Via annannan hamnade jag under helgen mitt i varm skânska.
Troell filmar Werup, intressant tänkte jag och klick.
Lite frustrerande, dâ man skulle önskat man kom än närmre.
Lite frustrerande, ocksâ, dâ vissa möten liksom utlovas, men bara sveper förbi i periferin och man undrar lite varför (Lill Lindfors, Mikael Wiehe).
Men i grund och botten är man lite rikare efter att ha ägnat dokumentären sina femtioâtta minuter. Och man funderar.
Annannan skriver fint hur Werup formulerat ”det konfliktfyllda förhållandet till landsbygden som en tänkande människa med intellektuella aspirationer måste ha när hon växer upp där” för henne att fundera vidare med.
Det jag bär med mig är tankarna runt den nödvändiga andningen. Werups scenuppträdande som alternerar ensamsittandet vid skrivbordet.
Men ocksâ, just, behovet av landsbygden. Han säger nâgot som att han inte är de stora händelsernas man. Att se en planta växa. Solen över en fasad. Att han är i det lilla.
Vilket i sig är intressant dâ han ju, ocksâ, är de stora utbytenas man, med ett liv som innehâllt mycket resande - resor, som ju för ett vakande öga, en funderande varelse, en uppmärksam själ, är de största händelserna.
Och hur han var underbart glad över att bosätta sig pâ landsbygden. För att, väl där, längta till baka till staden. För att, väl där...
Hälsningar, hon som inombords gâr med ena foten, gummistövelklädd, i myllan, och med den andra inte kan andas utan kullerstenen och rörelsen.
Det vore intressant att höra perspektivet från de som arbetat med honom, onekligen.
RépondreSupprimerMen det handlar ju om Werup själv.
Det känns riktigt att den enda som får synas lite mer är Timbuktu, en annan kosmopolitisk skåning.
Wiehe är mer en politisk skåning ;-)
Werup uttrycker i sin självbiografi en aning över de sina samtida som
och tagit politiskt ansvar och är en aning förlägen över att han själv bara brottats med sitt inre. Själv tycker jag det håller mycket längre.
Jag hade mail från vänner i Finland som undrade vad Lill Lindfors gör i dokumentären. Tänk, det som är så uppenbart, tänker jag, men passar alltid på att ge denna län till Gör mig lite levande. Se den, njut det!
RépondreSupprimerhttp://www.youtube.com/watch?v=XpiemXp_dpo
Skånsk sol till er alla! Thomas
Lite för bråttom hade jag. Borde ju ha tillagt att den föreställning som W. gjorde tillsammans med Lill L. var en mycket framgångsrik och kanske den bästa W. gjort med någon. Den turnerade runt hela Sverige och i det kompande bandet fanns sådana fina jazzmusiker som Jesper Thilo och Jan Lundgren. Föreställningens namn Levande tillsammans, är också namn på den första memoarboken från W. där han använder turnén som ett sammanhållande kitt för berättelsen. Den boken kom 2009, och följdes i fjol av en ny memoar, Medan jag levde, som jag själv tycker är något av det bästa han skrivit. Här möter Malmö världen, på ett djupt personligt sätt och med både charm, humor och djupt allvar.
RépondreSupprimerTack bägge!
RépondreSupprimerJo, det var väl lite det jag var efter - och nyfiken pâ, hur föreställningen med Lill var. Dvs, jag hâller självklart med om att W. ska ha huvudrollen i dokumentären om honom själv - och roligt att TImbuktu fick vara med sâpass - och samarbetet dem emellan, för just samarbete säger ocksâ mycket om huvudpersonen själv - och -jag tycker det känns som nästintill lite "tricks" eller lurendrejeri/utlovning/falsk reklam att följa Lill Lindfors i en bil i tvâ eller tre sekvenser (och ta upp dyrbar tid frân dokumentären som kunde fyllts med annat), pâ väg mot - vad man tror är - Werup, samt att se dem gâ in i ett hus och sen - inget mer. Snopen, kände i vart fall jag mig.
Memoarböckerna skall jag leta mig fram till. Medan jag levde tycker jag är en sâ lysande titel och fint projekt (som jag läste OM men inte läste, dâ det begav sig) sâ jag ser verkligen fram emot läsningen av densamma.