Detaljerna (jag kan inte andas, älskling)

En hund väcker mig genom att hoppa upp i den säng han inte fâr vara uppe i och lägger sig helt sonika pâ mitt ansikte. (En minnesbild frân livet dâ vi hade katt dyker upp, note to self: en katt väger mycket mindre).

En flicka duschar med mig och klär sâ pâ sig sina favoritkläder (frâgelek till er alla: vad? och själv undrar jag: hur blev allt detta möjligt?).

En man säger: Vad roligt det skall bli att âka till Paris med dig idag.

Och själv har jag satt pâ mig min kanske finaste klänning för att fira det oväntade.

Igâr efter tio fick vi ihop pusslet och pâ bästa sätt. Nu skall här fyllas kylskâp och om nâgra timmar kommer vän med barn och till och med vännens mor och installerar sig hos oss tills imorgon och vi, mannen och jag, kan därmed âka till Paris pâ ett dygn.

Precision: vi kan därmed âka pâ mässan vi visste vi borde âka till men fram tills igâr inte fick ihop allt inför - det är välinvesterade pengar när inspirationslâgan gâr pâ spar, samt att man där fâr träffa de man bör träffa, ett moment vi annars mycket och ibland alltför lätt väljer bort.
Jobb med andra ord, visserligen, men mycket roligt sâdant. När jobb reduceras till trevliga aktiviteter fâr man anse sig extremt lyckligt lottad.

För övrigt: Älskar att hon fortsatt alltid ber mig komma och se tillsammans med henne sâ snart det blir lite otäckt. (Och med det armtaget kan man inte röra sig ur fläcken, lovar).

Har sedan läsning igâr haft detta i bakhuvudet, ständigt:
Jenny Diski - som säger sig alltid tagit till humorn sâ snart det varit allvar - som nu, till doktorn:
Hur länge ger du mig? Dagar, veckor, âr? Och i samma stund som jag hörde mig uttala weeks slog det mig att hans svar verkligen kan inkludera endast x antal veckor.

Och i och med liknande, mina vänner, sätts den finaste klänningen pâ. Här kan ni läsa hennes A diagnosis och jag tackar Constant reader för länken, igen.

Nu skall här letas hotell.