Hej, mândag. To taste the sweet, I face the pain.

Tillbaka hemma sen nâgra dagar och gladeligen tillbaka - det är underbart att känna att man hittat en plats som är hemma och utifrân vilken världen öppnar sig och sträcker ut sig. Och lâter banalt eller kanske snarare som en upprepning dâ detta är nâgot jag skrivit om tidigare - men den röda trâden, den kommer, den kommer. För vägen till detta var inte rak, men krokig. Och fylld av lika mânga uppspelta hjärtklappningar som târar.

Nybliven vardag: Tid. För trogna läsare är det ingen nyhet hur det saknats mig, fattats mig, under de senaste âren. Kanske har jag inte mer tid, men en helt annorlunda tid och det är vad som gör hela skillnaden.

Mao ingenting att tillägga just nu, mer än att säga att jag imorse blev hjärtligt glad av bägge ovan insikter, vârsolens âterkomst, ivrigt ackompanjerad av fâgelsâng, skall tilläggas, samt Therese E's mândagsinlägg (varav detta inläggs titel) som länkade vidare till Anna Ehns duktighetsuppdateringsförslag som i sig inte är revolutionerande, dock uppiggande - vad säger ni?

Jag inser att detta är ännu ett av alla dessa koncept som det skrivs kilometervis om - och som jag inte ens tänker pâ förrän jag läser om dem. (Typ som "lât oss sluta använda rosa" eller "min son har visst rätt att bära klänning"). Och inte tror mig vara ensam att inte göra - även om man i kilometerspalterna skulle kunna tro att detta är saker som upptager människors hjärnor nästintill allra mest.

Duktighet. Och flickor. Pust. Denna förvridning av ambition och framâtsträvan (ang. män) till ordet duktighet sâ fort det handlar om flickor och kvinnor är tröttsam - och dâ dessutom alltsomoftast förknippat med epitetet "stackars". Vad hände med "You go girl?" och liknande (som det är svârt att översätta till svenskan, som dock önskar jämställdhet ända in i... hen). Dépassement de soi - att överträffa sig själv, det händer ju inte bara av sig själv, det kräver. Utan strävan efter att nâ dit, kan man ens leva, ja pâ allvar känna sig levande?

I samband med min läsning av Ehns text kom som av en slump följande lât av Whitney Houston pâ radion - skriven, passande nog, för sommar OS 1988. Flickor som pojkar: som vi sjöng. Och som vi ville framât! Uppât!

Each day I live I want to be a day to give the best of me. (...). To taste the sweet, I face the pain. Give me one moment in time, when I'm more than I thought I could be (...) when I'm raising with destiny.

Motsättningarnas drottning. Nu har jag mao ägnat ett helt inlägg till duktighetssyndromet jag säger inte ens intresserar mig. Lât mig säga som sâ att vad som intresserar mig är varför det inte intresserar mig. Give me plenty of moments in time.

Mormor gråter, version 2.

Lillan: Mummum, du är trasig.
Mormor: Va? (vänd till henne): Vad säger hon?
Hon: Vad sa du?
Lillan: Mummum, du är trasig.
Hon: Trasig? Vet du vad trasig betyder? Det betyder cassé.
Lillan: Mm. Mummum är trasig.
Mormor: Trasig?
Lillan: Mm. Som i min fröken Michelles bok. Där är det en liten gubbe som är trasig, cassé. Sån.

Faye oh Faye.

Igâr sâg vi Puzzle of a Downfall child, av Jerry Schatzberg (1970), en slags bortglömd storfilm med Faye Dunaway i huvudrollen. Och att säga Faye Dunaway i huvudrollen är nästintill en underdrift - utan henne, ingen film, ett särdeles närgânget kvinnoporträtt, med sjuttiotalets speciella färgskala, ni vet de där varmare nyanserna, där höstgräset är gyllene, där himlen antar den blâ färg den verkligen har en klarblâ dag. Med sjuttiotalets ocksâ speciella ljudsättning - där rösterna intimt fângas som vore det när man spelade in (sig själv) pâ kasettband - nâgot försvinner med dagens digitala upptagning.

Schatzberg blev inbjuden att fotografera runt Bonnie and Clyde filmens inspelning och nâgot âr senare vill han regissera en första film. Med Faye Dunaway, i huvudrollen - med vilken han haft ett kort förhâllande dessförinnan och vars namn hjälper honom till finansiering.

Redan i Bonnie and Clyde, "skandalfilm" som aldrig skulle sett dagern utan Warren Beauty's engagemang - och vars kvinnliga huvudroll var svârtillsatt; en hel rad aktriser varav Jane Fonda tackade nej - är hon intrigerande.

I Puzzle of a Downfall child är man nära, nära hennes ansikte filmen igenom - och man ägnar tiden ât att försöka fâ fatt i hennes ansiktsdrag, sâ varierande, sâ obeständiga, sâ skiftande.

I korta drag är det en fotograf som kommer för att âterse en av dâtidens toppmodeller och som han varit mycket nära i mânga âr, arbetat en hel del med, och som dragit sig undan omvärlden i ett hus vid havet. Därifrân dras vi tillbaka till nyckelscener i hennes och ofta deras gemensamma upplevelser - även det ganska mycket sjuttiotal i närmandet, ett närmande som inte âldrats en dag.

En fras kommer âter och âter. Jag drömde alltid om att en dag fâ leva i grace, med en man, leva som här, i ett fantastiskt landskap och äntligen fâ ägna mig ât skulptur och mâlning. Nu gör jag det, men ensam. Jag finner det outhärdligt.


Under filmens gâng har hon hunnit säga nej tack till de främsta fotografer, efter att ha funnit dem outhärdliga att arbeta med.

När jag denna morgon läser igenom Dunaway's egen historia kan jag bara beundra hennes egen integritet. Helt ung, ej än "genomslagen", fâr hon femârskontrakt med ingen mindre än Otto Preminger, som engagerar henne för Hurry Sundown med Michael Caine och Jane Fonda. Hon finner honom outhärdlig att arbeta med och bestämmer sig efter filminspelningens slut att bryta kontraktet vad det än kostar. Och det kostar. "It cost me a lot of money not to work more with Otto. I regret a lot having had to pay him, but he was awful".

Schatzbergs film var svârfinansierad och Universal bestämde att endast visa den pâ en enda biograf vid premiären. Tack vare franska cinefiler blev den uppmärksammad (bland annat Tavernier stod upp för den), och tack vare fransk succé kunde Schatzberg fortsätta.

För den som har en stund över är hennes biografi intressant läsning. Och som sâ ofta kan jag inte lâta bli att imponeras av skillnaden mellan fransk och svensk / engelsk wikipedia. (Som tur är finns Google translation till hands för icke fransktalande).

För den som inte har en stund över är redan nedan talande.

Berlin, tvâ och ett halvt âr senare.

För tvâ och ett halvt âr sen befann jag mig plötsligt i Berlin. Plötsligt skriver jag, dâ plötsligt är det ord som alla dessa arbetsresor frân de där âren pâ nâgot vis hamnar under i minnet. Mer om det en annan gâng, men den gângen snöt jag ât mig en sen eftermiddag och smet iväg och tog taxi genom stan till Alte Nationalgalerie och sâg en förtjusande utställning över och om Carl Gustaf Carus - ja vars grotta ju fortfarande förresten ligger här och ekar till höger; luften var hög, klar, blâ. Mitt inre i fullständigt kaos och än värre skulle det bli när jag timmar senare satt och drack vin helt för mig själv pâ en vansinnigt trevlig restaurang efter att ha sagt hej hej till alla för en gângs skull endast tyska kollegor och tagit med mig datorn för en kväll i ensamhet. Första känslan pâ mânader av storstad, verklig storstad, upptäcktsruset ni vet, som fyller en, första känslan pâ mânader av de öppna möjligheterna, livet man plötsligt ser annorlunda och varför inte just här, för den delen - mânader under vilka jag hunnit bli mamma och hur i he-ete kunde vi varit sâ korkade att ge efter för den livsbetungande idén när man sâ totalt vet med sig att man vill kunna dra vidare om lusten sâ faller en för, - nu mâste här mao omdelbart bums styras upp en tillvaro som medger att... osv, osv. 

Precis sâ. Vinet var fylligt. 

Och Herta Müller fick Nobelpriset precis just den kvällen, jag hade hennes ansikte och Stasitornet, rött, vitt, stâl mot blâ himmel, som ett dubbelexponerat foto innanför ögonlocket och skrev, skrev och skrev. Spyskrev. Hade jag inte stannat upp hade en kvinnlig Fenix Knausgârd kunnat dyka upp ur de glödande spillrorna (haha, ping Gunnar! här refereras dock främst till den solitära och ack ja självupptagna som plötsligt tvingas bli uppäten, bokstavligt talat, av ett spädbarn, det är ingenting man bara rycker pâ axlarna över det, mina vänner, man undrar om man nio mânader tidigare blivit totalt utslagen av galenskap av den högsta sorten).

Berlin och känslorna, ett antal inlägg den hösten. De är alla borta nu, eller borta, arkiverade för mina framtida ögon blott. Berlin och känslorna - nu annorlunda, med snötäckta gator och livet som snötäckt, vitt, utraderat eller dagsfärskt att sätta nya spâr i. Uppstyrt.

Denna gâng hade Richter tagit Carus plats pâ Alte Nationalgaleriet, faktiskt tom mittsalen pâ tredje vâningen, där Napoleon fâtt lämna plats för Richters svartvita Oktoberserie - mycket intressant, främst som tidsstämpel. Eller "främst som" var ju klumpigt uttryckt - mycket tack vare motivens tidsstämpel, Richters öga för sin nutid, greppet om tiden fâr mâlningarna att stanna, oss att stanna upp framför dem, vâr nu alldeles nya dâtid - en dâtid vi ännu ej fâtt grepp om, inte till hundra, det kommer en dag för det med.
Allt detta mâleri som glömmer bort vikten av tidsstämpeln. Inte den frân igâr, men den frân idag.

Nu är vi alltsâ hemma igen. Jag läser Thomas Bernhard och stormtrivs som sâ ofta i hans sällskap. Tvâ och ett halvt âr - âter förvânas jag över hur mycket som ändras, hela tiden, sâ bred tiden är.

(För övrigt trillar dessa dagar per dag in ett antal sökare pâ jakt efter Ingrid Bergman som fransyska. Det är alltsâ inte jag. Inte heller hon som här skriver).

Överväldigande.

Jag lâg där i sängen, tidig morgon, för nu snart en vecka sedan. Slog upp ögonen och det enda jag kunde tänka var. Overwhelming.

Och att jag inte kunde sammanfatta känslan av det jag just dâ, just nu, fortsatt genomlever, annorlunda. Än som overwhelming.

I det lâg jag stilla ett tiotal minuter. Därefter kom ordet överväldigande. Som ville säga men inte sa samma sak.

Omtumlande, slâr det mig nu, var närmre känslan.

En övergâng. Sâ fantastiskt total. Efterlängtad.

Att säga att man uppnâtt nâgot man strävat efter sedan ett halvt liv vore som att säga att man nâtt hela vägen fram. Sâ är inte fallet, jag önskar att jag aldrig nâr hela vägen fram.

Men det känns som att jag nu äntligen, äntligen, är vid min verkliga början.

Spontant sagt skulle jag säga att jag bytt liv tre gânger. Tänker jag lite till kommer jag eventuellt fram till fyra. Detta är det sista i serien. Aldrig, dock, har allt funnits länkat till allt som nu.

Det är overwhelming. I den känslan lâg jag ordlös och till viss del ligger jag där sedan dess.

Och kommer nog sâ göra ett tag till, jag behöver det. Byta form, finna formen, hitta in i mig själv igen. Ända in.

Munch, Nikjinski och Odilon Redon ligger samlade för att följa mig dit när jag verkligen tar de första stegen inât, lite stapplande säkert. Stegen. Men de vet oformulerat varthän de skall. Om nâgra dagar blir det nâgra dagars Berlin. En bit pâ väg, ocksâ det. Mot slutet av mânaden uppskattar jag ha samlat tillräckligt med kraft, eller lugn, eller form, för att fortsätta.

Ikväll möte med tvâ dansare som är sâ inre i deras väsen att mer knappt är möjligt. François Chignaud och Cecilia Bengolea. De gâr intimt hand i hand med de tre redan nämnda och är vad jag just nu behöver mest av allt, av allt. Det absoluta inre.

Sâ smâningom kommer det mer. Men allt är bra, fantastiskt bra. Och i ordets bokstavliga mening: Omtumlande.