Vulkanens damm.

Jag läste ut Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk i helgen, en roman jag började läsa innan sommaren och ville se hur den skulle sluta.

Har nu funderat lite mer om varför den inte fungerade i mina öron, dâ ämnet intresserar - ett brâkande och ältande par; dâ mânga bilder är verkligt äkta och levande - familjen âker pâ charterresa där föräldrarna har hemlig agenda att lappa ihop äktenskapet; dâ man inte kan säga att den inte är välskriven, för det är den och personerna existerar.

Problemet är att jag inte hur jag än anstränger mig kan ta Anna pâ allvar. Att hon drömmer om andra och ett annat liv, fint, men hur hon gör det, och de situationer som fâr henne att vilja det, de är svârköpta. Dvs, det känns som om författaren beskrivit en person lângt under sin egen intelligens, en omogen tonârstjej som râkat bli över fyrtio och som man inte tar pâ allvar och tillslut struntar fullständigt i om hon ska kunna lappa ihop sitt äktenskap eller inte, hon kan fâ âka hem och drömma vidare om sin snickare i sin ensamhet och skylla allt pâ maken som är mâlad sâ sur och tvär och elak att man tillslut inte heller tror pâ hennes syn pâ honom - dvs, pga huvudpersonen hamnar romanen vid sidan av sitt huvudämne. (Sällan bläddrar jag mig framât, men här, ja, vill veta om det hela ska fâ en oväntad vändning, men nej).

Det är synd. Med lite mer nyanser - som jag tror skulle uppstâtt om Anna tillâtits vara lite, lite mer intelligent - hade det kunnat bli en riktigt bra bok, för detta med att man kan skylla alla svagheter, egna och parlivets, pâ den andre till döddagar och samtidigt inte vilja mista honom/henne för allt i livet, det är ett ämne man förmodligen skulle kunna skriva inte bara en men en hel serie romaner om.

Med det sagt: nâgon som läst nâgot annat av von Zweigbergk?