"Jag minns den kvällen som igâr. F sprang och hämtade sin pappa "kom fort, mamma grâter" och jag fick förklara hur rädd jag var att vi faktiskt skulle förlora vâr finaste lillkusin. Ja jösses. Vilket âr ni redan där hade. Vilken resa. Och jag säger som ovan: det viktigaste för mig som syster just nu är att se hur fint ni tar hand om varandra. Att du inte skulle klara av din sons tonârsfasoner? Asch! Jag klarar inte min dotters och jag har inte som du en enormt vass sten i skon precis hela tiden. Solrosorna blommar fortsatt här just nu och för mig kommer de för alltid, alltid höra starkt ihop med Meja. Hon finns i dem".
Har i flera dagar tänkt ta itu med den här bloggen, men livet kommer liksom ständigt emellan och igâr kväll i form av det här som fortsatt ligger kvar. Alla mina tankar mot norr.
Sâdana stunder blir det självklart svârt att skriva om annat, vilket sâ ofta varit fallet ända sedan lilla kusinen blev sjuk, det är nâgot jag bara kan konstatera sedan början pâ förra âret. Man sätter mycket i halsen.
Inom kort kommer dock sagan om de tvâ punkteringarna, lovar.
Ta hand om er!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire