Femton minuters bilfärd där min Capucine intog rollen Lillo sedan en vecka tillbaka spelat:
"Jag vill inte börja CP. Där gör man sânt som vuxna kan. Jag vill inte gâ och simma. Jag kommer bara fâ röda prickar, det är mycket lättare att fâ röda prickar i CP. Jag vet inte ens hur CP fungerar".
Och Lillos Snövit intog den roll människor runt henne (läs hennes kära föräldrar) spelat:
"Men nej, du behöver inte vara orolig. Och du ska se, Agnès, fröken, är jättesnäll. Och du behöver inte kunna simma när ni skall till simbassängen i maj, det är om nästan ett âr och ni skall dit för att LÄRA er vara i vattnet, inte för att ni redan kan simma. Och röda prickar fâr man bara om man gör idiotsaker. Och det är normalt att du inte vet hur CP fungerar för det är vad ni nu skall upptäcka".
Sen, bilfärden avslutad, trippade Lillo in. Kom âtta timmar senare ut, mycket nöjd, och himlandes med ögonen förklarade hon att de bara gjort superenkla saker, mycket simpplare än det de gjorde förra âret.
Sagans moral? De som är emot Barbie och andra flickor i denna genre har helt enkelt inte fattat nâgonting av deras potential.
Vackra människor? Peppe Öhmans bok som förgyllde mina kvällar förra veckan. Âterkommer om den.
Ironin? Ett litet tillägg till nedan inlägg i serien smör man minns. Man kan minnas därför att de var oförglömligt goda eller oförglömligt sanslösa och därmed ej värda inköp endast foto. Ni fâr klura ut vilket av dem nedan chokladfyllda för undertecknad innebär.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire