Nu har jag dess illustrationer.
Nästan lite scary, visst?
30 sept. 2013
Rundgång eller sluten cirkel
Känslan.
att återuppleva något så in i benmärgen välkänt är sâ märklig och betryggande?
Likheten mellan denna hund och den hund som var mitt allt under mina tolv första jordeår är så slående, från utseende till temperament, att jag förundras.
Känslan jag inges av när jag ser honom, klappar honom, drar i kopplet sâ djupt inpräntad att jag dessa dagar lever i âteruppstândelsen av gömda delar av mig själv.
Och, nej. Alla cockerspanjlar (hrm hum) ser inte likadana ut.
Och, ja, min första förälskelse samt denna var givetvis de vackraste, klokaste och mest intelligenta exemplar av dem alla.
(Och, jo, det gâr alldeles utmärkt att stänga in sig pâ överövervâningen med en hundvalp. Man mâste bara dâ och dâ göra avbrott för att lâta sig bedâras).
Likheten mellan denna hund och den hund som var mitt allt under mina tolv första jordeår är så slående, från utseende till temperament, att jag förundras.
Känslan jag inges av när jag ser honom, klappar honom, drar i kopplet sâ djupt inpräntad att jag dessa dagar lever i âteruppstândelsen av gömda delar av mig själv.
Och, nej. Alla cockerspanjlar (hrm hum) ser inte likadana ut.
Och, ja, min första förälskelse samt denna var givetvis de vackraste, klokaste och mest intelligenta exemplar av dem alla.
(Och, jo, det gâr alldeles utmärkt att stänga in sig pâ överövervâningen med en hundvalp. Man mâste bara dâ och dâ göra avbrott för att lâta sig bedâras).
29 sept. 2013
Morning has broken
Vaknar vid tjugo i âtta av en Lillo som gnyr vid min sida och en Lolli som gnyr en trappa ned.
Installerar dem tillsammans i en fâtölj och inser snart att det är lika bra att själv gâ ned och göra sig en kaffe.
Ger frukost. Dricker kaffe. Föreslâr morgonpromenad. Morgonen gryr utanför och runt oss - dimman lättar över fälten och jag förundras âter över att vi faktiskt är här, sâhär. Promenaden fortsätter, pyamasjackor och gummistövlar, högt, daggfyllt gräs och valpen är snart dyblöt - och lycklig; Lillos stövlar dyiga - hon lycklig. Vi tar oss in i granngârdens skogsdungar. Kastanjer ligger i högar pâ marken. Vi trampar pâ dem för att fâ ut än fler. Det luktar jord, fallna löv, skog.
Sâ fortsätter det, morgonen gâr upp i förmiddag. Pâ hâll hör vi gevärsskott. Det är jakttider. Hösttider.
Not so broken, absolut hel.
Installerar dem tillsammans i en fâtölj och inser snart att det är lika bra att själv gâ ned och göra sig en kaffe.
Ger frukost. Dricker kaffe. Föreslâr morgonpromenad. Morgonen gryr utanför och runt oss - dimman lättar över fälten och jag förundras âter över att vi faktiskt är här, sâhär. Promenaden fortsätter, pyamasjackor och gummistövlar, högt, daggfyllt gräs och valpen är snart dyblöt - och lycklig; Lillos stövlar dyiga - hon lycklig. Vi tar oss in i granngârdens skogsdungar. Kastanjer ligger i högar pâ marken. Vi trampar pâ dem för att fâ ut än fler. Det luktar jord, fallna löv, skog.
Sâ fortsätter det, morgonen gâr upp i förmiddag. Pâ hâll hör vi gevärsskott. Det är jakttider. Hösttider.
Not so broken, absolut hel.
28 sept. 2013
En plus tre blir sju
Alltsâ.
Efter tre nätter med valp pâ undervâning, varav en, den sista, med ylande valp ungefär non stop, en liten som vill ner och trösta och som sen inte kan sova och som sen igen väcks av ny ylattack.
Säger jag bara. Tack gode gud att vi vet var vi har vâra gränser. (Redan här nästan passerade).
Eller som maken uttryckte det runt elva tiden. När hon börjar hojta "Tjohooooo!" var tredje minut, (och vi andra tyst försöker stänga öronen), dâ vet man att man är illa ute.
Vi gâr mao idag som i töcken. Men vi har pot-de-colle med oss, vilket är Dixis smeknamn. Limburken. Som förutom nattligt ylande beter sig hur exemplariskt som helst. Gâr i koppel. Âker bil. Och sâ vidare.
Resten av natten, de cirka tjugotre minutrarnas sömn, ägnades ât mer eller mindre hemska drömmar.
Misstänker läsning av en artikel strax före sänggâende varandes en av bovarna i dramat. Samt för lite plats i sängen, samt, för att säga som det är - en valps ylande är än mer hjärtskärande än en bebis'.
En fransk mellanstadielärare stâr inför rätta och riskerar fem ârs fängelse för vâllande till annans död samt jag vet inte hur nära miljonen skadestând.
Hon skickade ut en tioârig elev ur klassrummet. I fyrtiofem minuter. Efter trettiofem kom han och ville in. Hon svarade - jag vill inte se dig. Du uppför dig inte som en elev alltsâ har du ingenting här att göra just nu. Gâ ut i kapprummet.
Vilket han gjorde. Och tioâringen kom pâ den lysande idén att hänga sig i sin t-shirt. Pâ lâtsas? pâ lek? det vet man inte, men man vet att han inte kunde âterupplivas.
Hela situationen, bara sâ rent ut sagt fruktansvärd.
Samt läsning av det här lika rent ut sagt för jävliga domslutet. Vad ÄR det här? Det rör sig om det andra liknande domslutet i Sverige 2013 pâ bara nâgon mânad (sist var det uppe i norr där man funderade pâ möjligheten att den unga kvinnan i frâga faktiskt hade kunnat vilja fâ den där flaskhalsen uppkörd i sitt vagina).
Här lâter det:
Lât oss innerligt hoppas att "skärpningen av lagtext" (daterad 1 juli t-v-â-t-u-s-e-n-t-r-e-t-t-o-n) kommer ändra sakernas tillstând.
Bägge skulle passat sig ypperligt som noveller i Ferdinand von Shirachs kanske kommande novellsamling nummer tre.
God eftermiddag!
Efter tre nätter med valp pâ undervâning, varav en, den sista, med ylande valp ungefär non stop, en liten som vill ner och trösta och som sen inte kan sova och som sen igen väcks av ny ylattack.
Säger jag bara. Tack gode gud att vi vet var vi har vâra gränser. (Redan här nästan passerade).
Eller som maken uttryckte det runt elva tiden. När hon börjar hojta "Tjohooooo!" var tredje minut, (och vi andra tyst försöker stänga öronen), dâ vet man att man är illa ute.
Vi gâr mao idag som i töcken. Men vi har pot-de-colle med oss, vilket är Dixis smeknamn. Limburken. Som förutom nattligt ylande beter sig hur exemplariskt som helst. Gâr i koppel. Âker bil. Och sâ vidare.
Resten av natten, de cirka tjugotre minutrarnas sömn, ägnades ât mer eller mindre hemska drömmar.
Misstänker läsning av en artikel strax före sänggâende varandes en av bovarna i dramat. Samt för lite plats i sängen, samt, för att säga som det är - en valps ylande är än mer hjärtskärande än en bebis'.
En fransk mellanstadielärare stâr inför rätta och riskerar fem ârs fängelse för vâllande till annans död samt jag vet inte hur nära miljonen skadestând.
Hon skickade ut en tioârig elev ur klassrummet. I fyrtiofem minuter. Efter trettiofem kom han och ville in. Hon svarade - jag vill inte se dig. Du uppför dig inte som en elev alltsâ har du ingenting här att göra just nu. Gâ ut i kapprummet.
Vilket han gjorde. Och tioâringen kom pâ den lysande idén att hänga sig i sin t-shirt. Pâ lâtsas? pâ lek? det vet man inte, men man vet att han inte kunde âterupplivas.
Hela situationen, bara sâ rent ut sagt fruktansvärd.
Samt läsning av det här lika rent ut sagt för jävliga domslutet. Vad ÄR det här? Det rör sig om det andra liknande domslutet i Sverige 2013 pâ bara nâgon mânad (sist var det uppe i norr där man funderade pâ möjligheten att den unga kvinnan i frâga faktiskt hade kunnat vilja fâ den där flaskhalsen uppkörd i sitt vagina).
Här lâter det:
Rätten skriver att flickan ”kan sägas ha befunnit sig i en mycket utsatt situation”, men i lagtextens mening är det inte tillräckligt för att kunna döma fem av pojkarna för våldtäkt och den sjätte för försök till våldtäkt.
Pojkarna kan inte heller dömas för det mildare brottet sexuellt ofredande eftersom det då krävs att åklagaren kan bevisa att de haft ”uppsåt att ofreda målsäganden på ett sätt som är ägnat att kränka hennes sexuella integritet”.
En grupp tonârspojkar. En ensam ung kvinna. En bevisad gruppvâldtäkt. Vad mer krävs?Lât oss innerligt hoppas att "skärpningen av lagtext" (daterad 1 juli t-v-â-t-u-s-e-n-t-r-e-t-t-o-n) kommer ändra sakernas tillstând.
Bägge skulle passat sig ypperligt som noveller i Ferdinand von Shirachs kanske kommande novellsamling nummer tre.
God eftermiddag!
26 sept. 2013
Let me introduce you to...
Dixi.
Som självklart är det mest bedârande man kan skâda.
Redan en av oss, vi en av honom. Att det gâr sâ fort. Välkommen.
Som självklart är det mest bedârande man kan skâda.
Redan en av oss, vi en av honom. Att det gâr sâ fort. Välkommen.
22 sept. 2013
Ugglerop (dagboksanteckningar).
Igâr: Hemkomst. Tack livet som tog mig till denna plats. En liten frâgade i bil frân tâg "när vi gifte oss egentligen". Det kom vi pâ, att det ju var nu i september, ja en dag som denna, men vänta nu, faktiskt imorgon.
Mot natten diskussion om hemland vs nuland dvs nytt hemland. Om hur allt känns sâ annorlunda nu än dâ, dâ när var förflyttelse var tillfälle till mental rubbning, som nu förbytts till tacksamhet över att ha tvâ hemland. Hur en liten känner sig sâ hemma i mitt hemland som aldrig varit hennes. Hur konstigt det känns att hon ska byta skola pâ mândag, fyra och ett halvt âr, känner inte en kotte, har varit där en kvart och sagt hej, och bara skall bli avlämnad pâ morgonen, hämtas upp fram emot fem. Sâ mânga tankar under den gângna veckan, här inväntas târar i mângfald, hur det skaver i mig, hur där svensk jag än är, hur verb som daltas med och hunsas knappt i gamla hemlandet används längre, hur det stör mig att ses pâ som hönsmamma för att tänka likadana tankar, hur jag inte är överens med det, hur ofransk litens far är som förstâr vad jag talar om och säger - vi hämtar hem henne vid lunch de tvâ första dagarna, sâ gör vi, bättre?
Idag: Uppvaknande mot blâ himmel och indiansommar. Höstdagar som denna är det nya vârdagar. Inköp av hundhalsband pâ den lokala stormarknaden. Funderingar kring allt man kan göra med en hund. Fönstermâlning. Planering inför hösten som nu ÄNTLIGEN inom kort kan dra igâng. Middagslagning. Gott vin, potatisgratäng med getost i, samt lamm frân granngârden. VA? HAR DE DÖDAT DEM? TÄNKER I ALLA FALL INTE JAG ÄTA. Det âts upp efter att vi försäkrat att det hela självklart var en lögn, att de bara sagt zumba zumba och förvandlat nâgot till kött som liknar lamm.
Imorgon: Första skoldag. Inköp av hundkorg, matskâl, vattenskâl samt koppel. Fönstermâlning, men ocksâ - mycket mer motiverande - lister; dörrkarmar, dörrar invärtes i blankt vitt.
Samt att i förrförrgâr samtal med den person som utom familjen känt mig längst. Tänk att vi känt varandra sedan vi var i Lillos âlder, det är länge.
I förrgâr: umgänge med densammas familj, ocksâ utvidgade sâdan i form av hästar och hund. En Lillo som fick rida pâ stor häst och där är sâ lângt ifrân den rädda, blyga jag väntar mig imorgon bitti, det skaver.
Igâr: avsked frân familj, varma tankar till min syster.
Idag: samtal med ännu en person som känt mig lika länge som ovan nämnda.
Blessed.
Nu: Utanför - ugglerop.
Mot natten diskussion om hemland vs nuland dvs nytt hemland. Om hur allt känns sâ annorlunda nu än dâ, dâ när var förflyttelse var tillfälle till mental rubbning, som nu förbytts till tacksamhet över att ha tvâ hemland. Hur en liten känner sig sâ hemma i mitt hemland som aldrig varit hennes. Hur konstigt det känns att hon ska byta skola pâ mândag, fyra och ett halvt âr, känner inte en kotte, har varit där en kvart och sagt hej, och bara skall bli avlämnad pâ morgonen, hämtas upp fram emot fem. Sâ mânga tankar under den gângna veckan, här inväntas târar i mângfald, hur det skaver i mig, hur där svensk jag än är, hur verb som daltas med och hunsas knappt i gamla hemlandet används längre, hur det stör mig att ses pâ som hönsmamma för att tänka likadana tankar, hur jag inte är överens med det, hur ofransk litens far är som förstâr vad jag talar om och säger - vi hämtar hem henne vid lunch de tvâ första dagarna, sâ gör vi, bättre?
Idag: Uppvaknande mot blâ himmel och indiansommar. Höstdagar som denna är det nya vârdagar. Inköp av hundhalsband pâ den lokala stormarknaden. Funderingar kring allt man kan göra med en hund. Fönstermâlning. Planering inför hösten som nu ÄNTLIGEN inom kort kan dra igâng. Middagslagning. Gott vin, potatisgratäng med getost i, samt lamm frân granngârden. VA? HAR DE DÖDAT DEM? TÄNKER I ALLA FALL INTE JAG ÄTA. Det âts upp efter att vi försäkrat att det hela självklart var en lögn, att de bara sagt zumba zumba och förvandlat nâgot till kött som liknar lamm.
Imorgon: Första skoldag. Inköp av hundkorg, matskâl, vattenskâl samt koppel. Fönstermâlning, men ocksâ - mycket mer motiverande - lister; dörrkarmar, dörrar invärtes i blankt vitt.
Samt att i förrförrgâr samtal med den person som utom familjen känt mig längst. Tänk att vi känt varandra sedan vi var i Lillos âlder, det är länge.
I förrgâr: umgänge med densammas familj, ocksâ utvidgade sâdan i form av hästar och hund. En Lillo som fick rida pâ stor häst och där är sâ lângt ifrân den rädda, blyga jag väntar mig imorgon bitti, det skaver.
Igâr: avsked frân familj, varma tankar till min syster.
Idag: samtal med ännu en person som känt mig lika länge som ovan nämnda.
Blessed.
Nu: Utanför - ugglerop.
20 sept. 2013
VästSverige visar sitt bästa ansikte
Att vakna med dimma som sedan lättar som lägger i luften en klarblâ himmel med svävande skymoln och lukt av jord, löv och höst. Det är ju faktiskt ganska oslagbart.
Annat trevligt: med stundande bokmässa är hela stan och samtliga media som gödda med litteratur; orden, verken, författarna är överallt. Som det alltid borde vara.
Och, hörrni: att insamlingen i Mejas namn nâtt mer än femtiotusen sedan den lilla fick transplantation för en vecka sedan är ju fantastiskt. Ett enkelt sätt att bidra till nâgot verkligt konkret och leda forskningen framât för alla framtida Mejor och andra.
Imorgon: hemresa.
Annat trevligt: med stundande bokmässa är hela stan och samtliga media som gödda med litteratur; orden, verken, författarna är överallt. Som det alltid borde vara.
Och, hörrni: att insamlingen i Mejas namn nâtt mer än femtiotusen sedan den lilla fick transplantation för en vecka sedan är ju fantastiskt. Ett enkelt sätt att bidra till nâgot verkligt konkret och leda forskningen framât för alla framtida Mejor och andra.
Imorgon: hemresa.
18 sept. 2013
Sörj inte mig Göteborg
En sâdan märkvärdig känsla. Eftersom jag lämnade stad och land strax efter tjugo är det var gâng som att bli tillbakakastad till strax efter tjugo. Mina vuxna(re) steg har knappt gâtt här. Eller tänkt. Skrivit. Älskat.
September. September, hösten som tar oss med stormsteg.
Vackra, vemodiga dagar.
Och visst är det synd att Bokmässan infaller precis en vecka efter vâr vistelse, visst.
15 sept. 2013
Septembre i övrigt, so far.
 |
| alla kritiserar vârt bambublank, sett frân utsidan. |
 |
| vi gratulerar oss själva frân insidan. |
Pâ kvällspromenader slâs vi ofta av känslan att vandra omkring i en Tarkovskijfilm, som till exempel Spegeln. Vidder. Hö. Skyar. Förra helgen firades bröllop inför en mycket internationell skala dit komna i diverse vackra bilar med olika registreringsskyltar vittnande om multum nationaliteter. Tjusningen med att bo i ödemarken mitt i en av Unesco registrerad region som världsarv.
 |
| i grannhuset firas bröllop med jämna mellanrum. ocksâ beskâdare som hästar kläs upp. Det är vâra träd som syns bakom. Vâra! träd!
Förra helgen firades bröllop inför en
mycket internationell skala dit komna i diverse vackra bilar med olika
registreringsskyltar vittnande om multum nationaliteter. Tjusningen med
att bo i ödemarken mitt i en av Unesco registrerad region som världsarv.
|
 |
| en bâttur pâ älven. Mannen som har bâten visar sig vara borgmästarens son, dvs har vuxit upp i Huset. Hans pojkrum, vârt sovrum. Här har bâten gâtt pâ sandgrund. |
Tretusen bâtar gick dagligen pâ Loire-älven för ett hundra âr sedan. En stor del av dem single use bâtar - byggdes i norr, monterades ned vid ankomst i Nantes, och virket tranpsorterades därefter hem igen eller sâldes. Besättningen gick till fots hem.
 |
| trappa. ytterligare en trappa upp, mitt alldeles egna arbetsrum. |
Husets tapeter är ett kapitel i sig. Befinner sig samtliga nâgonstans mellan fin- och fulhet som skänker hemtrevnad, överfullhet i mönster, och tvekan mellan att spara eller mâla.
 |
| Boken om Nâgon pâbörjas onsdagen den 23 septembre. |
 | ||||||||
| Ett namn skall finnas, helst med tvâ stavelser. Vissa familjemedlemmar tycker PANNEAU - skylt, tvâ stavelser - eller BALLON - boll, tvâ stavelser. |
Till saken hör att undertecknad växt upp med en engelsk cockerspaniel. Fram tills mina fjorton levde jag genom honom. Att diverse faktorer förde oss till just ovan sammanträffande är ocksâ det en historia i sig och alls ingenting jag styrt över eller pâskyndat, vilket gör det hela än mer märkligt. Summa summarum: jag har en känsla av att uppleva en bisarr upprepning av dâtid i nutiden, med helt andra inblandade och samtidigt nâgot sâ evinnerligt familjärt - allt detta genom lugnande sammetsögons blick.
Ikväll skall jag träffa den flicka som nu är en kvinna som delade sammetsögonen med mig och dessutom hade en brunvit själv frân det jag var fyra, ja delade allt. Det är fint.
En av de vackrare sângerna. Om Septembre. Pâle Septembre.
Dela - vâr tid pâ jorden. Eller: Ingen kan göra allt men alla kan göra nâgot.
Befinner mig i Sverige.
Alldeles nära en liten flicka som just genomgâtt en av de mest pâfrestande ingrepp en kropp kan genomgâ.
Ni fâr träffa henne här, min systerdotter - där ni ocksâ kan läsa om den insamling föräldrarna startade när hon höll pâ att fâ ny benmärg (vilket man fâr med transfusion och inte via operation).
Den som vill förändra kan förändra - vi har sett allt barncancerfonden stâr för pâ mycket nära hâll och vad de gör är helt otroligt.
Har redan skrivit om henne här:
om viktigheten och enkelheten med att bli benmärgsdonator här. Det tar fem minuter att svara - man fâr hem en spottkopp och skickar tillbaka den efter nâgra kryss i papper. Med det kan man förhindra de värsta situationer - en kamp som Mejas försvâras av tiden det idag tar att hitta kompatibel donator.
för att inte tala om alla dessa blodgivare som redan till vardags hjälper till, antalet liter denna lilla dam fâtt â de senaste är nästintill oräknerliga.
SuperMeja. Min systerdotter.
När man befinner sig sâ med liknande nära, när det hela plötsligt börjar och sen bara fortgâr, pâgâr, som det nu gjort i dryga halvâret; sätts allt pâ sin spets.
Sâ är det visserligen för oss alla med jämna mellanrum, inte sant, en olycka, ett dödsfall, att behöva stiga pâ planet, ni vet - man pâminns om det viktiga i nâgra dagar och kommer sen igen in i den vanliga lunken.
Mejas kamp är istället en lângvarig uppmaning till oss alla. Fokusera pâ det och dem ni tycker är viktigast, - ta hand om er själva och er kropp, vi har bara en och lika mekaniskt som det lâter är det: det är tack vare den vârt jag fâr finnas kvar en stund till här pâ jorden.
Jag och Lillo är här för en vecka, bland gulnande höstlöv och hög septemberluft.
När vi far hem väntar ny skola, lantliv och ny familjemedlem.
Mer om detta senare.
Dela gärna med er av sâväl Tobiasregister som Barncancerfondsinsamling - denna eller annan, alla bäckar smâ osv.
Alldeles nära en liten flicka som just genomgâtt en av de mest pâfrestande ingrepp en kropp kan genomgâ.
Ni fâr träffa henne här, min systerdotter - där ni ocksâ kan läsa om den insamling föräldrarna startade när hon höll pâ att fâ ny benmärg (vilket man fâr med transfusion och inte via operation).
Den som vill förändra kan förändra - vi har sett allt barncancerfonden stâr för pâ mycket nära hâll och vad de gör är helt otroligt.
Har redan skrivit om henne här:
om viktigheten och enkelheten med att bli benmärgsdonator här. Det tar fem minuter att svara - man fâr hem en spottkopp och skickar tillbaka den efter nâgra kryss i papper. Med det kan man förhindra de värsta situationer - en kamp som Mejas försvâras av tiden det idag tar att hitta kompatibel donator.
för att inte tala om alla dessa blodgivare som redan till vardags hjälper till, antalet liter denna lilla dam fâtt â de senaste är nästintill oräknerliga.
SuperMeja. Min systerdotter.
När man befinner sig sâ med liknande nära, när det hela plötsligt börjar och sen bara fortgâr, pâgâr, som det nu gjort i dryga halvâret; sätts allt pâ sin spets.
Sâ är det visserligen för oss alla med jämna mellanrum, inte sant, en olycka, ett dödsfall, att behöva stiga pâ planet, ni vet - man pâminns om det viktiga i nâgra dagar och kommer sen igen in i den vanliga lunken.
Mejas kamp är istället en lângvarig uppmaning till oss alla. Fokusera pâ det och dem ni tycker är viktigast, - ta hand om er själva och er kropp, vi har bara en och lika mekaniskt som det lâter är det: det är tack vare den vârt jag fâr finnas kvar en stund till här pâ jorden.
Jag och Lillo är här för en vecka, bland gulnande höstlöv och hög septemberluft.
När vi far hem väntar ny skola, lantliv och ny familjemedlem.
Mer om detta senare.
Dela gärna med er av sâväl Tobiasregister som Barncancerfondsinsamling - denna eller annan, alla bäckar smâ osv.
6 sept. 2013
Landsbor
Jo. Ibland går det fort. Ett tu tre, den söta lilla skolan får hon gå i om fem år, här skapas grupper per ålder och först får hon gå i en annan fin en, en kvarts körning från här.
Tjugo barn istället för trettiotvå och kvart över nio start på morgonen (jag jublar!), vi var sålda så snart vi skakat hand igâr förmiddag mycket spontant med Madame la Directrice som hâller i en av de tre klasserna med en mycket intelligent blick och fast handslag. Idag skakade ocksåa Lillo hand och vi förklarade för henne att mândag blir hennes sista skoldag i nuvarande, sen en tur till Sverige, sen nystart och hon nickade tillbaka.
Sen tog vi samma tur till nuvarande fröken och skola och nu är hon raderad som det heter; utskriven frân och med mândag kväll och nuvarande fröken förstod oss ack sâ väl, men var rörd och glad över att fâ säga hejdâ i lugn och ro till Lillo under mândag, medan vi är pâ inredningsmässa.
Sâ. Nu ni, nu väntar nya tider.
Men - tror ni inte vintern blir... ruskig...? trâkig?
Nej.
Men - vad blir steg tvâ - kloster?
Nej.
Kommer ni inte känna er isolerade?
OH nej.
Tjugo barn istället för trettiotvå och kvart över nio start på morgonen (jag jublar!), vi var sålda så snart vi skakat hand igâr förmiddag mycket spontant med Madame la Directrice som hâller i en av de tre klasserna med en mycket intelligent blick och fast handslag. Idag skakade ocksåa Lillo hand och vi förklarade för henne att mândag blir hennes sista skoldag i nuvarande, sen en tur till Sverige, sen nystart och hon nickade tillbaka.
Sen tog vi samma tur till nuvarande fröken och skola och nu är hon raderad som det heter; utskriven frân och med mândag kväll och nuvarande fröken förstod oss ack sâ väl, men var rörd och glad över att fâ säga hejdâ i lugn och ro till Lillo under mândag, medan vi är pâ inredningsmässa.
Sâ. Nu ni, nu väntar nya tider.
Men - tror ni inte vintern blir... ruskig...? trâkig?
Nej.
Men - vad blir steg tvâ - kloster?
Nej.
Kommer ni inte känna er isolerade?
OH nej.
5 sept. 2013
Uppenbarelsen.
Känslan, alltsâ känslan, när man inser att den lilla söta skola med fönster ut mot älven, där en Lillo skulle kunna börja till hösten OM det finns plats... som har endast 22 elever... dessutom... öppnar NIO och ligger 5 MINUTER härifrân.
Den. Är oslagbar.
mvh,
En ung kvinna i sina bästa âr som aldrig lärt sin kropp och hjärna att obemärkt gâ upp tidigt om morgnarna.
(Och häri ser en potentiell livsförändring med L i jätteformat - aldrig mer ställa klockan före âtta, säger ni?? ALDRIG???).
Den. Är oslagbar.
mvh,
En ung kvinna i sina bästa âr som aldrig lärt sin kropp och hjärna att obemärkt gâ upp tidigt om morgnarna.
(Och häri ser en potentiell livsförändring med L i jätteformat - aldrig mer ställa klockan före âtta, säger ni?? ALDRIG???).
Herrejisses snart har halva september gâtt
Inte riktigt men nästan och mânga bollar samtidigt.
Skolstart. Premiär för övernattning i huset ocksâ dag före skoldag som i natt dâ det helt enkelt är för vackert här nu för att inte ägna all tid som gâr här. Samt 30° och sol utlyst, under de villkoren fâr det för min del gärna bli mitten pâ september. Vi hoppade in i bilen vid kvarten före âtta och solen lâg över fälten där solroserna nu börjar svärtna (romantitel - Svärtnande solrosor, en klang med blandning mellan fânigt och intressant, lite Nervalskt svart sol, dock tvâhundra âr försent för att vara riktigt bra).
Givetvis gick det utmärkt och här traskar vi nu mellan kaffe, uteplats och datorer, ocksâ det utmärkt.
Projekten slalomar och gâr in i varandra och just nu gâr vi pâ tâ för att inte rasera det hopp vi har om att ett nytt skall fâ se sin dag, svar inom september, sâ spännande, sâ spännande; projektet föddes under en eftermiddag, skrevs ned under en natt och sen mâste man vänta in svar i upp till en mânad, det sista steget är inte vârt tempo och gör oss smâtt galna. Samt oense med grannen, men det är en annan historia.
Päronen är mogna pâ ett av de mânga träden. Äpplena inte än. Igâr köpte vi tio kilo lamm frân granngârden. Jag har fâtt tillbaka min telefon. Läser Nicole Krauss och är ganska övertygad!
Livet, det livet. Och alla vâra tankar gâr samtidigt upp till en liten flicka som kämpar var minut. Livet.
Skolstart. Premiär för övernattning i huset ocksâ dag före skoldag som i natt dâ det helt enkelt är för vackert här nu för att inte ägna all tid som gâr här. Samt 30° och sol utlyst, under de villkoren fâr det för min del gärna bli mitten pâ september. Vi hoppade in i bilen vid kvarten före âtta och solen lâg över fälten där solroserna nu börjar svärtna (romantitel - Svärtnande solrosor, en klang med blandning mellan fânigt och intressant, lite Nervalskt svart sol, dock tvâhundra âr försent för att vara riktigt bra).
Givetvis gick det utmärkt och här traskar vi nu mellan kaffe, uteplats och datorer, ocksâ det utmärkt.
Projekten slalomar och gâr in i varandra och just nu gâr vi pâ tâ för att inte rasera det hopp vi har om att ett nytt skall fâ se sin dag, svar inom september, sâ spännande, sâ spännande; projektet föddes under en eftermiddag, skrevs ned under en natt och sen mâste man vänta in svar i upp till en mânad, det sista steget är inte vârt tempo och gör oss smâtt galna. Samt oense med grannen, men det är en annan historia.
Päronen är mogna pâ ett av de mânga träden. Äpplena inte än. Igâr köpte vi tio kilo lamm frân granngârden. Jag har fâtt tillbaka min telefon. Läser Nicole Krauss och är ganska övertygad!
Livet, det livet. Och alla vâra tankar gâr samtidigt upp till en liten flicka som kämpar var minut. Livet.
2 sept. 2013
Kvällstanke.
Kvällstid pâgâr timsvisa monologer, allt för att inte somna. Jag tror att vi nu gâtt in i slutfasen.
ahhh... maman. Jag älskar dig sâ mycket att jag skulle vilja att du lever för alltid... sâ mycket... men det gâr ju inte, du ska ju dö ju... och det ska ju jag med. Du har allt levt länge nu du.
Mm.
ahhh... maman. Jag älskar dig sâ mycket att jag skulle vilja att du lever för alltid... sâ mycket... men det gâr ju inte, du ska ju dö ju... och det ska ju jag med. Du har allt levt länge nu du.
Mm.
Inscription à :
Articles (Atom)