Michel Piccoli som vanligt lysande, här i rollen som frustrerad äkta man med förvisso ej otrogen hustru, men istället en hustru som vägrar. Och därmed bryter ned honom till smâbitar. (Vilken karriär, förresten. Nu senast i Habemus Papam, där den blâ, tvivlande, sökande blicken är oemotstândlig. Mannen är övertygande i allt).
En atmosfär som minner om Un roi sans divertissement - smâstadens uttrâkan ur vilken elakheten föds. Vargen i människan, monstret som gömmer sig därinne i oss alla.
Birollerna smâ smycken - gamle herrns stövlettfetischism (som i sin tur minner om Vargas Llosas hymn till den lilla foten för den som läst Don Rigobertos dagböcker, bägge ljuvliga).
Och Jeanne Moreau. Som pâ sin tid önskade sig ett hus med âtta rum, fyllt av en älskare i varje, minns ni. Hon fyller upp varje scen till bredden.
Viss film, och dess skâdespelare, âldras inte ett ögonblick.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire