Tänker i dessa dagar ocksâ en hel del pâ John Fowles.
Främst dâ hans roman the Collector som blev film av William Wyles, med Fowles själv bakom manus. Fantastisk film, fantastiskt manus (av en händelse köpte jag nyligen Wyles Stora landskap eller vad den kan heta pâ svenska, Västern med stort V, skall bli intressant). Vissa filmer etsar in sig pâ ett speciellt sett - likt den här, likt ocksâ vissa romaner som är som Wildlife och Cementträdgârden; pâ ett väldigt speciellt sätt dâ de är skrivna/utspelar sig pâ ett visst och speciellt sätt. Sâ ock Dogville, sâ ock Theorema, för fler filmexempel. Där en historia börjar, rullas ut och slutar pâ det mest logiska vis och utan piruetter.
Och det Fowles sa, sjuttio âr gammal. "Being an atheist is a matter not of moral choice, but of human obligation."
Det är vad jag ocksâ tänker, dessa dagar. Dagar dâ ett litet flickebarn âter gâr pâ knivspetsens kant och inte lämnar en enda i sin närhet oberörd. A human obligation, precis sâ.
Det rädda att flyga för i inläggets titel var tänkt att tala om Erica Jong, men det fâr bli vid en annan stund.
Med det lämnar jag er.
Du påminner mig om hundra år sen: Tyckte alltför mycket om John Fowles: The Magician. Att skriva med så mkt fantasi är för mig som en annan religion, och inte en jag delar, men en gammal tradition, tror jag. Vi säger keltisk, för enkelhetens skull.
RépondreSupprimerSenare när jag var I Grekland, på ön Poros, hittade jag i en pinjeskog vid stranden ett stort hus (med nerdragna jalusier, men som man ändå kunde kika in i) där jag förstod att The Magician bodde när han besökte verkligheten.
Har inte läst the Magician - du har nog rätt, äldre tradition - är vi ens kapabla till magi idag (ja förutom da vinci coder och annat blaha)? inte säkert.
RépondreSupprimerPâ Poros - the Magician Fowles himself? Vet att han spenderade mkt tid pâ en av öarna men inte pâ vilken. Pâ Belmont house resten. http://en.wikipedia.org/wiki/John_Fowles (och apropâ nu/dâ - se hans porträttbild - sâ ser man inte heller ut idag - som en verklig författare, hoho).
åh hade glömt honom. Daniel Martin var en av mina favoritböcker när jag var ung. Jag undrar om den tål omläsning!
RépondreSupprimerEva
Jag har ju sett the Collector, kom jag på, sent. Men det är en sån där film som inte satt några spår; något med flickor och fjärilar. Och den smått geniala vad-han-nu-heter med otäck blick i huvudrollen= The Clock-Work-Orange-psycho.
RépondreSupprimerEva - Ah - Daniel Martin känner jag inte till. Skall kolla upp!
RépondreSupprimerGabrielle - the Collector, "en sân där film som inte satt nâgra spâr", vad intressant! hos mig tillhör den just de filmer som satt sina spâr...! flickan och fjärilarna, det räcker att jag tänker pâ det för att hamna i en mkt speciell atmosfär, en topp tio film!
Man är olika - det är ok.
RépondreSupprimerEn annan gång kan vi lista våra bästa filmer. Men risken är ju att det blir minst hundra per skalle ; )
Jag börjar: A woman under the Influence. Cassavetes.
Klart ok! Lista våra bästa filmer, ja, whoo, vilket jobb - och omöjligt att ranka, det finns så mycket fantastiskt, men lista i icke-hierarkisk ordning, gärna!. Ha! skulle gissat på Cassavetes som inkörsport från dig! Jag drämmer till med Piece inachevée pour piano mechanique, Mikhalkov. Och vill som vanligt snabbt lägga till också Några dagar i Oblomovs liv (åh) och Brända av solen, av densamme. Nämnda i inlägget kvalar förstås in också de, bara så. Och tänker dessa dagar mycket på Höstsonaten av Bergman, likt mycket annat av honom. Det mesta där Faye Dunaway varit inblandad (tänker jag också på). Vilken särdeles fin intuition och känsla för var låta uppenbara sig.
RépondreSupprimerÅh, Brända av Solen, absolut. En av de allra djupaste filmerna. Och målerisk. Men konstigt nog - denne regissör, så insyltad med Putin.
RépondreSupprimerMelancholia, von Trier och Dogville, yes.
Mer en annan dag.