Ocksâ vi har enbarnspolitik och är mycket överens om och tillfreds med det.
Det där med att samtliga ensambarn skulle vara ângestfyllda varelser känns som en myt - lika stark som myten om att bara för att du har syskon känner du dig mindre ensam i världen.
Jag älskar själv att ha en syster, har samtidigt flertalet vänner som är ensambarn och lângt ifrân ângestfyllda (som likt Peppes Magnus aldrig öht saknat ett syskon men njutit av den fulla uppmärksamheten). Samt att jag själv har vänner som blivit min familj.
Mitt sätt att argumentera för mitt val, säger ni?
Kanske, säger jag, men absolut inte enbart. Med myt menar jag att det inte handlar om ett allmängiltigt tillstând (ensambarn = ângestdrabbade, syskonbarn = harmoniska varelser). Vissa är det kanske, men lângtifrân alla.
Har dessutom en älskad syster med familj där livet bestämde annorlunda än de som ville ha tvâ barn nära i âlder och tog i frân dem lillasystern.
Med det vill jag säga att livet inte alltid vill det vi vill.
Och att hävda att ensambarn har det "hemskt" är ett trâkigt sätt att se pâ trepersonsfamiljsvalet.
Vi mâste bara alla fundera klart pâ vad vi vill, mäktar med, skulle önska och stâ för de beslut vi gör.
Men sâ den här veckan har vi bästa familjen med 3 barn pâ besök och de barnen är sâ fina mot varandra och ocksâ vâr lilla stormtrivs med mânga barn i huset frân morgon till kväll. Och jag tänker att det där har inte vâr flicka. Men hon har â andra sidan sâ mycket annat.
Och har själv noll vilja att ha ett liv som âter tar över min kropp. Vill inte mer ha blöjor, ett liv som behöver mig alla sekunder i sitt vakna tillstând, âter ha icketystnaden som invaderar tillvaron.
Har aldrig tidigare ifrâgasatt vârt beslut. Och nu behöver jag bara fundera nâgra varv vilket faktiskt alltid är intressant. Man är bara säker pâ beslut som stâtt emot samtliga tvivel, säg.
tack för fint skrivet! hög igenkänningsfaktor.
RépondreSupprimerTack själv för hjärnmotionsinbjudan! Vi dansar lite samma dans.
RépondreSupprimerMycket klokt och tänkvärt.
RépondreSupprimerVi har på besök en familj med två barn, det ena snart nio och det andra fyra och ett halvt. Och det är många situationer av skrik och gråt och obehag för alla som skapas av att de är två. Alldeles säkert lika många som de där de har glädje av att vara två. Det är en fot i ansiktet där, ett kiv om vems mamma är här, en lillasyster som har oändlig förmåga att tetas med en storasyster som bara har så mycket tålamod. Och så vidare.
Jag är själv endabarn och tänker när jag nu observerar andra familjer med barn (själv har jag ju inga, och jag misstänker att det inte bara är en ödets nyck) på huruvida det verkligen är ett handikapp. Eventuellt blir man smidigare av att ha vuxit upp med syskon. Men å andra sidan, förmågan att kunna göra saker på egen hand är en till stor glädje i livet.
Liksom det förstås kan vara alldeles fantastiskt att ha syskon som man står nära. Min mamma och min moster. Och tämligen ointressant att ha syskon som hos varandra mest ser fel, som på min pappas sida.
Om det ena är bättre än det andra? Nej, det är bara som det är.
Och när du skriver om hur det kan bli som man inte alls hade tänkt sig, så klokt det är. Min mamma bara dog helt oväntat, innan hon blivit så gammal att jag börjat tänka närmare på svårigheterna att vara enda barnet på 2000 mils avstånd med åldrande föräldrar. För pappa oroar jag mig, sedan han blev ensam och i det att hans hälsa nu börjar vackla - vid 76. Men icke att jag haft ångest för detta tidigare - och jag är ändå en orosbenägen person.
För övrigt är ett fenomen mycket tydligt i familjen som besöker oss just nu. Och föräldrarna bekräftade också detta. Att när det finns ett utomstående barn med, ett som inte är syskon, så slutar det där gnabbet och flickorna uppför sig fint mot varandra. Det där med att man står varandra så nära att man inte anstränger sig att vara anständig, det börjar uppenbarligen tidigt...
RépondreSupprimerâh, annannnan, tack för fina och vidare-tänkande-framkallande kommentarer - och du är ju ett av mina fantastiska och givna exempel av ensambarn som "klarat sig utmärkt" (som man ju säger, säg).
RépondreSupprimerOch, asch, det där med att man blir smidigare av att ha vuxit upp med syskon, det vete f-n. Dvs: det är sâ lätt att säga att ditten beror pâ datten och datten pâ fritten - vi människor vill sâ gärna katalogisera, men ser vi närmre pâ oss själva har vi lika mânga motexempel som fâr idén om regel att stjälpas...
"Det är bara som det är" är precis som jag ser det. Det man växt upp med har man växt upp med och det är ju sâ mycket annat som spelar in - föräldrar, umgänge, djur, natur eller ickenatur, hus eller lägenhet, landsbygd eller storstad - för att inte tala om ekonomiska villkor, land, etc etc.
Och samtligt, för att lâna dina ord, kan vara precis hur intressanta eller ointressanta som helst. Det är vad jag alltid sagt vad gäller framtida syskon/icke syskon till Lillo: det är inte för att man har ett syskon som man absolut kommer stâ det nära. En av alla sanningar folk totalt blundar inför när de kommer med kommentarer som "ska ni verkligen göra sâ mot honom/henne" som jag förstâtt är vanliga - som om det värsta man kunde göra mot ett barn vore att inte ge ett syskon. Idioti.
Jag tror att det är sâ enkelt att den stora majoriteten har syskon och att den stora majoriteten ser till att det man själv upplevt blir det barnet/n fâr uppleva - dâ det ju självklart är "bäst" (!). Det finns säkert studier/statistik vad gäller detta som det skulla vara intressant att ta del av: Hur stor procent âterskapar exakt samma familjekärna som den de växt upp med? Jag tror man hamnar nâgonstans kring 96%. Och bland de 96% är kanske 96% de som har syskon (?) - och alla de lâter självklart högt när de lâter.
Det du skriver om dina föräldrar är sâ fint. Du, som jag, orosbenägna personer - jag har säkerligen funderat lika mycket och lite i de banorna som du, och jag har en syster, inte du.
Den biten var dock vad som fick mig att reagera mest i boken Peppe Öhman relaterade till: att ensambarn skulle vara mer ângestbenägna vad gäller att behöva ta hand om (de âldrande) föräldrarna. Och tänkte: Det är ju en av förälderns i mina ögon största uppgift: att väl pränta in i barnet att var och en är ansvarig för sitt liv. Att man skall finnas där för varandra i viss mân, visst, men att hon/han absolut inte fâr begränsa sig pga att eventuellt finnas till hands. Och nu kommer jag se till att bli än tydligare med det.
Oberoendet. Självständigheten. Självtillâtelsen att förverkliga precis det man själv vill och i och med det tillâta sig vara 100% egocentrisk.
Din sista kommentar är ocksâ den sâ riktig. Just det där med att inte anstränga sig när man stâr för nära - där man fâr vara pâ sin vakt vad gäller sig själv hela tiden i en parrelation, inte sant (nâgot vi just nu upplever ocksâ i grann"sämja" - människor vi släppt oss in pâ livet i en vänskaplig relation som tillâter sig reflektioner och beteende de Aldrig skulle tillâtit sig gentemot "vanliga" grannar. Man lär sâ länge man lever).