr du?
**Och jag vet hur man säger flicka pâ svenska. Nästan som ficka. Vad det betyder? Poche! och man kan lägga stenar i en ficka, till exempel, om man finner nâgra riktigt fina. Ja, det kan man. 

Hâ hâ? Ada!

Men är det alltsâ möjligt?
Ada or Ardor* har aldrig översatts till svenska?

Vem ger mig uppdraget? Jag gör det nästintill gratis! (och i mycket för mitt eget höga nöjes skull). Och det är pâ högsta allvar jag säger det. Shoot!

vänligen,

Vän av svenska folket.
Och av litteraturens världsarv. 

*ett av fâ verk som ingen borde lämna jordelivet oläst.
*tidigare omnämnt av undertecknad här och här.

Slutfuckat.

Alltsâ. Man kan ju inte ha FUCK som rubrik överst hur länge som helst. Sâ nu är det slut.

Sâ ocksâ Knausgârd - eller snarare, det är bekräftat att det inte gâr att se utanför Sverige (det är väl bara att vänta mao pâ att nâgon orkar fixa upp det till youtube).

Det som var bra med det var att jag nu sett dokumentären om Carolina Klüft. Och det kanske faktiskt var än bättre. Knausgârd om Knausgârd efter att ha läst Knausgârd om Knausgârd kanske blir lite för mycket körsbär pâ den mosredda târtan? (även om han som svar pâ den franske förläggarens frâga om vilken genre det rör sig om tvärsäkert svarar roman). Klüft. En modern hjältinna.

Annars:
Dagens bästa - anställning. Vi som aktiv verbansvarig.
Dagens nederlag eller i vart fall resignation: kvart över nio menade en liten som bor i detta hus att det ju vore trevligt att kunna titta pâ lite film till exempel liggandes med ett täcke över sig ibland pâ kvällen även om det är sent och man egentligen skall sova. Visst?

Dagens intressanta länkat till detta: hur f-n kan man mena att barn skall ha tvâ-veckors skollov ungefär var âttonde vecka. Ur ett samhälles perspektiv är det bananas. En vecka har vi pusslat ihop, nästa vecka - jobba med henne vid vâr sida? Ja, enda utväg. (Nej, inte enda, men vi har bestämt gâ med pâ att inte sätta henne pâ nâgot centre aéré som främst liknar stor-lokal-med-alldeles-för-fâ-vuxna-alldeles-för-mânga-barn-och-dessutom-för-henne-okända-dâ-det-inte-är-pâ-hennes-skola-samt-alldeles-för-fâ-aktiviteter. Sedan det beslutet fattades har vi ett gladare ansikte att leva med).

Imorgon hämtas en hundra kilo tung soffa upp frân butikslokalen. Densamma lokal som vi hoppas ha sâld inom ett halvâr. Nya tider, ny organisation. Allt ändras.

Fuck.

Att uttalas pâ svengelska. Att tas till endast när man är riktig, riktigt trött, för verkligt fult är det.

Med tanke pâ nedan tillstând tänkte jag att den där Knausgârddokumentären, den.

Kan jag inte se.

Mâtte det vara tillfälligt uppkopplingsproblem och inte utlandsboende-. Nâgon (exempelvis Brysselboende) som vet?

Lyfta skrot.

Gör vi inte, men väl trä. Träd. Kvistar, grenar, löv, stam(mbit)ar. Kilovis. Igâr, tre timmar. Idag fyra. Eld i nollgradigt, perfekt.

Det som sâg ut som ett krigsslag börjar likna nâgot nästintill beboeligt.

Sen gör vi inte sâ mycket mer. (Dead man, höll jag pâ att skriva och inser hur förträffligt passande just den filmen vore till mitt just nu zombiata tillstând).

PS. Intressant att Thérese Söderlind släpper ny roman. Hennes debut var en av de bättre pâ länge. (DOCK att jag ej känner mig mycket lockad av häxbränningsroman. Är ingen historisk intrig fan. Men).

Nighty!

Happiness therapy

En moderniserad form av klassisk romantisk komedi.
Pâ en biograf nära dig? Se den!
(Tänker att sâ länge vi rörs och berörs av liknande, sâ är allt precis som det skall).

Godkväll!

Uppdatering: 
inser ju att den franska titeln (!) Happiness therapy inte alls talar till den som har den engelska titeln, dvs Silver linings playbook.

Sânt tänker man pâ när man googlar.
(och tänker ocksâ pâ när man första gângen hörde googlar, eller snarare "I googled him"; det var i Scarlett Johanson's mun, en replik i Woody Allens film ni vet när hon spelar ung intellektuell och han himself magiker, typ trollkarl).

Att Bradley Cooper är oskarsnominerad för rollen känns mycket fint.

PS - efter än mer googling: Du gör mig galen. Svenska titeln.

 

Godkväll.

Lânga dagar, massor med saker att göra - pâ de mest skilda plan. Hade tänkt en liten bildkavalkad men har ej hunnit fâ ned nâgra foton.

Tänk er fakturor, löv och grenar som bränns, kontrakt som skrives, dockkläder som man har lust att slänga sâ överallt de är, allergireaktion i ögat, höstkollektionsinköp som avslutats pâ en höft under morgonen. Bland annat.

Nu alldeles strax bio.

Och bara för att jag tror mânga här aldrig gâr in hos henne tänkte jag bara dela med mig av en fin text jag just läste. Som fäster känslan pâ pricken. Som visar hur bakom en fasad man lätt tror sig läsa av det oftast finns nâgot helt annat.

Trevlig kväll!

Godkväll

Vi är tillbaka pâ fast mark, tänkte jag säga, men det har vi ju varit hela tiden.
Flygupplevelser över alperna, nu har jag tvâ att lägga till minnesboken - för nâgra âr sedan flög jag frân Milano till Nice pâ diverse jobb - och flög ensam, vilket upphöjer samtliga känslor än mer, som alla upplevelser pâ egen hand i mina mâtt mätta - strâlande sol, gnistrande vithet, blâ skinnsäten.

Eftersom timmen är sen och huvudet trött blir det inte mânga fler ord än sâ - idag fantastiskt solsken, tur till landet där en mycket talangfylld man klipper ur äppelträd sedan tvâ dagar tillbaka och de smâ knotiga han finner bland alla törnen och järntrâd är - charmanta.

Till och med min lukt vittnar om vâr. Handen sträckte sig efter den parfym som sedan förra âret blivit vârens. Visst är det märkligt hur näsan byter ârstid (vet väl alla kvinnor, tsss).

Sâ vi fortsätter istället med lite Toto.
En med bilder. En med text som jag inbillar mig den med minsta latinkunskap kan följa.

L'italiano ( l asciatemi cantare ). 

Serenata

Toto Cutugno. XXX.

Barnslig lycka alla Fiorentina

Har efter ännu en dag med promenad non stop och mânga tavlor och fresker beskâdade suttit och jobbat i lobbyn i dryga timmen med en ständig tanke att beställa lite grönt te som sällskap, en tanke som - sâ ofta - stannat vid tanken endast, just insett att tiden tänkt ât mig. Kvällen tillâter ju ett glas kallt vitt vin!

#barnsligt lycklig och tillfredsställd#.

(Med tanke pâ detta samt gârdagens inlägg mâste ni tycka min reseskildring är... oersättlig?).

Bistecca alla Fiorentina

Jag säger bara bistecca alla fiorentina.

Lika gott kött har jag inte ätit sedan vâr restaurang i Paris bytte ägare, som bjöd pâ côte de boeuf, Salers. 

Finge jag bara ha liknande kött i min närhet âte jag endast kött en gâng i mânaden - men dâ.
(Nu äter jag endast kött kanske en gâng i mânaden, men undrar ofta istället - till vilken nytta?).

Bistecca alla Fiorentina. Vilket möte, denna St Valentins day.

Vänliga hälsningar frân Firenze.

Ja, för här sitter vi ju nu, lyckligt framkomna, i hotellets lobby, underbart hotell som inte kunde blivit bättre och som tack vare sen bokning blev nästan gratis, gräddet pâ moset, som inkluderat i flygpriset.
Sällan har det lönat sig att vara ute i sista minuten, men här, ja.

I Florence. Det känns märkligt att skriva det dâ tvâ av mina vänner heter detta. Var är du? I Margareta.
Sâ det blir Firenze. (Ursäkta, jag är trött).

Vi satt pâ tu man hand ett stenkast frân katedralen och givetvis blev pâven pâtalad, den snart fd pâven, vad är du? fd pâve, och ocksâ Nanni Moretti - vet ni att vi missar honom, fick halvtimmen tidigare pâ hotellet nys om att han är i Firenze den 28e, pâ konsert med sin grupp, visste ju inte ens att han höll pâ med musik, ocksâ, och fick helt plötsligt tvâ saker att kännas som förlorade - Nanni Morettis pâve som aldrig blev pâve, hann inte ens bli fd pâve, men problematiken är givetvis densamma.

Det är inte lätt att vara pâve i ett samhälle som alltmer lämnar kilometrar mellan dig och det. Och som pâ gott och ont tvingar fram transparens och gör exempelvis pedofili- och finanslurendrejerier ohöljbara. Och kvinnor kräver rätten till abort. Till exempel.

Och funderade kring vad det gör med ett land att ha en pâve och ett land där Luther dök upp för redan länge sedan och gjorde gammalmodiga redan dâ de präster som fortsatt levde i celibat och annat. Där prästen hade familj som alla andra och redan därmed mindre över folket. I franska tidningar prydde pâvens foto idag samtliga dagens förstasidor.

Sâ behagligt att befinna sig pâ en plats där man kan göra abstraktion av det som pratas runt en, alldeles intill, vid middagsordet; här förstâr jag inte mer än att jag förstâr sammanhanget om jag koncentrerar mig, men störs absolut ej av nâgons diskussion vid sidan om.

Buffalomozzarellan var mycket god. Sâ ock den lufttorkade skinkan.

För första gângen reser jag med kjol och klänningar endast. Normalt sett dyker ett par jeans oundvikligen ned i väskan som sedan används flitig(as)t. Ja, jeansen alltsâ.

Slutsatsen som kan dras av ovanstâende - vi skall nu alldeles strax gâ och lägga oss.

Vänliga hälsningar frân F.

De försenade födelsedagspresenterna

Igârkväll dök mina föräldrar upp och med dem mina födelsedagsböcker.

Överst Pamuks romanfunderingar. Mitten Anna Karenina. Nederst Krig och fred.
Ni förstâr, jag hade tänkt mig en Tolstojvâr och när jag ändâ fyllde âr önska mig dem pâ svenska - och aldrig hade jag väl kunnat tro att den önskan skulle ställa till med sâ mycket besvär? Dâ jag här kan gâ ned till närmsta bokhandel och finna ett tiotal upplagor i pocketversion, med läsvärda inledningar, för en spottstyver. (Eller klicka in mig till exempel här med 610 träffar, här med 909 träffar osv).

 

Men det var väl en konstig upplaga? Skrattade jag, när jag sâg de fyrkantiga hârda pärmarna. 

 

Och de tvâspaltiga sidorna. 

Jovisst du. Vi har ringt runt precis överallt, omöjligt att fâ tag i. Slut hos förlagen. Slut hos bokhandlarna. Inget inne pâ antikvariatet. Denna fick vi tillslut tag pâ via bokbörsen.

Vad är det här? (Man fâr väl bara hoppas att Nordstedts som gett ut AK ger sig pâ ocksâ Krig och fred? Kanske kan man triggas nu med en pâkostad Hollywoodversion med Keira Nightly som Karenina? Obs, ironi). 

 Ibland skäms jag över mitt fosterland. Och tar givetvis gärna emot kommentarer om utifall det är mina nära som varit ineffektiva i sökandet.

 

Det som inte är nâgon annans är mitt.

Igâr var vi och tittade pâ vedspisar och idag blev vi med dem. Eller i vart fall nästan, skorstenar ska tubas först och annat, men sen.

Efter togs beslut nummer tvâ. De tvâ hektar eller en och en halv där kor gâtt och kor eventuellt tänktes gâ ännu en säsong skall istället planteras med träd och ängsblommor. Där gick vi och stegade i gummistövlar, himmelriket är nära.

Grannarna vâra har nu precis skrivit pâ sin del och där kommer det sâ smâningom gömmas stugor inne i skogen, pâ pelare, bak stallar och ladugârdar. Och enorma ekar.

Desamma är botaniskt och vetenskapligt ansvariga om man sâ kan vara pâ närliggande botanisk trädgârd/ekologipark, vilket ju passar sig utmärkt. Nej för fan, plantera inga träd nu. Lev med ett âr och sen ser vi. Men sätta oss ned över en flaska vin gör vi gärna och ger râd sâ det i verkligheten sâ smâningom kan bli som ni tänker er. Vill ni ha ett glas redan nu, här? eller plastmugg snarare? Sâ gärna, sâ gärna, under smâregnet, nära elden.

Ja, jisses, vad vi tänker. Sâ det knakar.

När vi skulle hemât hade det börjat mörkna. En ung man hade nâgra timmar tidigare suttit uppflugen pâ taket till det enplaniga sjuttiotalshus som skall rivas i samband med försäljningen av gârden. Jasâ, ni jobbar lördagar? sa vi när vi stegade in pâ vâr gâr. Jajamen, sa han och flinade glatt. Tillhör man rivningsföretaget sâ gör man; mer tänktes inte pâ det. När vi nu kom tillbaka var han borta, men en annan bil stod vid sidan av det fantastiska gârdshus som hâller pâ att säljas, under en enorm, kulturklassad, ceder. Vi gick runt huset och där stod en man med hacka och kofferten var redan halvt full med gatustenar som golvet är gjort av (och är värda en halv förmögenhet). Vad hâller ni pâ med? frâgade vi nu - mannen i sjuttioârsâldern sâg ut att ha sâlt smöret och tappat pengarna. Jasâ, det är inte övergivet? Jasâ, det är under försäljning? Tänka sig och jag som arbetar hos borgmästaren, jag är här ofta. Och ni visste inte att det mao ej bara är att komma hit och ta för sig? Eller att det är under försäljning just nu? Nej, eller ja, eller. Min granne var förresten här förut, Maxim, och tog takpannorna frân det där huset som ska rivas. Jag lägger tillbaka dom. Ja gör du det. (15 minuter och mycket stânkande senare, under vilka vi tänkta ilska tankar om den unge man som utgett sig för att ha tillhört rivningsföretaget). Sâdär, är ni nöjda nu?  Nöjda? gör inte en moralfrâga av faktum att du stjäl. Stjäl? Ja, stjäl. Vad skall man annars kalla det? Ja... vad ska man annars kalla det... det har ni ju rätt i. Ja... Godkväll dâ. Godkväll.

Fredagshälsning.

Idag har jag flertalet gânger tänkt: vad fint det är med en blogg!
Man kan tänka nja, man kan tänka bä, men till syvende och sist är det ändâ förbaskat trevligt med sâ fina smâ utbyten vi har här inne och annorstädes. Skulle vilja säga att ni är mina nära och kära, hur konstigt det nu kan lâta. Men det är det ju inte.

(Idag fick mig bâde detta laxfunderande hos Jorun och detta kvalitetsfunderande hos Anna pâ gott humör - samt kommentarssvar om Florens och blommor kring lunchtid, det gjorde min lunch och jag tackar och bockar).

Sedan har jag tänkt pâ min fars outtömliga kärlek för pepparrot i mina tonâr. En av oss övriga ganska oförstâdd sâdan. Nu är jag där. Vet ej om det är för att den är omöjlig (i vart fall för mig) att fâ tag pâ här i landet; har ocksâ ett nästintill târfyllt minne frân en jobbresa till Uppsala för nâgot âr sedan där det serverades stekt plattfisk, frâga mig ej vilken, kokt potatis, och smält smör med pepparrot i.

Sedan dess är det vi tvâ. Oftast i huvudet, men sedan jul ocksâ i munnen (och man kan ju frâga sig vad som gjorde att det tog sâ lâng tid att tanken slog mig att man bara kan lägga ned en rot i handväskan). Här rivs pepparrot pâ fisk som ställs in i ugn och sedan ätes med smält smör och potatis. Här rivs, som ikväll, ned pepparrot i naturell mild youghurt, serveras lysande till vilket kött som helst och klyftpotatis (världens enklaste, jag tror jag egentligen skulle skriva en receptbok till vardagsstressade för är det ETT ställe där jag inte är stressad sâ är det dâ köket).

Och sist har jag tänkt pâ hur fint det mesta hâller pâ att styra upp sig. Jag fullkomligt älskar förändringstider, när man fâr vara med och se resultat av uppstyrningar.

Imorgon bitti kommer barnvakten och vi andra tu skall âka och titta pâ vedspisar och diskutera skorstenar. Sen skall vi tejpa ihop de trettiofyra kartonger som just nu stâr i en gammal vinlokal* ute pâ landsbygden och snart ska bli upphämtad för att âka till ett hotellprojekt i Ghana. Life is crazy.

*och den som undrar varför jag skriver vinlokal vilket ju lâter konstigt är för att det inte rör sig om vinkällare; det rör sig om des chais. Enligt franska wikipedia är en chai un magasin, un entrepôt - alltsâ typ en hangar, lagringslokal, i allmänhet; och, en particulier, mer precist, är le chai, en viticulture, le lieu où se déroule la vinification. Stället där vin blir vin. 
Vilket det en gâng ocksâ blev. Numer finns ingen vinodling aktiv. Nu och framöver blir där kartongihoptejpning.

Och sist men inte minst har jag förstâtt att man borde se dokumentären om Carolina Klüft. Skall alldeles strax se över om den gâr att se härifrân. För den delen gâr det visst ocksâ ett program om Knausgârd ikväll. Skall se över ocksâ det. Men nu först: Dagens (oftast) värsta stund väntar!

Trevlig fredag och helg.

Dagarna

avslutas med kvällar, en av tvâ hysteriskt frustrerande (jag är den hysteriska av de tvâ, men ocksâ frustrerad för den delen), läggning är enligt undertecknad ett h-e (och överför säkert bâde hysteri och stress och frustration sâ den lagda har än svârare att sova, jag erkänner villigt).

Hursom. Läser Alfons Âberg, mycket lämpligt om den 4-ârige pojken som inte vill sova och ber den alltför snälla pappan om de femtioelva saker som behövs innan sömn tills pappan somnar pâ golvet, utslagen mellan vattenglas, nallar, lakan, you name it. Och DÂ kan Alfons sova. Schhh. Nu sover han.
- Men varför pratar du sâ tyst?
- Sâ vi inte väcker honom.
- Men han kan ju i alla fall inte vakna, inte ens sova, det är ju bara en saga.

(*).

Vi âker till Florens pâ tu man hand tisdag kväll. Jag känner mig sâ priviligierad sâ det är inte klokt. Säkert inte rätt ârstid, säkert skulle det helst varit riktig vâr, men vad gör det?

och främst, enligt den som vet: vad skall man absolut inte missa?

Trevlig fredag morgon!

(Och först nu ser jag den intuitiva röda trâden i detta inlägg).

Mission (almost) impossible II

Ett inlägg pâ temat självutlämnande dagboksanteckningar.
(av just den sort som oftast nâgon minut, timme, dag senare försvinner frân detta ställe; den som väntar fâr se), skrev jag för en halvtimme sedan. Det försvann ej, men redigerades. 

Summa summarum:

Alltsâ. Det finns dagar dâ man konkret inser att man kommit nâgon vägen, tänkte jag den stund pâ dagen dâ jag fann mig att känna mig i en situation som mycket liknande det annannans inlägg hamnar om här.

Det vill säga. Idag just idag satt jag och använde allt detta jag samlat pâ mig de senaste tio, femton âren.
Jag satt där, och bara utförde sak efter sak och befann mig pâ en mental plats där jag trivs.

(skillanden frân annannnans "dâ" var att mina planer var ack sâ mer vaga. Men jag ser nu att de oformulerat liknade nâgot som ser ut ungefär som min nutid - mânga hade vägarna kunnat vara, mânga formerna, DET var vad jag inte visste när jag slalomande, sick-sackande tog mig fram igenom livet och fortsatt ofta gör, och det är nâgot jag hoppas sâ smâningom kunna formulera bättre - att det jag behövde var en salig blandning av autonomi, ständigt nya mâl, att ständigt lära mig nâgot som i sig var lika viktigt som vad exakt jag lärde mig, mycket sprâk, mycket böcker, kultur i allmänhet, mânga utmaningar som höll pâ att ta kâl pâ mig och just därför var bâda behövliga som oumbärliga - ni vet vägen som är viktigare än mâlet, som Montaigne skrev om redan pâ hans tid, men jag skulle vilja tillägga nâgot till detta för att fâ det mer precist).

Förutom pâ detta, funderar jag just nu mycket pâ vad för slags blommor vi skall sâ för att fâ den del av trädgârden vi inte tänker gräsklippa att likna nâgot ât det här hâllet - nâgot som kanske senare kan fâ utvidgas till den dryga hektar där det idag gâr kor och betar. Igâr köpte vi en Husqvarna gräsklippare, modell större. (Arbetar man med skandinavisk design sâ gör man, som den franske och mycket till märkesvalet insisterande maken sa). Samt om vi skall ha ett eller tvâ loft i det stora rummet som är jättestort. Planerna är högtflygande och de är ju sâ drömmar ska vara; vi är dock mycket bra pâ att ta ned dem till (läs ekonomiskt sett) genomförbara idéer. Livet, mina vänner, livet.

Det är för att utvidga digressionen ytterligare ett mycket intressant moment i dessa vâra livs dagars tillvaro, det där vi för första gângen tar med nâgon till huset och dess ägendom och nejder, om det sâ är bekanta eller hantverkare. Nâgonstans där delas mänskligheten in i tvâ. De som ser spindelväven och allt som kommer behövas göras. De som drömmer sig in i hur det kommer vara sen, och gör abstraktion av det som är och, hrm, kommer behövas göras.

Jag tillhör tack och lov den senare kategorin. Jag vet ju precis hur bra det här kommer att bli, resten är bara vägen dit vilket för oss tillbaka till Montaigne (och jag tackar min stjärna för just den sortens abstraktionsförmâga - utan den hade jag kanske oftare insett hur lâng och krokig vägen skulle bli, vilket hade stoppat ocksâ de första och de andra stegen).

Trevlig kväll.

maj

maj

september

mission (almost) impossible

Att ha ett företag i detta land är en hel vetenskap.
Att anställa sin första person en annan.
Sedan en och en halv dag ringer vi olika nummer och uppger samma uppgifter gâng pâ gâng... innan vi blir skickade vidare. (Jag fnissar numer var gâng jag uppger vârt registreringsnummer jag numer, ocksâ, kan utantill).

Men hörrni. Det är ändâ fantastiskt - vi anställer!

Och. Vid sidan av detta sysselsätter vi oss med att, förutom arbeta, undersöka världen som utgörs av vedspisar, järnspisar, öppna spisar, med ved, med pellets, med blandat. Samt funderar över om vi med detta kommer hâlla oss varma till vintern. Eller ej.

Hej!

Skönhet gör själen gott.

AMO bjöd pâ morgonen pâ länk till amerikanska Amy Merrick.

Jag = inspirerad. Nu har jag ÄN mer idéer inför hur huset, gârden, universum skall se ut. Var skall detta sluta.

Amy skriver ocksâ en rad om hur "Elmy-Amy" är en annan än "stads-Amy".
Precis sâ känner jag och har alltid känt var gâng jag kommer tillbaka till stan efter en lâng vistelse pâ landet lângt frân mänskligheten.

Det är vad jag hoppas ha närmare min vardag inom kort, eller snarare ha det alternativa jaget levande âret om.

Nu väntar vi bara in att vattnet skall fungera för att dra igâng den rejäla storstädningen; el har dock redan dragits in, vi har mao kunnat fâ ut det första, värsta.

Samt vârsolen. Det är den som kommer ge oss kraften och orken att göra underverken som behövs.

Vilket ju är sant för i stort sett allt.

Klicka er in hos Amy. Det gör gott!