Stockholm, Helsingfors och hemfärd

Stockholm var som det alltid är - förtjusande och avskräckande, samtidigt. Som alltid när jag är någonstans kan jag inte låta bli att projektera mig, tänka mig hur ett liv just där skulle te sig. Och hur jag än bär mig ser jag inte hur just jag skulle kunna inta en naturlig plats just där. Men som tillfällig besökare trivs jag. Förutom under en modeveckas innerstadskväll, med elektronisk musik strömmandes från varje gathörn - eller snarare, ur varje butiks lokal, där just det märket hyrt in just den diskjockeyn för att spela just de skivorna. Tillsammans med jag vet inte hur mycket frisyrgelé (i Stockholm används mycket frisyrgelé) samt skyhöga klackar (har aldrig sett så många skyhöga klackar på en kväll och förtår att det måste vara ytterst inne i den svenska huvudstaden).
Dock är en promenad längsmed vattnet, runt Djurgården, på Skeppsholmen oslagbar och suddar som väl är bort de flesta intryck från en modevecka som tröttar ut mig omedelbart bums. Och med luften hög, klar, hösten i antågande tänker man att jo, några månader om året, varför inte.

Helsingfors är annorlunda. Mjukare. Till och med deras innehotell nummer ett, Klaus K, drar sig från att vara snobbigt. Där den svenska storstadens till och med kafébiträden anser det mest chica är att inte dra på munnen har Klaus K världens bästa service, världens trevligaste mottagande. Helsingfors bara är, istället för att tvingar sig att vara, skulle man kunna uttrycka det. Och mer modeinriktat finns inte, men även det på ett mycket sympatiskt sätt. Hur vara mer jag, inte hur vara mer så.

Förutom detta har jag just inlett läsningen av Norrlands svårmod, av Therése Söderind, efter läsning av det här (http://alltitext.wordpress.com/2011/06/14/handelser-i-skogen/) hos Therese Eriksson. Den inleds mer än övertygande!

Lite rörande är det att tänka att en liten flicka är på en helt annan plats. När vi talades vid i fredags kväll förklarade hon att j´ai mangé des hallon, j´ai mangé des groseilles, j´ai mangé des krusbän, j´ai mangé de glass. Vi förklarade i vår tur att vi skulle ses först om några dagar, att hon först skulle vara ytterligare några dagar med sina morföräldrar. D´accord, svarade hon och sen au revoir.

Livet!