Dagen som är söndag (bland butik och böcker, tomtar och troll, samt lite länktips).

Förlât mina vänner, det har varit mer än lovlig stiltje här det senaste.
Under denna tid har ett heltidsarbete âterupptagits, en butik, hobbyarbetet, helrenoverats, Parisfärder utförts, samt en Lilla i kretsarna som vägrat sova vilket i sig inneburit upptagenhet. För att ta igen stiltjen lite inbjuder jag er att förbereda er pâ ett mastodontinlägg, för det vet ju alla att blogginlägg helst ska vara korta och med en idé i varje, men sâ alltsâ inte här:

Igâr morse öppnade vi efter tvâ veckors stängt pga renovering och veckor under vilka vi bytt plats pâ precis allt i de nästan 200 kvm:arna - herrhörnan till heminredning, barn till herr, tyg till möbler, möbler till ingâng osv osv. Skulle varit i torsdags, blev uppskjutet till lördag klockan 11, tio över elva satt vi med en välförtjänt perrier-menthe (minns när syster och jag pâ Frankrike färder skrattade ihjäl oss över dessa illgröna saftflaskor och inte fattade hur man kunde vilja ha tandkrämssmak när det fanns hallon och jordgubb, det var dâ det, när jag ännu inte upptäckt blandningen perrier-mintsaft som är oslagbar vad gäller kombinationen törstsläckande och energigivande) och drog en sista suck efter att ha städat iordning det sista som galningar (läs: senaste veckan har varit galningsaktivitet frân tidig morgon till sen kväll, sâ det var inget nytt men det sista rycket vad gäller städning hade just avklarats). I vart fall tillräckligt för öppning, och med en lapp som skjöt upp öppandet till 11h15 för att avnjutandet skulle ha tid att avnjutas, ocksâ.

För det är ju viktigt det där, ocksâ.

Redan frân start var butiken en ganska otippad tippning. Pâ en gata där inget (nästan) fanns. Med inriktning pâ skandinavisk design. I en stad som är vâran och inte i Paris (Men! Hade ni haft det här i Paris hade ni varit butik nummer ett!, hur mânga gânger har vi inte fâtt höra det, men 1. det är givetvis inte alls säkert och 2., i Paris hade vi aldrig öht kunnat öppna, inte det vi ville göra, det kostar hutlöst och hutlösa resurser hade vi dâ inte alls att utnyttja).
Sedan öppning har gatan renoverats - jojo, en gata kan visst renoveras. Här i form av helt ny gatubeläggning, frân gammal asfalt som lâg i lapptäcke med trottorarerna, de ack sâ smala, till fin gatusten och i och med vilken ocksâ trottoarerna breddats, vilket gjort att terasser poppat upp i solskenet. Men däremellan lâg fasta, ett antal mânader med stora hâl utanför fönstren, en gata sâ uppgrävd att den var helt avstängd.
Och nu är den sâ fin.
Och under semestern kom vi pâ en ny otippad vändning, alltsâ att använda ingâng nummer tvâ som hittills inte alls varit en ingâng och som är en ingâng frân en sidogata där det absolut inte finns nâgonting och där byggnaderna är lângt ifrân renoverade, nästintill svarta. Den sunkiga artistingângen, om ni tänker er. Och vi har nu hört frân alla hâll att 1. men ska ni verkligen stänga igen huvudingângen?, och 2., men pâ den andra gatan gâr väl ingen? Men dâ har man inte tänkt pâ att 1. det som förut var yta nummer ett numer kommer vara ett bautaskyltfönster och 2. att de flesta tycker det är lite roligt att veta om nâgot andra inte vet om, nämligen att det finns en sunkig artistingâng. Dessutom syns vi inte själva frân gatan och kan när ingen är i butiken greja med allt det andra vi grejar med som inte är butik och bara det en lättnad och anledning tillräcklig. (Man kan till och med springa omkring här naken om sâ är, som maken uttryckte det hela, men riktigt sâ roligt ska vi kanske inte ha).

Lât oss sammanfatta utläggningen med att jag tror vi tror pâ de otippade vändningarna, men man fâr gâ in för dem helhjärtat för att de inte ska förbli det. Eller snarare förvandlas till tippade nedgângar.

Resultatet är precis det vi ville och ord som "hm, det är lite som en ateljé här nu" (där man numer gâr in), eller "ja, nu blir det ju mer galleri över det hela" (om där man tidigare gick in), "mycket övertygande" (om helheten) - samt ett stort antal personer som visst orkat sig runt gathörnet och in genom den sunkiga artistingângen - gör att vi vet att vi gjorde rätt och att det var värt mödan.

Nâ. Annars har veckan ägnats mycket ât att - där jag gjort  budgetplaner för mitt andra jobb mellan paket och etiketter - fundera över nâgot som annannan tog upp inne hos Världen sedd inifrân i inlägget Djävulens advokat. Detta att göra det man ska och inte ocksâ allt det eller delar av det andra ska. Det är en konstig âkomma, det där att envisas med att ta pâ sig saker andra borde göra, när det vore sâ mycket enklare att lâta dem klara sig ur det hela utan gratis och (ofta) obedd insats - och därmed sova bättre själv. Till exempel. Detta är ocksâ nâgot jag tränat mig pâ denna vecka. Att inte sitta och fundera ut att-kopiera-och klistra-in-färdiga lösningar till kollegor som istället fâr ta funderandet själva dâ det är deras jobb, medans jag nöjer mig med att vänta in det de kommer fram till för att använda det i de gemensamma projekten - vilket egentligen är grundidén och vad jag är betald för. Antar att det snuddar vid att ta itu med vad mânga kallar "duktig flicka" syndromet - jag har dock ingen lust att använda liknande uttryck, tycker det är jag som individ som har ansvar för vad jag tar pâ mig och hur stark och bra jag är pâ att säga nej och sätta gränser än min uppfostran till tjej som aldrig varit särskilt tjejig, dvs det har ingenting att göra med mitt kön som genus och samhällskonsekvens, det har att göra med min läggning. Som jag sakta men säkert ändrar pâ, attackerar läggningen frân alla hâll och kanter (för det handlar givetvis inte endast om jobb, he!) för att ha mer tid och kraft till det jag själv vill ha tid och kraft till.

Jag har ocksâ hunnit mâ bâde bra och dâligt över mitt förhâllande till min lilla Lilla, dvs vi har haft bâde roligt och väldigt mânga skrikstunder under veckan, de senare främst länkade till läggning, dâ hon inte vill lägga sig och jag vill att hon ska det. Rättning: hon vill inte sova själv, nâgot hon under semestern av materiella orsaker inte gjort och nu tänkt fortsätta att inte göra. Oensestunderna har tre kvällar i rad fortsatt till strax efter midnatt eller än längre och jävlar sâ envetna vi är bâda tvâ. Anser ej att jag bara kan ge upp och gâ och sova, igen, hos henne. Hon anser absolut motsatsen.
En morgon efter att vi skrikit - när man själv är urtrött och provat allt frân att sova bredvid tills hon snarkar och sâ snart man smyger sig ur hon själv hoppar ur sängen, vill inte sova själv, dâ finner man sig ibland i situationer man aldrig trodde man skulle hamna i, ville hamna i, skrika att nu räcker det, jag orkar inte mer, soooov. En morgon när vi skrikit sâ och hon grâtit och jag grâtit vaknade jag med minnet av hennes rödgrâtna ögon och minnet av en mycket obehaglig dröm där det var inte min Lilla men väl min lillasyster, vi var mycket yngre än vi är nu, som bestämt ta slut pâ sitt liv, nâgot hon vänligt men bestämt informerade mig och föräldrarna om, att bara sâ ni vet, nu har jag tagit en massa piller sâ imorgon bitti kommer mitt liv ta slut och jag vill att ni respekterar mitt beslut. Detta sades medan jag själv höll pâ att springa runt som en tätting för att fâ klart mitt bagage i tid för mitt flyg, dâ man ordonnerat mig tre dygn pâ en klinik för att vila upp mig.

Under veckan har jag apropâ föräldraskap ocksâ hunnit se att nominerad till ârets mamablogg är AMO som jag ju följer sedan âr tillbaka och gläds med när hon med stormsteg stormar framât, och som ni kanske ocksâ följer tack vare högra spaltens länklista och som jag isâfall inbjuder att klicka röstklick för här).

Annars har jag pâbörjat Solar av Ian McEwan, Hetta pâ svenska, en författare jag ännu inte hunnit ikapp helt, vars Cementrädgârden jag läste med nöje, vars Lördag jag läste med mindre nöje. Vars Solar inleds - jag har av ovan nämnda anledningar ännu endast inlett min läsning - strâlande: Den kände Nobelpristagaren som lâtit äktenskap följas det ena av det andra, med allt yngre kvinnor, utan att lâta nâgon av dem ta över, har hunnit âldras och är gift med en ung kvinna som dessa dagar är sâ öppet otrogen att hon ber honom hâlla sig undan medan hon bjuder sin älskare pâ middag nere i det gemensamma köket. En natt lâtsas han för att hämnas ha en dam över för natten - frun och han själv delar ej sovrum men hör varandra genom väggen - och har pâ tvn där en turkisk dam hâller tal och höjer och sänker ljudet, mumlar själv däremellan för att fejka ett förtroligt och ömsint samtal och sexuellt umgänge, gâr sen in pâ toaletten där han skrattar högt för att visa hur nöjd han är med sin kväll, innan han följer sin dam ned för trappan och till ytterdörren, han gâr baklänges och slâr med händerna mot trappstegen bakom sig hennes steg som följer honom tätt - hela scenen är komik pâ hög nivâ. Dagen efter hoppas han att unga frun ska se ledsen ut, men inte. Dock är han själv mer munter än han varit pâ mânader, det är nästan som om han haft ett verkligt äventyr - och där är jag nu och jag ser fram emot fortsättningen.

Mitt i allsamman funderar jag över en massa olika historier och intriger.

Sent sent igârkväll läste jag sâ en nyhet hos Jenny Maria som gjorde mig gladare än pâ länge. Sällan har jag sett fram emot en framtida läsning som nu.

Idag är det söndag. Jag vaknade med en dröm där jag var mitt i en konferens jag var ansvarig för och fast i en buss ute i skogen och kunde därför inte se till att talare var pâ plats och annat och annat och jag insâg att jag imorgon mâste ta itu med mina förseningar om jag vill sova gott. De förseningar jag själv är ansvarig för och koncentrera mig pâ dem i nâgon mânad till. 

Och idag är det söndag. Jag ska nu koncentrera mig pâ att inte arbeta nâgot alls, inte ha denna datorn öppen sâ mycket mer - redan under detta snirklande inlägg har jag hunnit bli avbruten av en liten som vill visa mig häxan i den Lilla sjöjungfrun - la Petite sirène, maman och häxan lâter hahahahahaha -  och istället umgâs och bara umgâs med min allra mest älskade familj. För igâr snurrade det i huvudet och vägrade sluta vilket är ett klart tecken pâ pausbehov. Att köra pâ som vi gjort i tvâ veckor, det gâr ett tag, men sen mâste man ta paus och ta sin paus pâ allvar.

Inte ens städa. Det är stunder som dessa jag önskar att jag hade mer tid, âtminstone haft tid till att hitta en rejäl städhjälp.

för här ser ut som botten av kaoshelvetet.

Trevlig söndag!