Bloggandet. Det är inte som det var men det är nu heller inte vare sig tiden eller livet, likt AS sâ fint pâminner om.
Men när jag läser liknande tänker jag att jag vet varför jag ändâ älskar det, bloggandet. Läsningen av er alla. Det som finns plats just här och inte annorstädes - twitter är snabbare, kvickare, mer twittrande, men inte en blogg. Ingenting annat är det heller.
Och ändâ. Det är inte vad det var och det man skrev dâ, som man skrev dâ, tiden dâ ni alla kom in i mitt liv finns inte kvar. De flesta har kanske tömt sin benämnda del av sig själva som i en debutroman, öppnat venerna och därmed hittat sina likar, vi vet var vi är och vad vi tillsammans har?
Det skall bli intressant att se vad det blir för litteratur som breder ut sig frân 2015 och framöver.
Postbloggtömningen-eran.
Tills vidare: Halleluja.
Pâ svenska. Översättning Wiehe. Tack Annannan!
Och varför inte just: Happy? Pâ samma tema. I Michael Emersons, Lost, alldeles egna tappning.
Arsenio: You have a very serious intense image, man. Are you worried about being typecasted?
Emerson: I do worry about that. And it troubles me because I'm not that an sinister and intense person, I'm really a positive optimistic and funloving guy!
Efter sângen - tvâ utdrag ur en fö mycket sevärd intervju.
Och sist men inte minst. Martina Montelius x 2.
Veckolig Podkast med Brodej.
Gäst live frân Teater Brunnsgatan här (ca 9.07 in i podden).
Upplivande.
Jag är så glad över att ha varit med om den tiden. Det vi har nu är lite mognare, lite tröttare men jag slår vad om att även detta kommer att glittra när det betraktas i motk´ljus.
RépondreSupprimerPrecis. Jag tänker ofta på en elektronisk lista jag var med på i början av 1990-talet, som var det mest spännande jag varit med om. Jag misstänker att det väl också var jag som ung exjobbare som var lite bedårad av att få lov att vara med de stora och diskutera, och en del av dem var nog inte så stora heller, men en del av de stora var faktiskt med i den diskussionen. Det varade några år, var i den vevan då det inte var många utanför den akademiska och IT-v'ärlden som hade e-mail, och ingen ännu kommit att tänka på information overload. Jag tänker ofta på det som en motsvarighet till när penicillinet just kommit. Doris Lessing beskriver när hon fick penicillinsalva att stryka på en hudinfektion hennes lille son fått, hur hon nästan kunde stå och se hur det verkade.
SupprimerJa, om man bortser från mitt krattiga stavning då. MOTLJUS menade jag.
RépondreSupprimerMotk´ljus, Jorun. Nästan konkret poesi.
RépondreSupprimerJa, och vad fint du skriver med hjärtat H.
Och dina bilder från slottet. Såg dem först riktigt när jag klickade uppförstora. Sagolikt ljus, vackert barn, vacker mur. La vie en rose ; )
Hej ni fina - ja motk'ljus lâter bra!
RépondreSupprimerMm. Och det ännu bättre är att de sista tvâ bilderna är frân här hemmavid. Muren är vâr granne den lilla romanska 1400-tals kyrkan. Vi tog ned en förskräcklig häck mellan de österrikiska tallarna och vann därmed dels muren, dels frigjordes de otroligt vackra stammarna.
Ja, jag trodde väl det var er egen mur. Enormt snygg. Häckar är ju faktiskt nåt man kan hoppa över ; )
RépondreSupprimerNu är ju hela jag en anakronism och har så varit sedan jag föddes gammal. Eller i alla fall redan någon gång i tidiga år blev lillgammal till den grad att jag möjligen först nu har kommit i kapp min ålder.
RépondreSupprimerMen jag undrar ändå, och det kanske mer riktat till AS än till dig, att om det var en bra idé att börja blogga 2007, vad är det som har skett sedan dess som gör att det är en mindre bra ide´att fortsätta blogga 2014? Det var en bra idé att skriva böcker redan när Gutenberg uppfann boktryckarkonsten och det tycks inte ha slutat att vara en bra idé på de snart 600 år som gått sedan dess. Det var en bra idé att prata med varandra då någon gång i tidernas gryning då våra förfäder började få ordning på sina stämband och sitt intellekt och det har inte slutat vara det under de tusentals år som gått sedan dess.
Bloggandet ligger väl någonstans mitt emellan de två och varför ska det inte få mer än sju år?
Jag tänker banne mig inte lägga av, varken som bloggare eller läsare, och jag hoppas innerligen att ni inte gör det heller, varken du Fransyskan eller de många andra jag träffar här!
Nej, det är väl mer en allmän tendens - mängder bloggar tycks dessa daga lângsamt sina och slutligen torka ut. Men mindre riktigt idag eller igâr, nej, det tycker inte heller jag.
RépondreSupprimerHela jag en anakronism - hoho. Vi är flera!