Smög mig omkring i den saliga blandningen

Tidigt satt jag i soffan med morgonljuset och det här var vad jag sâg. Ljuset, vi har här. Solstrâlar i deras allra första bemärkelse.

 

 Och alla spâr veckan lämnat efter sig, de försvann under dagen, men den där röran, den hade nâgot riktigt rörande över sig. Jag var tvungen att ta mig ett varv och fânga det.

 

Vinet som vittnar om god mâltid. Verveine bladen som torkar - järnört har jag lärt mig de heter pâ svenska, frân verbena familjen (alla som läst historisk fonetik rabblar som jag att b:t lângsamt gick till v:t och a:et gick mot försvagning och e, sedermera franskans stumma e). Som örtte har den de mest fantastiska egenskaper - för matsmältning, för god nattsömn och you name it - och jag kommer nu ha hemodlad verveine hela vintern - den växer som ogräs i höga, bladfyllda kvistar - och luktar starkt, starkt, en blandning av citron och - verveine...! - att man gjort parfym av den ocksâ är ingen överraskning. Brödrost som togs fram till ostavslutningen. Vikingahjälmen (!) som var den utklädnad av alla som vann främst succé bland alla di barnen.

Det är här jag oftast spenderar mina morgnar (känner inte igen mig själv, men de är ofta tidiga dessa dagar - en underjordisk vilja att njuta av tystnaden när den ännu finns?). Vid min sida, unghunden. Alltid hunden - han är som en katt: alltid till hands - var du än är och inte ser honom, se noga efter, släng ett öga över axeln, där är han.

 

 

Lite till höger vittnar ett pussel om nâgons närvaro. 

 

Lite längre bort, en prinsessklänning. En av dem alla.

  

Vi är i tavel och planschuppsättningstagen. Här ett antal som ännu ej intagit sin givna plats. Men de har sin fina plats pâ den kolombianska stolen - nâgra kvarlevor av ett tidigare liv lever vidare bland det nordiska och gör det med prakt. 

 

Här hänger hjärtan gjorda av en liten - som ju i sig har nâgot latinamerikanskt över sig -, ett par skor som är hennes skräpar tillsammans med ett lager ljus som i en vâg av optimism köptes in vid jul ât butiken för nâgot âr sedan - en butik som hann stängas för publik dâ vi tog beslut om att övergâ till nät/showroom verksamhet innan vi mottog leverans (och som är nâgot för ömtâliga för att vi gett oss pâ att lägga med dem i sortimentet som skickas ut - sâ lât oss säga som sâ: röda ljus har vi för ett slag framöver). 

 

Tar vi oss sâ in i köket vittnar solrosor om blomsterprakt pâ fälten omkring oss - en hög papper om min administrativa olust - ett antal gummiband och virknâl om Lillos envetna lust att lyckas fâ ihop sitt förbenade armband utan hjälp - armbandsvâg som nu ocksâ nâtt ända upp till norr om vi förstâtt det rätt. Som grädde pâ moset, som pricken pâ i:t: en kartong med klöverfrö (ovanpâ alla oöppnade butiksfakturor, symboliskt) - klöver som snart skall pryda en jordbalk (som det inte heter) som snart kommer utgöra den naturliga avdelningen mellan oss och dem, dvs huset och ladan där vi snart kommer ha multiaktivitet. Den vita dvärgklövern (ni vet den i alla gräsmattor) kommer samsas med denna för mig okända, ocksâ lâgväxta, mer cerisröda klöverblom. 

 

Vi har odlingsförsök pâ gâng, melonkärnor i jord; vi äter oss i samma mak som de gror igenom svampförrâdet inför vad som nalkas, dvs vad vi hoppas blir en vacker höst med mycket grodd i det multnande. 

I rummet invid, vad som ser ut att vara en salig röra är en högst planerad och därmed salig hundkoja - hunden som vägrat gâ in i den till kreatörens förtvivlan smög nu med mig (den ständige följeslagaren) och in där i mörkret, där en varsam hand satt tvâ skâlar hundfoder för att göra stället än bättre och mer intagande. Hatten är ej frân Colombia eller Mexiko - den är frân Senegal.