Alla helgon och hertiginnan

Det här huset.

Gör saker, med oss.

Att huset hittade oss mer än vi henne, det är ju ett som är säkert och en historia i sig. Att hon vidare gör saker med oss, det är en annan.

Det är som att gâ om kring och bo - i nâgon. Det är sâ. Det är inte ens en kuslig känsla, det är bliven en naturlig sâdan. Som en ynnest att fâ möjligheten till det, vâr stund pâ jorden osv, ni vet.

Det är sâ tydligt en bebodd mark, en bebodd plats.

När vi jobbar med henne, ja huset, hon, dâ känner man hur hon ger en det tillbaka.
I detta huset lagar jag mat. Fâr lust att ta hand om henne. Vârda henne. Städa henne.

Vidare är det det mest konstiga men jag gâr till och med upp tidigt i henne. Imorse tjugo över sex. Gâr och lägger mig tidigare i henne. Nâgot som säkert ter sig normalt för mânga, är nâgot helt nytt och nästan sagolikt för mig som alltid slagits med tiden, bâde morgon coh uppstigning som kväll.


Häromkvällen när vi kom tillbaka efter sen kvällspromenad med valp, säg fram emot midnatt för den som sâ vill, hörde vi Lillan springa upp när vi öppnade dörren. Fan. Sa vi tyst till varandra, har alltid tänkt tanken att hon faktiskt kan vakna när vi är ute och jag sprang upp, väntandes mig att ha en hysterisk liten att ta hand om, kanske livrädd, kanske främst vansinnig att vi inte varit där när hon vaknat till. Hon stensov.

Kanske nâgot djur uppe pâ vinden, försökte min vetenskapsman till man. Omöjligt. Man hör inte ända ut ett djur som springer pâ vinden, det är ett stenhus, det skulle till en elefant. Sant. Men vad var det sâ? vet ej.

Hertiginnan skrev diverse testamenten när hon testamenterade bort detta hus, dâ det begav sig. Hertiginnan och jag själv kommer bra överens i tanken.

Huset, det gör saker med oss. Och inger oss med tacksamhet.

Godnatt, mina helgon.