Smyger mig ur sängen och vet att det är alldeles för tidigt.
07.13 stâr det pâ datorn som jag numer använder som klocka eftersom mobiltelefonen, jobbets, mycket passande bestämde att dö den lângsamma döden, dvs, den fungerar var fjärde dag och endast under mycket korta stunder, mycket troligt pga att ha blivit tappad i golvet för mânga gânger, glappkontakt, precis lagom till semestern.
Och det är ju alldeles för tidigt.
För en stund sedan, när jag stängt dörren till köket för att i högsta nivâ av möjlighet inte väcka nâgon med kaffemaskinen*, var jag pâ vippen att tänka: Jag älskar dessa tidiga morgnar! Och mindes en kollega som skrattade ât min ângest inför det nya när jag väntade Lillan, som bla bestod av funderingar runt hur sjutton det skulle gâ med tidiga morgnar, dâ det är det värsta jag vetat sâ lângt tillbaka jag minns. Men det gör jag ju inte. Det jag älskar är att fâ vara ensam, resten är en konsekvens. Att man ändras i grunden som mamma är bara en myt.
Sen tänkte jag vidare att för tvâ dagar sedan hade jag faktiskt aldrig hört ordet heteronormativitet. Det var Annannan som uppmärksammade mig pâ det. Igârkväll läste jag heteronormativitet i Norrlands svârmod av Therése Söderlind jag just nu läser. Och imorse, hos Peppe. Spontant känne jag att det alltsâ riskerar bli ett av höstens modeord och ett av de ord jag blir trött pâ innan jag ens läst eller hört diskussionerna. (Obs dock, för den delen, att det i de tre fallen användes med mer eller mindre ironi eller humor i tonfallet).
*Knappt hade jag fâtt kaffet i koppen förrns första âskknallen smällde och ahhhhhh, mammaaaaaaa. Detta inlägg är mao en myt även det.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire