Det är en märklig bok, Autoportrait av Edouard Levé.
Samtidigt väldigt intressant som väldigt obetydlig.
Beroende på när och hur man läser den, skall kanske tilläggas.
Thente skriver att han sällan kommit så nära vänner som Levé.
Leander skriver att han inte läst en mer naken skrift sedan, ungefär, Rousseau.
Jag förstår att de skriver så, samtidigt håller jag inte med alls. Man kommer väldigt nära vissa sidor av Levé - man vet vad han gillar och inte gillar. Men man kommer aldrig nära, till exempel, den person som senare lider till den grad att han tar livet av sig, den som redan har självmordsförsök bakom sig - vilket kanske inte är så intressant, säger ni, men samtidigt är det ju ett självporträtt det handlar om? eller också ett ställningstagande att ett självporträtt aldrig kan vara fullständigt? - verket blir istället till en mycket detaljerad mask han lägger framför ansiktet för att ge illusionen av att dela med sig av sitt innersta.
Men han delar med sig av drag. Av intryck. Lite à la Proust som delade med sig av precis hur han lägger sig och benet domnat när han vaknar och man tänker att, jo, det där vet man ju hur det känns. Väldigt evokativt. Det han upplevt har man själv upplevt och associationerna sätter fart.
Hans delaktiga självporträtt blir ditt delaktiga självporträtt.
För att det evokativa skall upplevas krävs långsam och isolerad läsning. Läser man Autoportrait som vilken bok som helst kvarstår ingenting. Den kräver koncentration för att låta meningarna sjunga.
Levé var konstnär, med diverse konstprojekt i form av konceptuella installationer bakom sig. Autoportrait är även den en sådan. Ställer mig någon frågan om huruvida den kommer leva kvar inom mig länge eller ej blir svaret tvekande. Men upplevelsen var fin.
Som naken författare tycker jag dock det är en mycket stark överdrift att sätta någon slags ekivalens mellan Levé i Autoportrait och Jean-Jacques Rousseau vars Rêveries du promeneur solitaire - En enslig vandrares drömmerier - tillhör de mest markanta läsupplevelser jag genomlevt. Men det är ju jag det.
Tyvärr krånglar blogger fortsatt så länkandet haltar och ni får klippa och klistra om fortsatt läsning intresserar (tack Anna Brodowinzaina för länkar):
http://www.svd.se/kultur/understrecket/mote-med-en-ohyggligt-ensam-manniska_4524193.svd#after-ad
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/?s=lev%C3%A9
Thentes bokblogg, dn.se
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire