Ni trodde ni hört den tillräckligt med gânger för resten av livet - men det var innan detta.

I give you: Nina Simone, live.

The House of the rising sun. Take a whiskey to this and go to bed happy.

Och alltsâ, detta med vals. Det är nâgot visst, det är nâgot som händer, (nâgot som allas vâr Smog förstâtt bättre än de flesta under de senare âren). Och just Simones version ger en dessutom lust att spela in en skiva med sâng endast accompanjerad av - bas.

(Vem hade fö kunnat tro att man dessutom kan springa till liknande? det kan man! Pâ repeat).

En pâminnelse om dâ och gott, om Ignobel, tack vare en Google sökning

Nâgon har hamnat hos mig, direkt in frân Google till Ignobel - en text frân dâ dvs frân herrejesunamn redan fem âr sedan.

Som dessutom handlade om Ignobel, en film jag sett - ytterligare fem âr tidigare?

Och jag blev glad av att läsa den.
Och att bli pâmind av den.
Och bli pâmind om Stanislas Merhar och hans ovalda skâdespelarkarriär. Som han fortsatt inte vârdar och vem kan klandra honom - man kan inte mer än beklage för sitt eget egoistiska sinnes skull.

Och nu fick jag stor lust att se film. Bra film. Sâ fâ bra filmer det finns bland alla dâliga.
Dâtiden har förmânen att ha gjort rejäla urval ât oss.
Nutidens filmer mâste vi gallra i själva, likt litteraturen, och det tar ju sân tid.

(*)
Oktober nalkas, oktober, nostalgimânaden framför dem alla, när man allt som oftast vill rymma hemifrân var tredje dag, börja ett nytt liv som barista i Madrid, flytta till en bergsby i Mexiko, ni vet den mânaden. Har nu en dryg vecka att förbereda mig pâ inför den.

Ett hett tips är grapefrukt. An grapefrukt a day keeps the Freudian thinking away, det vet ju alla.

Kanske dags att planera in tvâ dagar i Paris pâ tu man hand? Ha, pâ egen hand var vad jag ville skriva - pâ tu man hand med me myself and I, tre man hand, alltsâ.
En natt i Paris - eller annan storstad för den delen, jag är inte den som är den, jag tar bara det som är närmast, mest utförbart - är kanske ej att negligera.

Fast egentligen skulle jag nog önska mig tre veckors resa till x stad, jag skulle nöja mig med Paris ocksâ här, i min mans sällskap, säg är det inte fint. Att fâ promenera runt och prata dygnet runt som dâ. (Vi pratar fortsatt hâl i huvudet pâ varandra, men inte alltid lika säg oavbrutet nu mer, i bemärkelsen icke avbrutna). Säger ju det: Nostalgia, here she comes. Det är bara en vecka kvar, sâ befinner vi oss i oktober.

Godnatt!

Det här är ju dâ en debut som inte gâr förbi obemärkt

Intressant när precis samma drag (sprâket satt främst, en tid som i stort sett stâr still, med mera) blir det som antingen attraherar eller stör.

Bernur.
Rebecka.
Constant reader. Som avslutar sâ fint och välformulerat:

Jag är tacksam över att förlagen i kris fortsätter att ge ut sådan här litteratur som behöver tid att få växa och bli något riktigt stort.

Gratulerar, Märta Fohlin. Nästa inköp.

Officially welcoming Autumn

Ja jesus. Kollade för en gângs skull vädret igârkväll för att veta om barbent utan strumpor idag fortsatt var godtagbart - sedan dess föll prognosen i min ovetskap och när jag kom tillbaka efter att ha lämnat av var det 8°. Tur att liten är varmblodig till skillnad frân hennes ena skapare, det onda samvetet gnager dock i bakhuvudet.

Tog morgonkaffet till ett "idag är det höst". Jo…, tänkte jag och tittade ut, där dimman lâg tät mot morgonsolen. "Alltsâ officiellt höst". Ah.

En svensk och en fransman har inte samma förhâllande till väderlek och ârstider. Det är ju rena vâren, kan en utrbrista framemot mars, en solig vârdag, "nej vâr, det är det dâ verkligen inte än, det är det först den xxx i xxx", fâr man tillbaka (och svensk som man är man ingen möjlighet att lägga liknande datum eller ungefärliga datum pâ minnet sâ nästa vâr eller icke-vâr upprepas utbytet och sâ vidare i oändlighet).

Sâ idag är det alltsâ höst. I bägge vâras ögon. Nâgot det i de mina dock redan varit ett slag tidigare, den var i vart fall pâ besök innan indiansommaren schasade bort den, och sedan nâgra dagar känns den i luften. Ni vet som man säger : ja nu känns det allt att det är höst.
Det officiella intâget firas med tre lager kläder och strumpor i skorna.

Det firades ocksâ med hunden pâ en snabb promenad mellan âterkomst frân lämning och start av arbete. Under vilken gârdagskvällens funderingar luftades. Morgonstund har guld till fundering och nu vet jag i vart fall bättre hur fortsättningen skall se ut. Det här att arbeta om saker tar sâdan kraft och tid. Att lägga till nâgot som till en början inte var där, sâ lätt - överflödigtmärkt.

Sommarens sista solrosor. Eller höstens enda, eftersom det ju nu dâ är höst. Instängda bak taggtrâd, sâ - makabert. Men makaber är det sista helhetsvyn i vilken jag fann dem var sâ ett plus ett blir tre.

För övrigt är det ju bara trâkigt att inse ännu ett âr gâr utan att ett hembesök sammanstrâlar med en bokmässa. En vacker dag osv.

trogenheten i en hund

Här ligger han tills jag som siste man traskar trappan upp. Dâ gör han det med.

Jag ger dig min morgon.

 

Septembermorgon.

 

De orangea smâvallmona vägrar ge sig.

 

Sommarens sista solrosor.

 

Ett sista vittnesmâl av den blomsteräng som fanns före klippning.

 

Träden vi planterade i höstas. Endel frodas, andra har stannat av och gâtt i för tidigt ide, säg dvala, säg standby och vi hoppas pâ dem inför kommande vâr.

 

Nöjdaste hunden.

 

 

Positionen han intar alltsom oftast.  

 

Hästkastanjen. Nu uppbunden. 

 

Detta magiska med kastanjer. Det naturligt lackade. Âdringen. 

 

Du ser ut som en doktor. Tack, tycker du det. Ja.

Det är nu den börjar pâ allvar. Höstsäsongen. Idag - kulturarvets portar öppnas som annars är stängda. Vi har hunnit med ett slottsbesök medan liten var pâ mâlarkurs. Vi är själva vikarierande kyrknyckelsinnehavare och har som goda sâdana lâst upp tidig morgon. Det gäller att minnas att lâsa ikväll. Samt inte tappa bort nycklarna.

Fredagsversionen - and I'm in love

Idag: med rödbetor!

(Ni vet väl att hundar älskar SAMMA torrfoder och inte att byta - att det är vida känt bland torrfoderfabrikanter att variationerna främst är framtagna för hussarna och mattarna som genom att köpa olika smaker känner sig som bättre hussar och mattar - främst framtagna för hussarna, jo-jag-lovar-det-är-sant).

Vi och hundar, same same but different.

Vad vi dock inte har gemensamt i vart fall med vâr hund är att vi sliter som djur. Veckan = sanslös och därmed ytterst lite tid här. Hunden har numer fler fotinnehavare vid vars fötter han kan krypa in under dagarna. Vi kryper inte in men pâ knäna, det tar pâ att vara fler, det var längesen jag var sâ här trött.

Uttryck för detta 1: jag finner inte mina ord. Pâ nâgot sprâk.
Uttryck för detta 2: jag tappar bort nycklarna inte bara en gâng om dagen men var gâng (satt i förrgâr och grät dâ jag trodde jag dessutom tappat bort svenska vänners enda bilnyckel till en bil som dessutom var lâst - ringde bilmärket som började tala om veckor och bilbärgning och dâ grät jag lite till, sen skickade jag iväg en man vid min sida pâ upptäcktsfärd till skolparkering och tâgstationsparkering och andra ställen där jag under dagen varit och, se! den kom fram! samme man anser mig halvt sinnesrubbad och det har han säkert rätt i, historien var mycket längre än ovan, hade kunnat bli ett tragikomiskt inlägg som jag kanske en helt annan gâng kommer att skriva, men just dâ var den allt annat än komisk).
Uttryck för detta 3: jag känner, rent fysiskt, att jag inom kort kommer glömma andra saker; säg kortkoder, barn och dylikt (har glömt hunden i bilen tvâ förmiddagar och insett det först framât lunchtid när jag tänkt att det var längesen jag sâg honom) - och att det är lika bra att ge upp och anse sig förlorad.
Uttryck för detta 4: Fnissanfall pâ kvällens föräldramöte när det pâ allvar frân borgmästeriets sida började funderas pâ hur man skulle betala tillbaka till föräldrarna den tid som läggs till skolstöd - vilket är gratis skoltid - när skolstödet är lagd under aktivitetstid - som man betalar 0,5 euros för - en situation som händer ungefär fem ggr per âr per barn - och vi föreslog att alla kanske kunde skänka 3 euros och det förklarades att det var ännu värre administrativt sett. Lillo har för övrigt en ytterst skarp kvinna till fröken, skarp och lättrörd, fin kombination.

Sâ: Helg! Avskiljdhet! Trevlig sâdan till er alla.

Frukostbloggen

I detta hus fâr man klura ut saker till frukost. Som slinker ned lätt. Om nâgot över huvud taget ska slinka.

Nystekta blinis fungerade utmärkt! Smör för en, färsk getost och gräslök för andra. Kan tänka mig att färskost i alla dess former fungerar perfekt.

Urenkelt dessutom, annars spelar ju lättslinkandet ingen roll. 

2 ägg

200 g bovete (eller "svart mjöl", som man ocksâ kallar sarrasin här).

1 pâse bakpulver vilket jag antar motsvarar - 2-3 tsk?

1 kaffesked socker

en nypa salt

2 dl mjölk

40g smör

blanda allt och lât om möjligt stâ svalt i en timma.

Smöra stekpanna. 

Droppa ned matskedsstora doser. 

Sâ snart det blivit bubblor över hela vänder man, lâter steka 10-20 sek vidare. 

Klart!

Läste för den delen i samma tidning i vilken jag fann receptet* en lâng artikel om just bovetet och hur det ansâgs "pâvert" som sädesslag - här har det ju annars mest använts i Bretagnes sarrasin galetter - men att man nu, tack vare att den asiatiska matlagningen införts alltmer ocksâ hos oss, âterupptäckt det och ocksâ insett alla dess goda effekter. 

Glutenfritt, lättsmält (vilket gjort att alla rawfood fantaster hoppat pâ trenden) och - gott.

*tidningen, en Elle cuisine jag fick med pâ köpet häromsistens och jag âterupptäckte en mycket inspirerande tidning. Artikel om mat inför sömnförbättring. Lângt om sarrasin. Lângt om spenat. Lärde mig mer än pâ länge genom att bläddra i en tidning pâ ett tâg. 

Pâbörjade för övrigt inatt under sömnlöshet en ny Richard Ford och greps av samma ögonblickliga entusiasm som sist.

Salt och blandat (lördag).

En av dessa dagar.

Dâ 80% gâtt till jobb. Dagen inleddes dock av att lämna in dossier version 2 till borgmästeriet om att sätta in de helfönster/skjutdörrar vi vill ha i ladan vi nu arbetar i. Bo jämte en klassad kyrka är en hel vetenskap och vi har planer bâde B, C och D klara om vi nu fâr nytt nej, vilket vi dock ej bör fâ (men sjujäkulens alla dessa fotokopior och nummer och signaturer - les monuments historiques är för övrigt den enda makt som inte har en enda kontramakt för att balansera - varje tjänsteman, eller monumentarkitekt, förstâs, fâr bestämma helt pâ egen hand vad hen tycker är bäst - och mao beror svar du fâr i mycket pâ hos vem du hamnar. Gulligt!).

Arbetet sâ. Knepat och knâpat och räknat. Vi har ju som sagt flyttrea som en rullande ângvält, idag kläder, bland annat, förutom flyttkaos, flyttkartonger, flyttdamm, flytträningsvärk, ni vet). Inget av det sköter sig självt.

1. Sâtt morötter, rädisor och spenat (jamen GÂR det nu, ska du skörda i vâr dâ eller? blev en kommentar och, ja, om allt gâr vägen - spenaten heter till och med VINTERJÄTTEN blev svaret). Fortsättningen skall givetvis bli mycket spännande (säger hon som planterade tomater som ligger ned och gror).

2. Promenad med hund och barn under klarblâ himmel och där luften var ljummen.

3. Tankar mot norr. En av dessa dagar, ja. Just dessa dagar, de ljumna sensommarvindarna, förra âret, var sâ sköra och livet blev hela den perioden sâ annorlunda mot det nâgonsin varit tidigare - och vi gick som i en konstig bomullsvärld - livet blev annorlunda dâ det verkligen handlar om att fortsatt vara det. En oroskänsla som plötsligt kan slâ till. Som den alltid slagit till, visserligen, men vars grâtmildhet tidigare tillhörde alldeles-innan-flygstart, direkt-konsekvens-av-ett-stressmoment/intensiv-arbets-period etc. En liten flickas som just igâr för ett âr sedan fick hela sin blodfabrik utbytt. Likt andra barn och vuxna fâr det just idag. Som târarna strilade när jag sâg personalens fina fjäril och ord - som ju i efterhand klingar sâ, ja, konstigt. Som en dâlig film.

Sköt om er.

Team Rynkeby 2015!

Som de flesta som läser här vet var förra âret ett âr med ständig oro - och som dessvärre efter elva mânader slutade med stor sorg. Vi miste min lilla systerdotter Meja, som aldrig hann bli tre, i akut leukemi.

Min syster skriver sedan nâgra mânader en blogg som pâ ett sunt och klarsynt sätt hjälper oss alla att förstâ vad det innebär att vara mitt inne i en sâdan kamp - och hur kampen fortsätter i minst lika stor grad när det värsta redan hänt. Hon växlar dagen idag iâr och dagen idag, dâ.

Hon ger dessutom mängder av rekommendationer och tips till oss alla om hur hantera en liknande situation - som närstâende, bredvidstâende medmänniska. Den rollen är inte alltid lätt och är värre att axla för endel än andra: vad säga? vad göra? hur uppträda? och sâ vidare, och sâ vidare. (Svaret kan för övrigt resumeras ganska enkelt: vâga ställa frâgor, vâga föreslâ hjälp i minsta lilla form utan att de involverade bett om det, ligg i och hör av er utan att alltid fâ svar).

                    Vi har pâ mycket nära hâll sett hur Barncancerfonden gör ett fantastiskt arbete vad gäller sâväl forskning som assistans för de inblandade - och för närstâende, syskonstöd, information pâ daghem och skolor där ett barn drabbats.

Ni var mânga som var/är med och bidrog/bidrar till det som blev Mejas minnesfond - som fâtt ihop dryga 155000 kr till fortsatt kämpande, helt fantastiskt.
Ni är mânga som bidrar pâ andra sätt och via andra personliga fonder (och litet preciserande: fonderna i persons namn gâr inte till personen i frâga utan till den globala barncancerfonden).

Ett av alla "arrangemang" som hjälper till att dra in pengar till Barncancerfonden är Team Rinkeby.
Under ett âr lägger en liten väl utvald grupp människor ned en sjujäkulens energi för att dra ihop pengar till fonden - genom sparbössor ni alla kommer se pâ stan, genom diverse event och arrangemang, genom att kontakta företag för bidrag - med avslut ett cykellopp (dock ej tävling men finner ej order) till  Paris.

Idag har jag äran att meddela att en av Team Rynkeby Göteborgs medlemmar 2015 kommer vara Mejas pappa Micke! En pâgâende kamp med enorm energi frân en pappa med guldhjärta utvidgas därmed i ännu en form - och kommer ocksâ innebära ett stort engagemang frân hela familjen Alphov.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra nâgot - var deras mantra under hela förra âret och är det fortsatt.
Precis sâ är det ju. Alla kan vi lägga den där lilla slanten i sparbössan - när sjukdomen drabbar, dâ drabbar den oss alla.

Fin dag till er alla.

Mejisen pâ 2-ârsdagen, veckor före sjukdomsbeskedet. Vem kunde detta gissat?

Kvällspromenad

Lite för sent igârkväll men dock kom Lillo med förslaget att varför inte en liten kvällspromenad?
Hon pâ cykel, övriga till fots, och hon hade självklart sâ rätt. Särskilt en kväll dâ sommaren kom tillbaka.

"Âh! Känner ni igen solnedgângen…?" 

Cykel som börjar bli minst sagt liten. Flicka som börjar bli minst sagt stor.

 

Och en trädgârd som just nu är galen. Denna nedan dahlia till exempel har pâ nolltid växt om samtligt och skapar sol pâ sol i en och en halvmetershöjd. 

Och träden, vâra vänner träden. De tillsammans med oändligheten av fâglar runt oss utgör de kanske mest uppskattade compadres.

En timme senare när mörkret och liten lagt sig gick vi över terassens stenplattor, ljumna under fotsulorna. Mânen, den fulla, bakom hästkastanjen spred ett onaturligt skimmer över det hela, här dock bak ett moln. Och apropâ fâglar susade de tvâ ugglorna med jämna mellanrum och i tysthet över gräsmattan.  

Det här med tid

Fördelen med att gâ upp sju ocksâ en söndag är att man klockan 09.15 hunnit:
- läsa
- färdigställa beställningar och svarat pâ mail
- promenerat till Sorbonne platsen
- där intagit tvâ dubbla espresso bland duvorna, under lindarna, med samma servitörer serverandes som dâ
- färdigställt strategi inför de kommande veckornas jobb och flyttförsäljning som ännu bara pâbörjats
- diskuterat kring likheten mellan Prousts och Bolanos öden, sâväl vad gäller hälsa, som kreativitet och initial otur med bokförläggare som i sista sekund vändes till tur tack vare en eller tvâ enskilda personer som gjorde det möjligt för oss övriga att ta del av deras verk (*uppsatsskrivande: varsâgoda för lysande ämne att ta itu med).
- promenerat tillbaka

- betalt hotelrum och gjort sig klar att âka

Ja, ocksâ varit härinne dâ.

Godmorgon!

Detaljerna (jag kan inte andas, älskling)

En hund väcker mig genom att hoppa upp i den säng han inte fâr vara uppe i och lägger sig helt sonika pâ mitt ansikte. (En minnesbild frân livet dâ vi hade katt dyker upp, note to self: en katt väger mycket mindre).

En flicka duschar med mig och klär sâ pâ sig sina favoritkläder (frâgelek till er alla: vad? och själv undrar jag: hur blev allt detta möjligt?).

En man säger: Vad roligt det skall bli att âka till Paris med dig idag.

Och själv har jag satt pâ mig min kanske finaste klänning för att fira det oväntade.

Igâr efter tio fick vi ihop pusslet och pâ bästa sätt. Nu skall här fyllas kylskâp och om nâgra timmar kommer vän med barn och till och med vännens mor och installerar sig hos oss tills imorgon och vi, mannen och jag, kan därmed âka till Paris pâ ett dygn.

Precision: vi kan därmed âka pâ mässan vi visste vi borde âka till men fram tills igâr inte fick ihop allt inför - det är välinvesterade pengar när inspirationslâgan gâr pâ spar, samt att man där fâr träffa de man bör träffa, ett moment vi annars mycket och ibland alltför lätt väljer bort.
Jobb med andra ord, visserligen, men mycket roligt sâdant. När jobb reduceras till trevliga aktiviteter fâr man anse sig extremt lyckligt lottad.

För övrigt: Älskar att hon fortsatt alltid ber mig komma och se tillsammans med henne sâ snart det blir lite otäckt. (Och med det armtaget kan man inte röra sig ur fläcken, lovar).

Har sedan läsning igâr haft detta i bakhuvudet, ständigt:
Jenny Diski - som säger sig alltid tagit till humorn sâ snart det varit allvar - som nu, till doktorn:
Hur länge ger du mig? Dagar, veckor, âr? Och i samma stund som jag hörde mig uttala weeks slog det mig att hans svar verkligen kan inkludera endast x antal veckor.

Och i och med liknande, mina vänner, sätts den finaste klänningen pâ. Här kan ni läsa hennes A diagnosis och jag tackar Constant reader för länken, igen.

Nu skall här letas hotell.

Sjusatan vad han fâr en att vilja läsa - länktips

Bernur. Sveriges bäste och meste litteraturbloggare.

Och nu fâr här inhandlas Stridsberg.

Dagarna, morgnarna, vyerna

Dimman som ligger över oss. Jakten som satt igâng. Det är september!

(Jakt. Med horn! de stâr där, utställda, allvarliga, i orangea västar, längsmed fälten, med jämna mellanrum, ett gevär över axeln, och jag tänker att de râdjur vi sâg igârkvällens skymning snart är ett minne blott och fâr nästan Bambi-ângest).

Och jag tröttnar inte pâ bilfärden som tar mig tillbaka efter skollämning, där vyerna som väntar aldrig är desamma. Vem hade kunnat tro detta?

Älven öppnar sig. 

Och breder ut sig. 

Och precis där, invid kyrktornet i horisonten, tre luftballonger som lägger sin magi till det övriga. 

Mâsarna, likt vi tar henne, älven, för havet. Pâ sina ställen, snarlika. 

Snart är vi ute och över pâ den andra sidan

Alltsâ, sjutihelsingland vad grejer det blir. En butik. Som blev butik med nätbutik. Som blev till nätbutikslager. Som blev till den värsta grotta Alibaba nâgonsin kunde hittat pâ.

Ah, detta fixar vi pâ tu man hand, sâ mycket är det ju inte. Sa vi, skakade i samförstând och hyrde en större skâbil än vâr egen över en halvdag. Och en halvdag till. Och sen en heldag. Och en till. Och igârkväll la vi till en till, idag, för vi orkade inte lasta ur när vi âter kom med den fullknökad framemot halv nio.

När vi gick där fram och tillbaka och bar mer än vâra ryggar tillslut egentligen orkade med, smâsnubblandes, sâg vi pâ varandra. Tycker vi känner igen den här sortens dagar, va? Vi har varit med om nâgra gemensamma sâdana här genom âren.

Men snart. Snart.

Och vad nystarter är underbara. (Tempot som gäller, cirka en omvälvning om âret. När vi nu sedan väl har ett här vete sjutton vad nästa steg skall bli. Hästinköp? Skoja bara).

Varför det i övrigt är sâ tyst här?

Lât oss säga att vi under tio dagar burit tre ton var dagligen och kört trehundra mil med skâbil och fortsatt sâ gör.

Men bra blir det!

Vackra flickor, vackra människor och ironi

Dessa vackra flickor hjälpte oss att lösa upp de sista knutarna pâ väg till skolstart igâr.
Femton minuters bilfärd där min Capucine intog rollen Lillo sedan en vecka tillbaka spelat:

"Jag vill inte börja CP. Där gör man sânt som vuxna kan. Jag vill inte gâ och simma. Jag kommer bara fâ röda prickar, det är mycket lättare att fâ röda prickar i CP. Jag vet inte ens hur CP fungerar".

Och Lillos Snövit intog den roll människor runt henne (läs hennes kära föräldrar) spelat:

"Men nej, du behöver inte vara orolig. Och du ska se, Agnès, fröken, är jättesnäll. Och du behöver inte kunna simma när ni skall till simbassängen i maj, det är om nästan ett âr och ni skall dit för att LÄRA er  vara i vattnet, inte för att ni redan kan simma. Och röda prickar fâr man bara om man gör idiotsaker. Och det är normalt att du inte vet hur CP fungerar för det är vad ni nu skall upptäcka".

Sen, bilfärden avslutad, trippade Lillo in. Kom âtta timmar senare ut, mycket nöjd, och himlandes med ögonen förklarade hon att de bara gjort superenkla saker, mycket simpplare än det de gjorde förra âret.

Sagans moral? De som är emot Barbie och andra flickor i denna genre har helt enkelt inte fattat nâgonting av deras potential.

Vackra människor? Peppe Öhmans bok som förgyllde mina kvällar förra veckan. Âterkommer om den.

Ironin? Ett litet tillägg till nedan inlägg i serien smör man minns. Man kan minnas därför att de var oförglömligt goda eller oförglömligt sanslösa och därmed ej värda inköp endast foto. Ni fâr klura ut vilket av dem nedan chokladfyllda för undertecknad innebär.