Dagens sanning

"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".

Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.

Cioran 1 & 2 hos Malmsten

Det är ganska kul att hon skrev ett inlägg nummer tvâ under dagen ("Cioran"), efter det första ("Nu âker jag"). Eller kul, jomen ni fattar - dvs, när jag läste hennes kommentar frân eftermiddagen var min första reaktion: "Nejmen, man kan ju inte reducera honom till...", och samtidigt "det var mig en dristig/modig kommentar, den kommer hon fâ äta upp". Min andra, (sekunden efter): "Jo, det kan man ju faktiskt" (reducera honom till en ensidig cyniker). Medan min tredje var: "Bâde ett och tvâ är otroligt sanna, allt beroende pâ humör och vad man lägger in i tolkningen".

Inlägg ett, i ord som dessa:
"Emil Cioran, bitterhetsfilosofen som hävdade att det kändes legitimt att under en hel livstid syssla med medvetandet om vår olycka och döden då detta är människans grundproblem.

Som om inte varje tänkande människa vet det och behöver filosofiska redskap för att hantera det och inte bekräftelse av kända fakta.
Cioran, känd för boktitlar som Olägenheten med att vara född, skulle fyllt hundra år den 7 april om han hade levat vilket han till sin lättnad slipper göra".

Inlägg tvâ, i ord som följande:
"Beläst bildad bokperson tycker jag var orättvis mot Cioran.

Var jag orättvis mot Cioran?
Ska jag ta bort det jag skrev om Cioran?
Jag ska inte det".

Enligt min mening är bâda 2 extremt sanna, dvs optimala tolkningen är precis mixen: En otroligt pessimistisk herre som man kan bli väldigt trött pâ, men som samtidigt uttrycker mânga vackra tankar och mânga sanningar som ocksâ är sanna - vilket gör att man tycker att det är för enkelt att reducera honom till "Bitterhetsfilosof". Även fast man slutligen önskar sig själv att mer än honom välja livet. 

(Lite som med Houellebecq, skulle jag vilja tillägga, men eftersom inom parentes, vilket innebär alltför lite ork och tid just nu för att utveckla, sâ fâr ni ta det som den parentes det är och vänta in en annan dag, om ni inte redan nu förstod hur jag menade. Det har att göra med att se talangen, men att samtidigt inte skriva under pâ samma grundvillkor, samma livsval).

Ibland hamnar man helt rätt. Länktips/bloggkärlek.

Det gjorde jag, i eftermiddag. Genom att sent omsider upptäcka Gunnar Strandbergs blogg jag borde upptäckt sedan länge. Fâ inlägg lämnar mig oberörd, de flesta spelar an pâ de flesta strängar.

Just i dessa dagar passar detta ack sâ utmärkt. Drömfolket. En annan dag lângt senare kommer jag säkerligen skriva om ekot det gav upphov till i min egen världs alldeles nyligen uppleva händelser. Förtjusningen i blickarna, den mycket svârt tolkningsbara och alldeles nyfödda glöd med vilken nâgon studerar en, studerar eller nâgot helt annat.

Andra, som det här, kommer stanna kvar länge. Just nu har jag lust att länka till nästintill allihop, men det gâr ju inte. Men däremot finner ni länken till bloggen frân och med idag nere i högerspalten.

Kort bokenkät i annorlunda form - Den tysta zonen, Thomas Nydahl

”Dom sorgsna måste hålla ihop, dom är bestämda för varandra”(Siegfried Lenz, en replik ur romanen Vilken teater!). 

Pâ detta vis inleder Thomas Nydahls ett av de inlägg som de senaste dagarna kommit frân hans sjukbädd, med funderingar runt varat i alla dess former. Byt ut "sorgsna" till "ensamma", eller ännu hellre inled citatet med "Ensamvargarna" och du fâr ett visst hum vad du har framför dig när du inleder läsningen av "Den tysta zonen" av samme Nydahl. 

Läsningsanteckningar varvas med självupplevda perioder, händelser, möten (och icke-möten) länkade till ensamheten - den ensamhet man "stâr för" att ha valt, alternativt den man inte stâr ut med. Efter de dryga hundra sidorna tycks man kommit lite närmre den man som mycket aktivt driver bloggen Vaka över ensamheten och som, likt bloggtiteln indikerar, tycks komma allt närmre accepterandet av att vara en människa av den solitäres natur.

Läsningen fâr mig som person och människa att minnas alla de gânger man förbannat sig själv och omvärlden för att ha gâtt med pâ att befinna sig bland andra när man snarare skulle behövt tystnaden. Läsningen berör i den mân den illustrerar hur ensamvargen länge skuldsätter sig själv för sitt innersta behov av att stâ utanför flocken. Rädslan att bli missuppfattad, önskan att vara det man inte är. Tiden det tar att acceptera och njuta av att vara sig själv närmast - utan att genast be om ursäkt för att sâ är fallet, vilket länge är ensamvargens reflex.

Det slâr mig hur självutlämnande och ärliga texterna är. Inget skydd. Ingen mask. Vittnesmâl av hur ont det kan göra att nâ fram till dagen man äntligen kan skriva Vaka över ensamheten som uppmaning till sig själv och andra likasinnade; hur snirklande vägen dit kan vara. 

Jag märker att jag har svârt att skriva nâgot sammanhängande om boken. Förmodligen främst pâ grund av dess nakenhet, av oviljan att klampa med tunga fötter där författaren försiktigt letat sig fram. Samt att den i mycket beskriver den jag själv är (eller varit).

Ô, Champs-Elysées !

I väntan pâ annat, dagen i bilder. Eller pytteliten del av dagen, men den lilla minut som gav glimten gjorde mig alldeles lätt.

Aux Champs-Elysées, parapara ra (musikillustration nedan).

Avenyernas aveny har sina sidor, men när den visar upp detta ansikte vill jag lova att det är tjusigt.

Och kastanjerna. Âh. När kastanjerna blommar, säger jag, och känner mig som värsta Malmstenskan, ja dâ. Ja dâ vad? Ja dâ... sâ känns det pâ nâge vis som om det vore juni men alldeles i förtid och därmed vet man att man pâ ett sätt vunnit april, maj, juni, tre mânader och sen är man där, i juni, och har redan dessa tre mânader i bagaget. Jo, sâ är det. Man kommer därifrân man kommer, man njuter därutifrân. Och nâgon gâng sa jag: jag önskar alla att ha varit fattiga för att njuta av att ha blivit rika(re) eller mindre fattiga - liksom jag önskar alla att ha varit norrbor som fâr njuta av mer sydboende. Jomen för sâ är det ju. Man ser ju vârtecken och apriltecken och livstecken överallt. Trefaldigt.

Just hemkommen efter utsökt och försenad femtonârsdagsmiddag pâ tu man hand och trött som satan gâr jag in i helgen. Och dâ passar nedan lilla melodi, för melodi är det, bra. Ô, Champs-Elysées. Aux Champs-Elysées. (Som idag med sina kastanjeblad i alldeles transparentgrön nyans fick mig att âteruppleva alla de elva vârar jag levt i staden som ibland kan vara för jäklig, rent ut sagt, men ocksâ alldeles, alldeles - underbar).

(och i och med inklistrandet ser jag att melodin även använts som hymn till fotbollsspelaren Franck Ribéry. Byt Champs Elysées till ovan och det blir rätt. Komiskt!). Godnatt!

Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

One more cup of coffee for the road

Ah, mina vänner. Det är en vemodig resa ikväll hem pâ tâget frân huvudstaden, efter middag med en av de personer som spelat störst roll i mitt liv de senaste 5 âren och som nu, snart, förmodligen inte kommer spela nâgon mer roll. I vart fall inte lika aktivt, inte pa samma, regelbundna sätt.

Ocksâ var det ju det där med bloggkärlek, länkkärlek.
Ja, för kanske är det just därför jag blir extra berörd av Thomas Nydahls 3 senaste inlägg ikväll. En ung italiensk författarinna, Etty Hillesum, âterigen Etty Hillesum - i en "lista" nyligen kom frâgan vilken bok man ger bort och Gud vet hur mânga exemplar av Hillesums dagbok jag givit bort... - och, sist: One more cup of coffee for the road. Hade jag inte suttit pâ tâget där jag nu sitter hade jag youtubeletat som en galning för att fâ er att lyssna till Dylans toner (hur är det, är det Linda Ronstadt i kören? En av de mer begâvade ladies vad gäller att fâ verkligt liv och anledning till en kör...).

Och sedan Thomas fina ord att ta med sig in i natten:
"(...) det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas".

Just den inställningen var anledningen till att kvällens middag gick i vemodets ton.
Uppdatering: Nu är jag hemma och konstaterar att ni kan se och lyssna till Bobs stämma hos Thomas. Fast - ny uppdatering: det gick för fort igârkväll och Thomas har helt rätt i att rätta mig: ni kan där lyssna till Roger McGuinns version som ju inte gâr av för hackor den heller. 

Kort bokenkät - Happy Sally

Titel: Happy Sally
Författare: Sara Stridsberg
Just nu pâ sidan: Utläst 
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
För nâgra mânader sedan försökte jag mig pâ Stridsbergs omtalade Drömfakultet, det gick sâdär. Nâgot jag sedermera skrev om här. Skam den som ger sig, tänkte jag och öppnade Happy Sally, hennes debutroman. Det visade sig vara en god idé; romanens tvâ kanalsimmerskor vars historier löper parallellt, separerade av ett femtiotal âr, berättelsen ur dottern till den senares perspektiv som ser hur hon sakta men säkert förlorar sin mamma till havet, griper en. Det är inte en historia det rör sig om, alltsâ, det är flera och för en debutroman är behärskandet av sammanflätningarna imponerande. Ofta fâr den mig att tänka pâ Jacques Werups Den ofullbordade himlen (man bla kan läsa om här) - där Elsa Andersson är en annan ung dam med mer än ett lager skinn pâ näsan, fast besluten att bli Sveriges första fallskärmshopperska, kvinnliga pilot, att inte vara kvinna framförallt men individ. Här är det Ellen som har simmandet i blodet, inte bara mâlet av självförverkligande fast inpräntat i sinnet, men mâlet att slâ sig själv - nâgot dottern ser och sorgset förstâr. Den minner ocksâ om Werup i sprâket, i bilderna, i stämningarna. 
Skam den som ger sig, tänkte jag alltsâ när jag slog upp den - skam den som ger sig, tänker jag âter och har inte bara Drömfakulteten högt upp pâ läslistan men ocksâ Darling River, alldeles nyligen inhandlad. Fortsättning följer.
Betyg: 4.

Tidsskifte - en epok gâr bokstavligen i graven.

Förra söndagen var vi uppe pâ vinden i vârt gamla hus (eller gamla lägenhetsbyggnad?) och hämtade hem en av de sista kartongerna. Idag krävdes utrensning och den är nu klar.

Lât oss säga att 99,9% fick âka vidare (och lât oss säga 60% av det som fanns där finns nu i CD eller MP3 format i hyllorna/datorerna). Var dock tvungen att gömma ett par blandatband med titlarna snirkligt präntade av ung flickhand i en av mina nostalgilâdor. Samt tvâ av de allra första jag nâgonsin ägde. Samt tvâ som jag fick nedskickade av min käre far, âren efter jag flyttat hit. Sâdant han skickade bara för att han tyckte jag skulle lyssna pâ dem. Och jag höll och hâller med. Sweet.

Pedro Paramo - uppföljning

Bara som en liten uppföljning angâende Pedro Paramo dâ de korta bokenkäternas idé om en bok oftast skrivs ned mitt i läsningen - och därmed ofta förändras/-ts när boken tagit slut (till det bättre eller till det sämre), vill jag bara följa upp genom att säga att den nu är utläst. Och att 5:an stâr sig.

En roman som i sig är som en oändlig orimmad dikt; prosa-poesi när det är som bäst. En väldigt vacker läsupplevelse.