Den kroppsliga döden.

Tanken  pâ den nittoettâriga damens kropp svepte under gârdagen igenom mig med jämna mellanrum. Var finns den nu. Vem tar hand om henne. Tar nâgon hand om henne. Och sâ vidare. Och övergivenheten slog mig. Hur en kropp frân ett ögonblick till övergivs av innehavaren, självklart, men ocksâ därefter snarast av alla andra med. Brist pâ respekt, brist pâ tid, brist pâ tradition.

Pâ kvällen sâg vi en japansk film en nybliven väninna och granne lânat oss. Avsked, är den svenska titeln. Filmen vars handling jag inte kände till - och som 2009 vann en Oscars, bästa utländska film - växlar mellan burleskt, tragikomiskt och allvarligt anslag - likt Six feet under, denna enorma roman i televisionsform jag inte önskar nâgon inte se - och det är inte enda likheten; begravningsakten är ytterst närvarande, här genom den unge huvudpersonen som lämnar Tokyo och karriären som cellospelare när orkestern han arbetade för upplöses, och installerar sig i en liten stad där hans döda mamma lämnat efter sig ett litet hus till honom att leva i. Jobb krävs, äta bör man ni vet och allt det där, och han hamnar pâ intervju hos en man som inget CV frâgar efter, ingen tidigare kompetens, de tar varandra i hand och han blir anställd mot bra lön pâ denna resebyrâ - som tar hand om resorna mot ovan där.

Ägaren förlorade själv sin fru nio âr tidigare och det blev hans första kund, som han uttrycker det. Han tvättade henne, svepte in henne i kimono och sminkade henne till igenkännlighet i avskedets stund.

Följer funderingar kring acceptansen av ett liknande yrke - ritualsansvarig skulle man kanske kunna kalla det - huvudpersonens egna tvivel, men ocksâ bemötandet han fâr frân omgivningen som menar att det där  kan man inte livnära sig pâ, man tar avstând, anser det som skamligt. En tanke alla delar fram tills en anhörig dör, för vi drabbas alla av att en anhörig dör, och man i tystnad följer den ceremoni mannen utför och inför vilken ingen stâr oberörd. Och det är främst detta filmen handlar om, ceremonin och inte bara respekten men ocksâ tiden för avskedstagande den öppnar upp för; ceremonin visas upprepade gânger i sin helhet, med alla dess detaljer och det är här magin opererar, som en fransman skulle uttryckt det. Man önskar snart som publik att själv ha kunnat fâ möjligheten att bli omhändertagen av honom, när den dagen kommer. 


Det är en märklig film, i sina stunder väl romantiserad, likt trailern nedan, men det kanske behövdes för att fâ publiken att svälja resten. För faktum kvarstâr. Man grips, sakta men säkert, av kärlek inför den döda kroppen som sâdan och tappar alltmer avsmaken eller avstândstagandet om man sâdant satt inne med, men vilket de flesta gör.

Jag hade sâ önskat att liknande fanns att fâ för alla som jag kommer tvingas säga farväl till innan det blir min tur. För sâväl min som sörjandes egoistiska skull och för oss alla som vidare skall.