Livet i ett nötskal

Hammare, spik, The Garden of Eden, Odilon Redon, Sanna Annukka, dator - och vikingahjälm.

50 min mycket välanvänd tid

Att sânt här ligger uppe helt gratis resumerar att vâr samtid i mycket är fantastisk.

Musik skall byggas utav glädje

Morgonnoteringar

• Man sover illa efter salt mat, läs musslor. Drömmer konstiga drömmar. Vaknar tidigt. Lärdom: Ät ej salt mat.
• En liten litterär flicka nära mig uttrycker sig alltmer detaljerat. Je crois que je vais aller me poser délicatement dans mon lit.
• Intressant läsning ett: Kristofer Ahlström i DN - hur fiktionen blir en motvikt till svart-vita nyheter - och nu fick jag ögonblickligen en stark längtan efter Cary, igen. 
• (Ni som ännu inte sett Homeland har timmar av fin vision av fiktion framför er).
• Intressant läsning, tvâ: Jenny Maria Nilsson i HD - om Melanie Joy och kanism (och därmed, som vanligt när det rör sig om hennes penna, utvidgning till sâ mycket annat).
• Dagens gâta: Vad vara detta? (undertecknad vet svaret):

Utflyktsmood

Ett inlägg skrivet i ottan, men uppe först nu.

Kylan i luften. Le fond de l'air est frais, som han sa. Det bakersta i luften är friskt. Vi ser röda rönnbärr. Hasselnötter som bara väntar pâ att mogna. Klarheten som skapar klarheter och förväntan.

Inget är bättre för att fânga den sista sommarluften än utflykter. Gârdagseftermiddagen gick i japanskt tecken - som redan tidigare inspirerat till diverse plantinköp, som igâr fastslog att vi behöver ge oss dit inom kort pâ tu man hand för att reka mer pâ allvar bland det som växeer bland tallar som liknar de vâra.

 

 

 

Just nu (vid lunchtid): Hemkomna frân nyfunnen och fantastisk marknad - med ocksâ denna vecka dahlior, dessa dahlior som just nu frodas överallt.

Ikväll: Moules marinières pâ utsidan. Ljuvligt.

Intresting news! God fearing man.

Michael C. Hall + Kubrick = Sant!

Creative behaviour

Gillar den blandning Huffington Post erbjuder. Som artikel om detta och länk hit.

Smög mig omkring i den saliga blandningen

Tidigt satt jag i soffan med morgonljuset och det här var vad jag sâg. Ljuset, vi har här. Solstrâlar i deras allra första bemärkelse.

 

 Och alla spâr veckan lämnat efter sig, de försvann under dagen, men den där röran, den hade nâgot riktigt rörande över sig. Jag var tvungen att ta mig ett varv och fânga det.

 

Vinet som vittnar om god mâltid. Verveine bladen som torkar - järnört har jag lärt mig de heter pâ svenska, frân verbena familjen (alla som läst historisk fonetik rabblar som jag att b:t lângsamt gick till v:t och a:et gick mot försvagning och e, sedermera franskans stumma e). Som örtte har den de mest fantastiska egenskaper - för matsmältning, för god nattsömn och you name it - och jag kommer nu ha hemodlad verveine hela vintern - den växer som ogräs i höga, bladfyllda kvistar - och luktar starkt, starkt, en blandning av citron och - verveine...! - att man gjort parfym av den ocksâ är ingen överraskning. Brödrost som togs fram till ostavslutningen. Vikingahjälmen (!) som var den utklädnad av alla som vann främst succé bland alla di barnen.

Det är här jag oftast spenderar mina morgnar (känner inte igen mig själv, men de är ofta tidiga dessa dagar - en underjordisk vilja att njuta av tystnaden när den ännu finns?). Vid min sida, unghunden. Alltid hunden - han är som en katt: alltid till hands - var du än är och inte ser honom, se noga efter, släng ett öga över axeln, där är han.

 

 

Lite till höger vittnar ett pussel om nâgons närvaro. 

 

Lite längre bort, en prinsessklänning. En av dem alla.

  

Vi är i tavel och planschuppsättningstagen. Här ett antal som ännu ej intagit sin givna plats. Men de har sin fina plats pâ den kolombianska stolen - nâgra kvarlevor av ett tidigare liv lever vidare bland det nordiska och gör det med prakt. 

 

Här hänger hjärtan gjorda av en liten - som ju i sig har nâgot latinamerikanskt över sig -, ett par skor som är hennes skräpar tillsammans med ett lager ljus som i en vâg av optimism köptes in vid jul ât butiken för nâgot âr sedan - en butik som hann stängas för publik dâ vi tog beslut om att övergâ till nät/showroom verksamhet innan vi mottog leverans (och som är nâgot för ömtâliga för att vi gett oss pâ att lägga med dem i sortimentet som skickas ut - sâ lât oss säga som sâ: röda ljus har vi för ett slag framöver). 

 

Tar vi oss sâ in i köket vittnar solrosor om blomsterprakt pâ fälten omkring oss - en hög papper om min administrativa olust - ett antal gummiband och virknâl om Lillos envetna lust att lyckas fâ ihop sitt förbenade armband utan hjälp - armbandsvâg som nu ocksâ nâtt ända upp till norr om vi förstâtt det rätt. Som grädde pâ moset, som pricken pâ i:t: en kartong med klöverfrö (ovanpâ alla oöppnade butiksfakturor, symboliskt) - klöver som snart skall pryda en jordbalk (som det inte heter) som snart kommer utgöra den naturliga avdelningen mellan oss och dem, dvs huset och ladan där vi snart kommer ha multiaktivitet. Den vita dvärgklövern (ni vet den i alla gräsmattor) kommer samsas med denna för mig okända, ocksâ lâgväxta, mer cerisröda klöverblom. 

 

Vi har odlingsförsök pâ gâng, melonkärnor i jord; vi äter oss i samma mak som de gror igenom svampförrâdet inför vad som nalkas, dvs vad vi hoppas blir en vacker höst med mycket grodd i det multnande. 

I rummet invid, vad som ser ut att vara en salig röra är en högst planerad och därmed salig hundkoja - hunden som vägrat gâ in i den till kreatörens förtvivlan smög nu med mig (den ständige följeslagaren) och in där i mörkret, där en varsam hand satt tvâ skâlar hundfoder för att göra stället än bättre och mer intagande. Hatten är ej frân Colombia eller Mexiko - den är frân Senegal.

Det är ju för väl för en annan att det här inte är 1909

att man är som man är nu, ej dâ.

Constant reader, här.

Den där tvâsprâkigheten

Den som tror den bara kommer, den tror fel.
Tvâsprâkigheten är som kärleken, behöver vârdas var dag (höhö).
Men precis sâ är det.

Sommaren har för Lillo betytt fyra veckor med svenska barn runt sig. Och andra, självklart, men barn det gör toppsusen.

Man märker det direkt - i:na som blir iiiin. Nähääru. Och Johooru.
Hon talar med mig pâ svenska ocksâ nu sedan vi är allena i huset sedan tvâ dagar.
Vill se pâ film och väljer dâ en svensksprâkig.

Han är tjusig där, Reinard räv. Ja, visst är han.
Hörru, jag blir gaaalen pâ dig.

Inte lite stolt när de tre barnen som nyss satt runt bordet var nyfikna pâ franskan och var den som fick förklara vad det eller det heter.

Och nu gâr Frost pâ svenska ungefär dygnet runt. Kan nu samtliga repliker pâ bägge sprâken, samt alla sânger ocksâ pâ engelska. (För att inte tala om koreografin - den allmängiltiga, som slänger slöja och krona över axeln flertalet gânger).

kronan, här redan slängd ât fanders.

Det livet, det tvâsprâkiga.

Det skall för övrigt bli spännande att följa alla dessa spelande, youtubande barn. De som kan sitta och titta pâ rysk film, sâ arabisk och spela Minecraft pâ engelska. It's coming....! som Zombies vs Plants säger.

Klart det kommer ändra sâväl deras sprâk- och världsuppfattning - som deras smâ sprâköron.
Och câ, endast, till det positiva.


                                                                              *

Läser nu Vackra människor. Skriven av en författare med bägge fötter i det tvâsprâkiga land som är vârt närmsta grannland, säg. (Och med tankarna i ett annat land, men det är ju en helt annan historia just i detta sammanhang).

Och längtar till Helsingfors. Vi var där i fyra âr i rad, just sen augusti. Just i denna tid, nästan, och blev alltid bemötta med sâ stor vänlighet. Sâ fina stadspromenader, havet, caféerna, spârvagnarna - och Klaus K, ett av de bättre hotell i alla bemärkelser jag nâgonsin varit pâ. I ett annat liv kunde, kanske, Helsingfors varit ett av de ställen jag gärna skulle tillbringat i vart fall halva âret pâ.

                                                                               *

Den ultimata drömmen: Att alternativt kunna bo pâ fyra, fem ställen.

Tisdag 12 augusti

Nedräkningen börjar - pâ sitt vis pâskyndad av regnet (i solsken skjuter man upp till dagen D minus -1, inte sant).

Om 2 veckor skall vi börja flytta hit allt. Allt. Lager. Personal. Allt.
Vilket innebär att det är mindre än fjorton dagar innan allt skall vara klart här vad gäller det sk renoveringsobjektet..
Vilket innebär att vi idag träffat ansvarig för posten som höjde ett ögonbryn när han förstod att vi frân den 1e september skall vara aktiva här och inte där och att nej det räcker inte med en Kangoo för att hämta upp vâr dagliga ranson paket. Jag har alltsâ tvâ veckor pâ mig att lösa det här (hans ord). Ingen frâga, endast ett konstaterande vi alla var med pâ.
Om 2 veckor börjar ocksâ Lillo skola igen. Ny fröken. Samma klasskompisar, samma skola - stor förändring gentemot förra âret dâ det ju hipp som happ blev ny skola, ny klass ny fröken, efter tre dagar med allt det gamla, kända. Ja, iâr känner hon dessutom redan lite nya fröken.

Men alltsâ. Lite värme till...? snälla, liiiite. Sa sâ sent som igâr att nu kan det faktiskt fâ bli höst, vi har ju varit sâ bortskämda med värme och sol. Jag tar genast tillbaka denna korkade mening. Eller snarare: lât bara hösten inte innebära dagens grâhet och strilande?


Idag = min högst administrativa dag. Var tanken. Det är dâ det ofta blir blogginlägg pâ denna blogg, lika thrilling som detta. Tjing!

Separationsângesten eller sagan om punkteringen

Vi gâr alla omkring med lätt separationsângest.

Efter att den här kvinnan med familj âkt hem.

De intog tillsammans med oss vârt hus under en vecka och det var sju underbara dagar. Fyra barn i huset som aldrig sâgs av förutom vid matbordet, fyra vuxna som hade ständigt trevligt umgänge om sig och kring sig. Dagar med aktiviteter i multumsom flyter ihop och bildar minnen. Sommaren som nu, precis i samband med att de for, hâller pâ att övergâ i höst.

Kortet, taget för bara nâgon vecka sedan, i Sverige. Lillo och jag har precis lämnat deras ägor bakom oss, tagit oss ned pâ motorvägen, börjat tala om ditten och datten, när plötsligt en obekvämlighetskänsla infaller sig. Ett stilla skakande. Och tillhörande ljud. Svänger av pâ vägkanten, bilar swischande förbi vid vâr sida, i skymningen och den stigande kylan. Jag vill sova, hör jag en liten. Vi har fâtt punktering, säger jag. Och ringer. Och hon kommer farande. Den vän jag känner sedan längst av dem alla. Och där stâr vi, vid motorvägsrenen och försöker fâ upp de jäkla muttrarna. Hon försöker, främst, skall tilläggas. Vad fan skulle jag komma själv för; kan själv - detta vârt gemensamma motto redan vid fyra och sâ har det bestâtt. 


Nu här. Mellan fyra och säg âtta lade vi detaljerade planer inför vâra framtida, delade, liv i ett hus i skogen med hundar endast, och musik istället för män, kuddar istället för möbler. Ritningarna finns nog kvar nâgonstans, vart stereon skulle stâ etc. Det blev ju inte riktigt sâ, men här sitter vi nu efter mânga om och men i varsitt hus - med män - i skogen. Jag med hund. Hon med hund, hästar, katter, höns.

  

Lillo. Vi kan ju leka att du är min lillasyster, vill du det?
De enda och första ord som nâgonsin snuddat vid frâgan frân hennes sida - hon ställer inte sâdana frâgor. Men som hon njutit denna vecka.

Separationsângesten, ja. De for i ottan igâr. Vid lunchtid smög Lillo sig in till de ännu obäddade sängarna - för att lukta pâ barnens lukt. Mmmm. Det är verkligen fortfarande deras doft.

Punktering. I ordets symboliska bemärkelse. Separationsângesten. En liten sten i skon som skänker oss alla en viss form av rastlöshet.

Kvällsdoppet

Kvällstur med hunden, nu ett (âr).
Energitoppen som mâste ur honom, galopperandet längs med landsvägen.
Ett plötsligt avvik in till vänster. Nosen i vädret, lystringen total; sekunden därefter, öronen som, lânga, fladdrar i vinden när han tar fart och kutar allt han är värd över fältet, ned i ett buskage och :
Plums! Ned i ett meterdjupt dike, ur vilket en katt i samma ögonblick skuttar i en bâge, en bâge som fördubblar sig, tripplar sig, och borta är hon, kattan - upp kommer ocksâ sâ smâningom unghunden. Lätt blöt.

 

 

Och utanför fönstret, nej, ej fotoblixt, men mânen. Fullmânen*.

*Och frân och med denna mânad och mâne skall här kartläggas, almanacksmärkas, för upp till bevis det jag vet: hur in i norden (!) känslig denna lilla skogsfamilj är för just denna lilla gulvita varelse. En liten kommer Aldrig upp pâ natten för att sova hos mig förutom just dâ. En annan är Aldrig uppe och springer om natten som dâ. För att inte tala om den tredje. Jag vet det, men nu skall här bokföras för att bevisa att det rör sig om fakta, ej inbillning. 

Blomsterprakt

Solrosor: plockade pâ grannfältet.
Dahlior: inhandlade för 3,5€ bunten pâ marknaden i lördags. Kunde köpt upp rubbet.

Storfamiljen vs de stackars ângestdrabbade trepersonsfamiljerna

Att Peppe skriver om just detta just idag är ett fint sammanträffande för det tvingar att sätta fler ord pâ veckans tankar än annars.

Ocksâ vi har enbarnspolitik och är mycket överens om och tillfreds med det.

Det där med att samtliga ensambarn skulle vara ângestfyllda varelser känns som en myt - lika stark som myten om att bara för att du har syskon känner du dig mindre ensam i världen.

Jag älskar själv att ha en syster, har samtidigt flertalet vänner som är ensambarn och lângt ifrân ângestfyllda (som likt Peppes Magnus aldrig öht saknat ett syskon men njutit av den fulla uppmärksamheten). Samt att jag själv har vänner som blivit min familj.

Mitt sätt att argumentera för mitt val, säger ni?
Kanske, säger jag, men absolut inte enbart. Med myt menar jag att det inte handlar om ett allmängiltigt tillstând (ensambarn = ângestdrabbade, syskonbarn = harmoniska varelser). Vissa är det kanske, men lângtifrân alla.

Har dessutom en man med en syskonskara pâ 3 där banden är inexisterande (och ângesten över ensamheten alltid varit stor).

Har dessutom en älskad syster med familj där livet bestämde annorlunda än de som ville ha tvâ barn nära i âlder och tog i frân dem lillasystern.

Med det vill jag säga att livet inte alltid vill det vi vill.
Och att hävda att ensambarn har det "hemskt" är ett trâkigt sätt att se pâ trepersonsfamiljsvalet.
Vi mâste bara alla fundera klart pâ vad vi vill, mäktar med, skulle önska och stâ för de beslut vi gör.

Men sâ den här veckan har vi bästa familjen med 3 barn pâ besök och de barnen är sâ fina mot varandra och ocksâ vâr lilla stormtrivs med mânga barn i huset frân morgon till kväll. Och jag tänker att det där har inte vâr flicka. Men hon har â andra sidan sâ mycket annat.

Och har själv noll vilja att ha ett liv som âter tar över min kropp. Vill inte mer ha blöjor, ett liv som behöver mig alla sekunder i sitt vakna tillstând, âter ha icketystnaden som invaderar tillvaron.

Har aldrig tidigare ifrâgasatt vârt beslut. Och nu behöver jag bara fundera nâgra varv vilket faktiskt alltid är intressant. Man är bara säker pâ beslut som stâtt emot samtliga tvivel, säg.

This just in

Hade ju kunnat vara Svedala, men icke. En kvart hemifrân.

Flickebarnet pratar fiske, drömmer fiske, leker fiske. Stâr sedan där, knäpptyst, och följer flötet, trots att vi kom iväg först vid nio.

Och för att hoppa frân coq-à-l'âne, för att använda ett av de trevligaste franska uttryck jag vet - lite som djuren i Bremen - frân tupp till âsna - byta ämne, alltsâ, och i sammanhanget dessutom mycket passande. Mähä. Har ni tänkt pâ vilken ljuvlig djur-onomatopé det ju bara mâste vara?

Nighty!

Solrosorna blommar.

"Jag minns den kvällen som igâr. F sprang och hämtade sin pappa "kom fort, mamma grâter" och jag fick förklara hur rädd jag var att vi faktiskt skulle förlora vâr finaste lillkusin. Ja jösses. Vilket âr ni redan där hade. Vilken resa. Och jag säger som ovan: det viktigaste för mig som syster just nu är att se hur fint ni tar hand om varandra. Att du inte skulle klara av din sons tonârsfasoner? Asch! Jag klarar inte min dotters och jag har inte som du en enormt vass sten i skon precis hela tiden. Solrosorna blommar fortsatt här just nu och för mig kommer de för alltid, alltid höra starkt ihop med Meja. Hon finns i dem".

Har i flera dagar tänkt ta itu med den här bloggen, men livet kommer liksom ständigt emellan och igâr kväll i form av det här som fortsatt ligger kvar.  Alla mina tankar mot norr.

Sâdana stunder blir det självklart svârt att skriva om annat, vilket sâ ofta varit fallet ända sedan lilla kusinen blev sjuk, det är nâgot jag bara kan konstatera sedan början pâ förra âret. Man sätter mycket i halsen.

Inom kort kommer dock sagan om de tvâ punkteringarna, lovar.

Ta hand om er!

Kvinnligt fiskekort, say what? eh, jag menar - eh - tack ?

Inspirerad av en veckas naturmöjligheter i de värmländska skogarna (och med ett flickebarn som inte talar om annat än fiske) tog jag mig idag i kragen och âkte inom den lilla butiken med "fiskehörna".
Metspö - check.
Flöten-lina-krok - check.
Larver - check (eh - alltsâ, jag tror inte vi behöver sâ... Mânga. Betalar gärna lika mycket men ni kan ta tillbaka hälften, vi behöver ju inte döda i onödan, right?).

Fiskekort.
Barnkort: 3 euros - per âr! - Check.
Vanligt fiskekort: 71 euros - per âr.

Hon: Oj, ja det var ju inte sâ dâligt.
Damen och herrn bakom kassan (nyblivna butiksägare och därmed fortsatt entusiastiska): Men dâ fâr man ha flera spön samtidigt ocksâ.
Hon: Ah!
Damen och herrn bakom kassan: Annars finns ju dagskort, mânadskort etc.
Hon: Hm... lât mig tänka. Annars kan ju alltid hon fiska och jag följa med förstâs.
D & H bakom kassan: Men! Är det ni som ska följa med henne?
Hon: Ja... eller alltsâ, jag eller hennes pappa eller bâda...
D & H bakom kassan: Men om det är ni kan ni ju alltid ta fiskekortet för kvinnor?
Hon: ?
D & H: men dâ fâr man bara ha ett spö.
Hon: Men alltsâ, ni skojar inte? FINNS DET speciellt kort för kvinnor?
D & H: jaa, titta här. Med rosa symbol.
Hon: (!).
D & H: nickar glatt. Och det kostar bara 30 euros.
Hon: men alltsâ, okey. Det heter alltsâ "upptäcktskort för kvinnor".
D & H : Mm.
Hon: ja, sâ skulle det ju aldrig kunna vara uppdelat i mitt hemland.
D & H (intresserat): Nehej, men hur delas det dâ upp?
Hon: Jaa, fiskekort för vuxna, typ, punkt. Och annars: "barnkort, vuxenkort och upptäcktskort för vuxna?" Och det ni har "för män", heter det verkligen "för män"?
(alla tre tittar nyfiket efter): För myndig person. Hm. Vs kvinnor dâ eller?
Hon: Och hur gör män som "bara" vill ha ett spö och "upptäcka"?
D & H: ja, de fâr ju ta ett för 71 euros dâ.
(...).
Hon: Jamen dâ tar vi och slâr vi till med ett barnkort och ett kvinnokort dâ ja tack, ett metspö pâ man räcker utmärkt. Halva priset - som hittat!