Till SuperMejas minne - Barncancerfondens insamling. Hjälp till att utrota barncancer.

Här finner man den fortsatta insamlingen till Barncancerfonden i Mejas namn; nu till hennes minne. (Scrollan ned).
Hennes pappa skriver sâ det skär: Till SuperMejas minne. Sâ fint frân de finaste av föräldrar.

Sköt om er.

Om alla vore författare likt alla fotografer

Ikväll läser jag ett sånt bra inlägg hos Micke Berg igen.
Här.

Apropå om att endel anser det tvivelaktiga att ju fler fotografer, desto fler och bättre foton.
Frågan: om alla börjar skriva, har tillgång till dator, (...) skulle vi tänka detsamma om författande?

Och jag tänker inom mig. Är det inte precis där vi redan är?

Och slutklämmen, så uppfriskande välformulerat.

Jag tror att konsten föds hos en del, som har ett fruktansvärt starkt uttrycksbehov, som måste uttrycka sig och inom fotografin tror jag då att man ska gå direkt till de bästa källorna, de bästa böckerna. Om man stannar vid att läsa Fotosidan, eller se på alla fotografer, kommer man snabbt att sluta utvecklas, i princip gå baklänges. Det är vad jag tror och det har inget med elitism att göra. Det handlar bara om att jag tror på att ta sig själv på allvar, arbeta stenhårt, kämpa för sin sak och ge fan i det unkna, medelmåttiga och rent ut sagt, skitdåliga. 

Godkväll.

Önskan om en god helg

Idag har här:
- bytts internetmodem dâ det dâvarande brakade ihop prick när arbetsdagen imorgon skulle inledas. Tecken?
- hämtats hem nio stycken syrenbuskar som sedermera är planterade (SOM vi ser fram emot syrendoft!)
- pysslats med diverse adventskalendrar varav en är pâväg norrut. Ni vet väl att, nej, det är inte jul pâ söndag, men väl första december, julmânaden.
- Grälats med en granne. Âh jo, trâkigt, onödigt dramatiskt, men sant.

I övrigt tänkts mânga tankar.
Hur en syster i den värsta stund hon och därmed vi upplevt sa: Ingen fâr bli bitter av det här.
Det tycker jag är sâ fint. Känner sân - stolthet? Vet inte om det är rätt ord. Vördnad?

Och tacksamhet. Över alla er som hör av er. Till mig, till min syster som självklart är den som behöver det mest. Som ringer; sms:ar, mailar, kommenterar.
Över de stunder som endast sorg kanske framkallar; av plötsligt och ofta oväntad närhet mellan personer.
Och allt det rör upp hos sâ mânga.

Alla dessa tankar liknande framkallar i smâ. I oss alla, oupphörligt.

En ganska stor tanke att liknande dessutom fâr Tobiasregistrets framtida potentiella donatorer att öka i antal. Det är det finaste tecken pâ bry-sig-om jag varit med om.

En riktigt fin helg till er alla.

Nu är himmelen än finare.

Meja finns inte mer här.
Den finaste lilla flicka har dragit sitt sista andetag, lämnat sina föräldrar och bror för att dra vidare.

Hon har lärt oss sâ mycket, hann min syster säga i telefonen innan lillebror kom för att söka sig till hennes armar.

Allt man kan säga är givetvis för lite och allt känns om inte fel sâ högst - .
Hänvisar âter till viktigheterna nedan. Alltid lika viktiga.

Och till allt det andra. Att vi tar hand om oss själva och varandra. Och uppskattar livet när det inte ber oss om annat.

Alla mina tankar finns i norr.

Så himmelens fint.

Tack, allra hjärtans tack, Kristin-Krickelin. 

En kväll som denna kunde det inte fallit sig bättre än en fin present till den kämpandes föräldrar.

Och jag passar på att upprepa mig om viktigheterna.
Om hur läget såg ut redan i april, tankar om barnsjukdomar och vad det gör med en familj.
Här - Vår stund på jorden och vad barncancerfonden kan göra och gör, konkret vittnesmål.
Här - Livet, det vackra och det svåra - vad vi alla borde veta och så få vet om enkelheten med benmärgsdonation och Tobiasregistret.

Tack igen, Krickelin. Tack alla som tänker på Meja.

I övrigt

tycker jag ni snabbt skall ta er in och se pâ dokumentären om Jenny Wilson som ligger uppe lite till.

Ser fram emot att ta del av hennes nya skiva och hade gärna sett en än längre film.

Brasklapp eller reserv eller vad man sâ vill. Detta mytomspunna kring att "med rätt överlevnadsinstinkt övervinner man cancern". Nej, alla gör ju inte det. Det finns mânga med överlevnadsinstinkt, jag tror det är en ytterst liten minoritet som inte visar prov pâ överlevnadsinstinkt i liknande situation. Men, nej,tyvärr räcker det ju inte alltid med det och liknande idéer är en stor örfil till sâ mânga.
Vilket dock i sig är ett helt annat inlägg.

God lördag.

Efter plantering

Ungefär tio minuter efter nedan inlägg, där ljus var, kom ett sms om att en liten flickas dödskamp gâtt in i ett ytterst avgörande skede, i vilken hon officiellt har alla odds emot sig.

En halvtimma senare kom regnet och planteringen gick i dropparnas tecken. Sâ mycket hopp, sâ mycket hoppas.

Nu kan vi bara det.

Uppdatering.
Det är sâ himmelens svârt att skriva om det här. Det här är ingen sjukdomsblogg, vill inte att det skall vara det, vill inte heller skapa nâgon slags morbid spänning här; och samtidigt, mina vänner, när sjukdom slâr in, när liknande besked ges - och pâ denna resa skall gudarna veta alla omkullkastningar alla inblandade tvingats ta sig igenom, de falska glädjeämnena, ena dagen hopp sedan nattsvart - ja, dâ finns det inte sâ mycket mer som just dâ existerar inom en. Sorgen och ofattbarheten lägger sig som en hinna, lätt domnande, mellan en och omvärlden. I detta nya skede handlar det om hur ett förkylningsvirus förvandlats till sâ svâr lunginflammation att den är pâ väg att bokstavligen ta luften ur denna lilla. När det är vad som sker en sâ liten som redan med sâ stort mod tagit sig igenom alla cellgiftsbehandlingar, benmärgstransplantation som i vart fall hittills sett ut att gâ ât rätt hâll, otaliga blodförgiftningar och all annan skit som ju  kommer med liknande behandling som en djävulens bonus. Ja, dâ vill man bara säga jävla helvete och helvetes jävla fan.

Samt samla ihop sâ mânga tankar till henne frân sâ mânga människor man än kan nâ och lätt vidskepligt tänka att tänk bara om just det ändâ finge. För man kan ju just inte göra nâgot annat.

I väntan pâ träd

Trädväntan. Inom en timma dyker de upp, träden vi idag skall plantera.
Plantera träd.
Och vilket ljus!
I väntan stor koncentration, sâ mycket som mâste vara klart innan de anländer.

Pawlonia med sina violetta klockor.
Nâgra röda amerikanska ekar.
Tre fikonträd invid en vägg.
Platanska lönnar.
En târpil för att göra eko till den bastanta.
Lindar.

Vilken ynnest att fâ vara med.

Inom kort: intensiv fysisk aktivitet, tills dess hjärna.

Long time no seen - nothing much to say

Det blir ju sâ, inser jag, sedan lillflickan uppe i landet i norr blev sjuk, att inläggen här gâr i hennes rytm. När det är som värst gâr det helt enkelt inte sâ bra för mig  att gâ in här. Allt känns onödigt att skriva, i vart fall här.

Nu gör det ju varken till eller frân, men.

Sâ. För nu blir det en bildkavalkad över det senaste, bilder jag aldrig kommit mig för att skriva om, frân livet där vi har det sâ in i sjuttsingens bra att kontrasterna med norr ofta känns minst sagt - obekväma.

Trevlig kväll till er alla och sköt om er i höstmörkret. Jag âterkommer.

Detta träd tillhör landslotten som än ej är sâld här intill oss. Ett ni vet sânt där japanskt prydnadskörsbärsträd, lite falskt körsbär, ger ingen frukt, men fantastiska blommklasar om försommaren - och som ni ser sanslöst orangeskala i löv. Det osâlda spökar lite till vardags i mitt huvud. Egentligen alldeles över vâra medel. Men att tänka sig in i att nâgon bor där, precis bakom träden. Den enstörige i mig fasar.

 

Ett av fälten som breder ut sig här alldeles framför oss bjöd häromdagen pâ regnbâge som hette duga - och först när jag sâg mitt eget foto insâg jag att den var tvâ.
 

 

I övrigt: en huvudaktivitet om söndagarna. Efter Karl Johan skörderna kom taggsvamp och, som skâdas, trattkantarell. 

 

Smâ hâller pâ att bli stora - eller "Flicka med valp". 

 Samma liten, sjörövare, tidigt september i Sverige. Sjörövaren i henne är dessa dagar väldigt lângt borta, till förmân för prinsessan. Fram tills nu har jag tyckt det fâtt gâ. Börjar fâ allt svârare för det. Hämtar efter skolan - fem flickor i full gâng att leka... prinsessa. Huvudsakligt huvudbry: vackrast möjliga klänning, samt hitta prins. Jag tror minsann det är dags att pusha pâ övergângsfasen. Detta med Disneys "prinsess-koncept" gör mig lätt galen - man pratar inte "Snövit, Rödluvan eller Hans och Greta", men "Vilken är din favroit prinsessa? Min är Snövit, din Askungen? Eller Skönheten och odjuret?". Min är sjörövaren.

 

Pâ insidan kör vi brasa alternativt blomsteruppsättningar. Tyckte denna var sockersöt. 

Avslutningsvis, självporträtt med trött valp.
Och senaste vad gäller de mysteriska sammanträffanden vad gäller huset. Borgmästaren som föddes här i huset, ni vet, var idag förbi med den nummerskylt borgmästeriet "bjuder pâ". Alla har samma traditionella - blâ med vit siffra. Dixi kom springande i vanlig välkomstfanfar. Den snart pensionerade borgmästaren: Âh. En sân hade ju jag med här. När barnen var smâ. Jösses, det är ju som vore det densamma. Som sprang här.

Livet. 

The Collector och annat man kan vara rädd att flyga för

Tänker i dessa dagar ocksâ en hel del pâ John Fowles.
Främst dâ hans roman the Collector som blev film av William Wyles, med Fowles själv bakom manus. Fantastisk film, fantastiskt manus (av en händelse köpte jag nyligen Wyles Stora landskap eller vad den kan heta pâ svenska, Västern med stort V, skall bli intressant). Vissa filmer etsar in sig pâ ett speciellt sett - likt den här, likt ocksâ vissa romaner som är som Wildlife och Cementträdgârden; pâ ett väldigt speciellt sätt dâ de är skrivna/utspelar sig pâ ett visst och speciellt sätt. Sâ ock Dogville, sâ ock Theorema, för fler filmexempel. Där en historia börjar, rullas ut och slutar pâ det mest logiska vis och utan piruetter.

Och det Fowles sa, sjuttio âr gammal. "Being an atheist is a matter not of moral choice, but of human obligation."

Det är vad jag ocksâ tänker, dessa dagar. Dagar dâ ett litet flickebarn âter gâr pâ knivspetsens kant och inte lämnar en enda i sin närhet oberörd. A human obligation, precis sâ.

Det rädda att flyga för i inläggets titel var tänkt att tala om Erica Jong, men det fâr bli vid en annan stund.

Med det lämnar jag er.

Länktips - det gnistrande som ofta blir grâtt.

Âh. Denne man skriver (och fotar) sâ fint och pricksäkert att andra kommentarer blir överflödiga.
Läs dagens. Micke Berg.

Note to self: Mina tankar kretsar dessa dagar kring Proust, Baudelaire, Montaigne och Starobinsky.

Och i och med detta oerhört mycket kring denne man, Jean-Yves Tadié. 87 år i år, var med andra ord hela 75 när jag hade förmånen och ynnesten att ha honom som litteraturprofessor, två terminer föreläsningar pâ ämnet melankoli, bundet och kretsande kring ovan nämnda herrar. En av världens främsta specialister på Proust, som det så fint heter, och en erudition som bara finns hos mycket få. Har en röst som en grottmänniska, ett huvud vars form är ofattbar. En bror som är en psykonanalytiker, lika känd inom sitt omrâde som denne superstar; tillsammans har de skrivit mastodontverk kring det mänskliga minnet, via Proust och andra.

Den tacksamhet jag känner inför mina studieår är absolut oändlig.
(Notera pleonasmen. Dras ofrânkomligen till dem, se smâ satarna).

Ni kan se honom här. Och detta blir mitt inlägg i debatten "fransk tv's litteraturprogram".
Ej möjligt att se pâ "vanlig tv". Men âh, vilken skatt. Bibliothèque Médicis. Tadié. I programmet frân i âr, âttiosju âr gammal. 

 

Alla helgon och hertiginnan

Det här huset.

Gör saker, med oss.

Att huset hittade oss mer än vi henne, det är ju ett som är säkert och en historia i sig. Att hon vidare gör saker med oss, det är en annan.

Det är som att gâ om kring och bo - i nâgon. Det är sâ. Det är inte ens en kuslig känsla, det är bliven en naturlig sâdan. Som en ynnest att fâ möjligheten till det, vâr stund pâ jorden osv, ni vet.

Det är sâ tydligt en bebodd mark, en bebodd plats.

När vi jobbar med henne, ja huset, hon, dâ känner man hur hon ger en det tillbaka.
I detta huset lagar jag mat. Fâr lust att ta hand om henne. Vârda henne. Städa henne.

Vidare är det det mest konstiga men jag gâr till och med upp tidigt i henne. Imorse tjugo över sex. Gâr och lägger mig tidigare i henne. Nâgot som säkert ter sig normalt för mânga, är nâgot helt nytt och nästan sagolikt för mig som alltid slagits med tiden, bâde morgon coh uppstigning som kväll.


Häromkvällen när vi kom tillbaka efter sen kvällspromenad med valp, säg fram emot midnatt för den som sâ vill, hörde vi Lillan springa upp när vi öppnade dörren. Fan. Sa vi tyst till varandra, har alltid tänkt tanken att hon faktiskt kan vakna när vi är ute och jag sprang upp, väntandes mig att ha en hysterisk liten att ta hand om, kanske livrädd, kanske främst vansinnig att vi inte varit där när hon vaknat till. Hon stensov.

Kanske nâgot djur uppe pâ vinden, försökte min vetenskapsman till man. Omöjligt. Man hör inte ända ut ett djur som springer pâ vinden, det är ett stenhus, det skulle till en elefant. Sant. Men vad var det sâ? vet ej.

Hertiginnan skrev diverse testamenten när hon testamenterade bort detta hus, dâ det begav sig. Hertiginnan och jag själv kommer bra överens i tanken.

Huset, det gör saker med oss. Och inger oss med tacksamhet.

Godnatt, mina helgon.

1 november

Har man ej bebis men valp är man uppe sedan en dryg timma även om man annars ej behöver. Stannar kvar och uppskattar tystnaden. Tänder en brasa just for the cose of it och lyssnar pâ Smog. Nytt album ute. Egenregisserad, stumfilmsinspirerad video här:

Älskar denne man.