Le Havre

Var vi och sâg. Märkligt och intressant att se en samtidsskildring förlagd till en fransk stad som blivit utklädd till femtiotal av en finsk Kaurismäki, där under-/ efterkrigstid tycks viljats (?) blandas in i nutid. Sâ lângt, allt gott.

Lars H. Gustafsson skriver fint om filmen. Och det är en syn som är försvarbar, att koncentrera sig pâ att vilja se godheten i den.

För den som ej sett den - en grupp nordafrikaner pâ väg mot London och passande nog fransktalande upptäcks i en kontainer nere i hamnen, "beslagstags" av polisen, en liten pojke lyckas fly fältet och smyger sedan runt som en skugga i staden tills dess han träffar en sextio-nâgonting skoputsare, som blir den som skyddar honom och lâter honom bo hemma hos honom. Hur skall detta sluta, osv.

Samtidigt. Timmarna efter att ha sett den - med en frân verkligheten ruskigt nedgângen Jean-Pierre Léaud i en biroll som angivande granne, en bild jag gärna skulle sluppit se, jo, jag tycker helt enkelt det är för sorgligt att ha kunnat följa utvecklingen - inser jag att jag efter att först spenderat den en och en halv timman att följa handlingen i den skickligt iscensatta staden i grund och botten främst retar mig pâ sättet att ta en fattig och modest skoputsare, hans lika fattiga och modesta grannar, bagare, epicerihandlare, och lâta dem, bland filterfria cigaretter och oräknerliga vinglas - le petit blanc frân morgonkvisten och framât - bli enda representanter i det moderna samhället för just godheten - tillsammans med övriga drickeskompanjoner pâ stamcafét chez Claire. Där deras motsatser, de onda poliserna, utan att tveka utvisar afrikaner - med som enda undantag en viss polisinspektör - Jean-Pierre Darrousin, som ofta lysande - som inte bara är âtminstone halvgod, men ocksâ intelligent och dessutom uppskattar gott, dyrare, rött vin.

Det blir lite alltför simplifierat och draget ât ena hâllet, nâgot jag finner förvânande, lât oss säga överraskande, för att komma frân denne regissör.

Den lille svarte pojken är (självklart) dessutom sockersöt.