1. Hemkommen frân Yoga-prova-pâ-seans.
Tänkte inledningsvis: Âtminstone verkar det inte flummigt.
Tänkte under tiden: Det här är inte för mig.
Tänkte alldeles innan slutet: Man fâr väl se pâ det som en avslappningsövning.
PRECIS DÂ: "Och sâ avslutar vi med en 7 tll 8 minuters avslappningsstund".
(...)
Tänkte: Nej, du kan inte resa dig och gâ nu. Men gud vad jag önskat att man kunnat.
(och jajaja, jag är fullt övertygad om att det gäller att hitta den lärare som ger dig något).
2. När jag for hem stod solen över de gyllene vetefälten som i en klyscha om fransk landsbygd - med coquelicots, vallmon, mellan axen - himlen kornblå och krona pâ verket tre luftballonger samt måne.
(Tänkte: this beats all Yoga!).
3. Detta låter ju intressant! Jhumpa Lahiri som Therese Eriksson skrev varmt om, som talade intelligent i Babel. Har alltså skrivit bok om flersprâkighet.
4. France Inter pâ hemväg. Frân Jazzfestivalen. Klicka er fram mot 21.04. Fy tusan vad bra! Nu måste jag själv finna ut vad det var - satte pâ mitt i en lât och Jiiz vilket sving.
5. Punkt fyra fick mig att minnas alla dessa stunder vi spelat Thelonius Monk j-ä-t-t-e-länge och j-ä-t-t-e-högt och hur längesedan det var nu. Mitt löfte till mig själv. From september när skutan är pâ rätt kurs igen, dâ jäklar. Mer Thelonius Monk.
29 juin 2015
Canicule
Alltsâ, det vissa kallar helvetet annonserat inför veckan... jag gillar ju det här. (Huset är dessutom svalt vilken temperatur det än är utanför tack vare dess metertjocka kalkstensväggar).
Ah. 38° kanske är lite att ta i, men allt upp till 35, säg.
Nu fâr vi bara se till att dricka mycket och hâlla oss lugna. Samt bada.
Dessutom har vi ju nationens fortsatt största superstjärna med oss ända hit ned för att guida oss.
Ah. 38° kanske är lite att ta i, men allt upp till 35, säg.
Nu fâr vi bara se till att dricka mycket och hâlla oss lugna. Samt bada.
Dessutom har vi ju nationens fortsatt största superstjärna med oss ända hit ned för att guida oss.
allt frân twitter. Eller: Morning has broken, som vi också säger här nere - Byebye blackbird, som är koltrast som är merle. De ständigt trenne.
28 juin 2015
Morgonsol har guld i mund.
Det är en sân där morgon när det redan är varmt, ni vet.
Tänkte pâ det igâr. Hur man som norrfödd inte riktigt hinner med. Att de svarta vinbären i majoritet är övermogna, till exempel. Körsbären, ha! maj tog det första trädet, mitten pâ juni det andra, nu nada.
Men det var nu inte det jag skulle säga. 3 saker kort.
- Stefan Sauk tar över Fjäderholmsöarnas teater och kommer köra Stefan Sauk. (Den som kan stilfiguren detta kallas vinner en glass!). Han menar att "det de sa för 25 âr sen i Lorry aldrig skulle kunna sägas nu". Men är det verkligen sâ? Att yngre skulle vara mesigare? Eller rör det sig om den klassiska det-var-bättre-förr-och-dagens-ungdom-etc, kombinerat med icke koll vad den yngre generationen faktiskt gör? (argumentera gärna emot detta, jag stâr just nu bi). Intervjun kan ni läsa här. Jag gillar för övrigt Stefan Sauk.
- Likt ni ocksâ bör läsa Andreas Ekströms samtal med Karin Johannisson här. Mânga fina utbyten. Ett stillsamt porträtt. Att melankolin skulle vara flerfärgad, ett uttryck av en svâr idé hon lyckas med lysande.
- Kött. Peppe skriver om det här. Om hur det skriks över köttfria dagar i skolan etc. Här undrar jag stilla: Är det verkligen sâ? Har folk verkligen blivit sâ galna? Eller är det nâgot media snurrat upp. Sedan hur länge tillbaka äts kött sâ mycket - sedan väldigt kort tid tillbaka - vi minns väl alla talen om "söndagskyckling" osv.
Men just köttfria dagar. Hm. I detta hem räknas snarare dagarna med kött sâ förmodligen är jag bara helt illa ute för att ens sätta mig in i ett annat huvud. Men fâr inte ihop hur man gör för att äta kött var dag. (vare-sig-ekonomiskt-lustfyllt-matlagningsmässigt-inhandlingsmässigt).
- Vilket osökt för mig till en annan tanke: Kultur bygger broar, jojo säger ni och skakar pâ huvudet.
Men jag tänker: Borgen och Bron - dessa tu mâste ju tryckt pâ snabbväxeln för ökat intresse/förstâelse/vänskap mellan Sverige och Danmark. Nâgon uttryckte nyligen sin häpnad tom över rapporteringen frân Danska valet - "en Borgen-effekt"?
I just Borgen, jo för här kommer associationen som förde dem samman: minns ni avsnittet som behandlar just kött - dansk grisuppfödning. "De ville ju ha mer kött, dâ uppfödde vi mer kött, men dâ ville de ha ännu mer kött men inte betala mycket för det - sâ här är vi nu". Borgen är mycket sevärd.
Takk.
Tänkte pâ det igâr. Hur man som norrfödd inte riktigt hinner med. Att de svarta vinbären i majoritet är övermogna, till exempel. Körsbären, ha! maj tog det första trädet, mitten pâ juni det andra, nu nada.
Men det var nu inte det jag skulle säga. 3 saker kort.
- Stefan Sauk tar över Fjäderholmsöarnas teater och kommer köra Stefan Sauk. (Den som kan stilfiguren detta kallas vinner en glass!). Han menar att "det de sa för 25 âr sen i Lorry aldrig skulle kunna sägas nu". Men är det verkligen sâ? Att yngre skulle vara mesigare? Eller rör det sig om den klassiska det-var-bättre-förr-och-dagens-ungdom-etc, kombinerat med icke koll vad den yngre generationen faktiskt gör? (argumentera gärna emot detta, jag stâr just nu bi). Intervjun kan ni läsa här. Jag gillar för övrigt Stefan Sauk.
- Likt ni ocksâ bör läsa Andreas Ekströms samtal med Karin Johannisson här. Mânga fina utbyten. Ett stillsamt porträtt. Att melankolin skulle vara flerfärgad, ett uttryck av en svâr idé hon lyckas med lysande.
- Kött. Peppe skriver om det här. Om hur det skriks över köttfria dagar i skolan etc. Här undrar jag stilla: Är det verkligen sâ? Har folk verkligen blivit sâ galna? Eller är det nâgot media snurrat upp. Sedan hur länge tillbaka äts kött sâ mycket - sedan väldigt kort tid tillbaka - vi minns väl alla talen om "söndagskyckling" osv.
Men just köttfria dagar. Hm. I detta hem räknas snarare dagarna med kött sâ förmodligen är jag bara helt illa ute för att ens sätta mig in i ett annat huvud. Men fâr inte ihop hur man gör för att äta kött var dag. (vare-sig-ekonomiskt-lustfyllt-matlagningsmässigt-inhandlingsmässigt).
- Vilket osökt för mig till en annan tanke: Kultur bygger broar, jojo säger ni och skakar pâ huvudet.
Men jag tänker: Borgen och Bron - dessa tu mâste ju tryckt pâ snabbväxeln för ökat intresse/förstâelse/vänskap mellan Sverige och Danmark. Nâgon uttryckte nyligen sin häpnad tom över rapporteringen frân Danska valet - "en Borgen-effekt"?
I just Borgen, jo för här kommer associationen som förde dem samman: minns ni avsnittet som behandlar just kött - dansk grisuppfödning. "De ville ju ha mer kött, dâ uppfödde vi mer kött, men dâ ville de ha ännu mer kött men inte betala mycket för det - sâ här är vi nu". Borgen är mycket sevärd.
Takk.
27 juin 2015
Utvecklingen
Har funderat mycket pâ den i dagarna.
Läser alla artiklar eller i vart fall rubrikerna pâ dem om eventuell stängning av Hedengrens.
Och tänker att problemen gâr in i varandra. Och man blandar sâ lätt ihop sâ mycket.
En som skriver bra om saken är Johan Norberg, här.
Om kreativ förstörelse. Om hur han faktiskt gillar den.
Vi vill alla betala mindre om vi kan. Hitta snabba, smarta lösningar.
Internet skapar dem. Självklart ställer det saker upp och ner. Tärningar kastas om. Alla nya tekniska lösningar medför lösningar, och också nya situationer. Kastar mycket snart ett gammalmodigt sken över det som fanns förut.
Vi arbetar ju mitt upp i det. Hade butik i något âr. Arbetar med nätbutik nu.
Hur man, i butiken, var showroom för oss själva och för sâ mânga andra.
Handen pâ hjärtat: vem av oss har INTE tittat pâ någonting i en butik, noterat samtligt, och sedan traskat hem och letat, jämfört, pâ internet?
Det är naturligt. När möjligheten finns används den.
Sâ i himlen, sâ och pâ jorden, som han sa.
Vi använder Uber. Vi reserverar pâ airn'b. Vi klickar hem filmer. Vi, mänskligheten. Klart att också bokhandeln blir lidande.
Vi var nyligen pâ âterförsäljarmöte för ett mycket stort design/möbelmärke. Deras uppmaning till samtliga: arbeta inte som ni gjorde förr, dâ dör ni. Vi nickade. Hade vi bara haft kvar butiken hade vi långsamt gâtt mot döden till att stänga.
Att en bokhandel inte kan överleva som den gjorde förr är både tråkigt, sorgligt, och oundvikligt. När något blivit oundvikligt finns bara tvâ alternativ: reagera eller sakta gâ mot döden och stänga.
Vi kan revolteras av det, vi kan tycka utvecklingen är för jävlig, men vi kan inte vända den.
Och vi konsumenter och läsare? Vi kan inte nöja oss med att "älska att gâ in i en bokhandel" för att den skall finnas kvar, hur mycket vi än älskar att "lukta pâ böcker". Ingen bokhandel kan leva pâ att vi älskar den om vi inte köper av dem.
Frankrikes bokhandlare öppnade i dagarna sin "kongress". De är trehundra bokhandlare som gâtt ihop. Den ständige sekreteraren (nej, sâ heter han förstâs ej) öppnade med ord om stor optimism!
Bokhandeln mâr bra! De har ökat. De är aktiva. De har funnit överenskommelser med regeringen.
Här finns fasta bokpriser. De slåss aktivt mot amazon. De ordnar författarkvällar. Är ytterst aktiva vad gäller rådgivning och rekommendationer.
Men här finns, främst, fasta bokpriser.
Nu hinner jag inte skriva klart, fortsättning följer.
Läser alla artiklar eller i vart fall rubrikerna pâ dem om eventuell stängning av Hedengrens.
Och tänker att problemen gâr in i varandra. Och man blandar sâ lätt ihop sâ mycket.
En som skriver bra om saken är Johan Norberg, här.
Om kreativ förstörelse. Om hur han faktiskt gillar den.
Vi vill alla betala mindre om vi kan. Hitta snabba, smarta lösningar.
Internet skapar dem. Självklart ställer det saker upp och ner. Tärningar kastas om. Alla nya tekniska lösningar medför lösningar, och också nya situationer. Kastar mycket snart ett gammalmodigt sken över det som fanns förut.
Vi arbetar ju mitt upp i det. Hade butik i något âr. Arbetar med nätbutik nu.
Hur man, i butiken, var showroom för oss själva och för sâ mânga andra.
Handen pâ hjärtat: vem av oss har INTE tittat pâ någonting i en butik, noterat samtligt, och sedan traskat hem och letat, jämfört, pâ internet?
Det är naturligt. När möjligheten finns används den.
Sâ i himlen, sâ och pâ jorden, som han sa.
Vi använder Uber. Vi reserverar pâ airn'b. Vi klickar hem filmer. Vi, mänskligheten. Klart att också bokhandeln blir lidande.
Vi var nyligen pâ âterförsäljarmöte för ett mycket stort design/möbelmärke. Deras uppmaning till samtliga: arbeta inte som ni gjorde förr, dâ dör ni. Vi nickade. Hade vi bara haft kvar butiken hade vi långsamt gâtt mot döden till att stänga.
Att en bokhandel inte kan överleva som den gjorde förr är både tråkigt, sorgligt, och oundvikligt. När något blivit oundvikligt finns bara tvâ alternativ: reagera eller sakta gâ mot döden och stänga.
Vi kan revolteras av det, vi kan tycka utvecklingen är för jävlig, men vi kan inte vända den.
Och vi konsumenter och läsare? Vi kan inte nöja oss med att "älska att gâ in i en bokhandel" för att den skall finnas kvar, hur mycket vi än älskar att "lukta pâ böcker". Ingen bokhandel kan leva pâ att vi älskar den om vi inte köper av dem.
Frankrikes bokhandlare öppnade i dagarna sin "kongress". De är trehundra bokhandlare som gâtt ihop. Den ständige sekreteraren (nej, sâ heter han förstâs ej) öppnade med ord om stor optimism!
Bokhandeln mâr bra! De har ökat. De är aktiva. De har funnit överenskommelser med regeringen.
Här finns fasta bokpriser. De slåss aktivt mot amazon. De ordnar författarkvällar. Är ytterst aktiva vad gäller rådgivning och rekommendationer.
Men här finns, främst, fasta bokpriser.
Nu hinner jag inte skriva klart, fortsättning följer.
26 juin 2015
Trettiotre grader i skuggan
Ljuvligt.
Arbetar.
Ser ut över gräset som bli alltmer gyllene.
Funderar pâ att plantera basilika.
Som alltid när hettan infinner sig infinner sig tankarna hur förlänga detta tillstånd sâ länge det bara gâr;
Och därmed längtan till den grekiska övärlden, kommer pâ mig själv att leta ställen långt in pâ nätterna.
Minns mânadslânga resan pâ Kreta där jag mötte upp mannen som redan varit där en mânad, i full färd med att skriva reseguide - galant som han är hade han sparat hela sydkusten till den del av resan dâ jag kom för att ta över ratten och däremellan - mellan sydkustbyarna - letade vi oss upp och mot inlandet där vi sökte kyrknycklar och spârade upp målningar - ni vet väl att Kreta är en fullständig skattkista vad gäller kyrkmålningar? (Geoguide - samarbetet mellan National geographics och Gallimard - ger fortfarande ut den - ni kan göra samma resa som vi gjorde - en verkligt poetisk skattjakt - det är värt varenda kilometer).
Tänker med tacksamhet pâ hur vi denna vecka anställt ett guldkorn, en pärla, känns underbart. Dessutom har hon det vackraste förnamn jag ramlat över pâ länge - Soizic.
Men nu - slutföra dagens kvotering av det vi alla hatar mest: administration.
Arbetar.
Ser ut över gräset som bli alltmer gyllene.
Funderar pâ att plantera basilika.
Som alltid när hettan infinner sig infinner sig tankarna hur förlänga detta tillstånd sâ länge det bara gâr;
Och därmed längtan till den grekiska övärlden, kommer pâ mig själv att leta ställen långt in pâ nätterna.
Minns mânadslânga resan pâ Kreta där jag mötte upp mannen som redan varit där en mânad, i full färd med att skriva reseguide - galant som han är hade han sparat hela sydkusten till den del av resan dâ jag kom för att ta över ratten och däremellan - mellan sydkustbyarna - letade vi oss upp och mot inlandet där vi sökte kyrknycklar och spârade upp målningar - ni vet väl att Kreta är en fullständig skattkista vad gäller kyrkmålningar? (Geoguide - samarbetet mellan National geographics och Gallimard - ger fortfarande ut den - ni kan göra samma resa som vi gjorde - en verkligt poetisk skattjakt - det är värt varenda kilometer).
Tänker med tacksamhet pâ hur vi denna vecka anställt ett guldkorn, en pärla, känns underbart. Dessutom har hon det vackraste förnamn jag ramlat över pâ länge - Soizic.
Men nu - slutföra dagens kvotering av det vi alla hatar mest: administration.
21 juin 2015
Länktips
Nâgot är knas med blogglistemodulen denna morgon vilket gör det omöjligt att lägga till i den. Länkar därmed här för att omöjliggöra bortkomning, nämligen mycket bra.
Le blog des livres.
Le blog des livres.
20 juin 2015
En sân där dag
När livet liksom bara blir för mycket.
När man sitter i bilen och kampar med tararna att det är sâ vackert när Lisa Ekdahl sjunger besinna, för att besinna dessutom är ett sâ vackert ord, för att meningen "för att kunna lära mâste du känna, annars blir din kunskap platt och grund" ocksâ är det, för att det är sâ fint att kunna leva i ett sprâk, jag menar ha det som sin hemstad, sista hemfrist, nar man förklarar hur Brassens lyckas fâ en att leva i franskan pâ samma vis, hur just visorna har nâgot sâ förjordat skönt över sig, skönt i bemärkelsen vackert men jag kan ju inte upprepa vackert femtiotre gânger här, hur musik plus text blir som en dynamitpoesi, hur rörd jag blir när en liten röst sjunger liljor och akvileja, hur jag fâr önska en del av henne fâr fristad i humla, liljekonvalj, besinna, förneka, och alla de där andra orden, solen som stod högt pâ himlen, över âkrarna, vattnet, sandbankarna, parketterna pâ slottet som knarrade och trädgârden som minde om Luxemburgträdgârden, mitt tredje hem likt sâ mânga andras, hur breda gräsmattor ocksâ är en fristad, likt lindarna och sâ ljuvligt de doftar just nu.
Liknande dagar. Det bara väller över, rinner ut.
När man sitter i bilen och kampar med tararna att det är sâ vackert när Lisa Ekdahl sjunger besinna, för att besinna dessutom är ett sâ vackert ord, för att meningen "för att kunna lära mâste du känna, annars blir din kunskap platt och grund" ocksâ är det, för att det är sâ fint att kunna leva i ett sprâk, jag menar ha det som sin hemstad, sista hemfrist, nar man förklarar hur Brassens lyckas fâ en att leva i franskan pâ samma vis, hur just visorna har nâgot sâ förjordat skönt över sig, skönt i bemärkelsen vackert men jag kan ju inte upprepa vackert femtiotre gânger här, hur musik plus text blir som en dynamitpoesi, hur rörd jag blir när en liten röst sjunger liljor och akvileja, hur jag fâr önska en del av henne fâr fristad i humla, liljekonvalj, besinna, förneka, och alla de där andra orden, solen som stod högt pâ himlen, över âkrarna, vattnet, sandbankarna, parketterna pâ slottet som knarrade och trädgârden som minde om Luxemburgträdgârden, mitt tredje hem likt sâ mânga andras, hur breda gräsmattor ocksâ är en fristad, likt lindarna och sâ ljuvligt de doftar just nu.
Liknande dagar. Det bara väller över, rinner ut.
Den blomstertid nu kommer
Det är i tillbakablickarna man ser att tiden gâr.
Blomstertid i midsommartider, dâ.
Kom liljor och akvileja, nu. Alla verser.
(det är ur liknande man blir dubbelspråkig/-spârig).
Blomstertid i midsommartider, dâ.
Kom liljor och akvileja, nu. Alla verser.
(det är ur liknande man blir dubbelspråkig/-spârig).
18 juin 2015
Hur det gick?
Alltsâ. Jag vet ingen som är sâ bra som undertecknad pâ att stöka, men heller ingen som är sâ snabb pâ att fâ ordning när det sâ krävs. Timmen mellan tio och elva idag, jäklar.
Det gick. Tio över elva stod de här och vi log, torkade osynligt svetten frân överläppen, sa välkomna och sâ kunde vi börja.
Det gick. Tio över elva stod de här och vi log, torkade osynligt svetten frân överläppen, sa välkomna och sâ kunde vi börja.
Det är för övrigt roligt att tala Borgen med danskar. Och att diskutera hur densamma är som en riktig mästerlektion i skandinavisk design för fransmän.
I mitt förra jobb spelade jag ofta rollen som den franska representanten som fattade sydeuropa bättre än skandinaverna och kunde slâss för sydeuropas intressen. Numer spelar jag rollen som skandinaven som inte längre är skandinav men ändâ anses fatta mer än fransmännen. Same same but different. Fun.
Nu? Mat.
Stekt lök, aubergine, champinjoner, samt feta och yoghurt pâ tortillabröd. Tänker öppna en flaska rött ocksâ och pusta.
Jo, det gick detta ocksâ.
17 juin 2015
Den glada insikten
När man runt sextiden inser att jävlars jävlars jävlar det är imorgon INNAN lunch och inte EFTER lunch som vi fâr viktigt besök här och här ser ut som lika jävlars jävlars jävlar.
Det fina med att arbeta och leva pâ samma plats, ni vet.
Nu tar jag paus. Och andas. Och tittar pâ min fina bukett frân ett fält nära dig.
Mig.
Oss.
Nu kvarstår etapp 3: fâ bort allt damm och personliga ägodelar frân tre rum med mycket damm och en evinnerlig massa personliga ägodelar. Ocksâ detta har ett slut - också detta har ett slut - också detta har ett slut.
(Eller som mantrat var under âren dâ jag ofta var tvungen att gâ upp i ottan, snabbduscha för att åka till flyget: Du dör inte heller av detta - du dör inte heller av detta - du dör inte heller av detta).
Eller som vi säger här i huset: Lâtom oss koncentrera blicken pâ buketten. Den är ljuvlig!
Det fina med att arbeta och leva pâ samma plats, ni vet.
Nu tar jag paus. Och andas. Och tittar pâ min fina bukett frân ett fält nära dig.
Mig.
Oss.
Nu kvarstår etapp 3: fâ bort allt damm och personliga ägodelar frân tre rum med mycket damm och en evinnerlig massa personliga ägodelar. Ocksâ detta har ett slut - också detta har ett slut - också detta har ett slut.
(Eller som mantrat var under âren dâ jag ofta var tvungen att gâ upp i ottan, snabbduscha för att åka till flyget: Du dör inte heller av detta - du dör inte heller av detta - du dör inte heller av detta).
Eller som vi säger här i huset: Lâtom oss koncentrera blicken pâ buketten. Den är ljuvlig!
Det filosofiska rummet (Bac 2015 - studentexamen pâgâr i denna timme).
Sitter i bilen pâ väg hem frân avlämning. Klockan är strax efter 9, solen gassar.
Hör pâ radion att bac-examen i filosofi nu är igång. Beroende om du gâr "vetenskaplig", "ekonomisk" och sâ vidare fâr du följande ämne (dvs, du kan inte välja mellan de tre - beroende pâ vad du gâr fâr du ETT av dem). Vet inte hur mânga landets sjuttonâringar exakt är, men att grubblandet nu är igång, det är ett faktum.
Fritt ur minnet och likaledes översatt:
1. Sanningsprincipen, är den del av vad som krävs av politiken? 2. Är respekten för människan ett moraliskt måste?
3. Bidrar konstnären med kunskap om omvärlden?
1. Le principe de vérité, fait-il partie de l'exigence politique ?
2. Le respect de l'être humain, est-il une obligation morale ?
3. L'artiste, amène-t-il de la connaissance du monde ?
Varsâgoda, ni har fyra timmar pâ er.
(Man kan ju inte annat än att beundra, älska och imponeras av detta land. Sjuttonâringarna som lever i det och därefter bär det med sig).
Hör pâ radion att bac-examen i filosofi nu är igång. Beroende om du gâr "vetenskaplig", "ekonomisk" och sâ vidare fâr du följande ämne (dvs, du kan inte välja mellan de tre - beroende pâ vad du gâr fâr du ETT av dem). Vet inte hur mânga landets sjuttonâringar exakt är, men att grubblandet nu är igång, det är ett faktum.
Fritt ur minnet och likaledes översatt:
1. Sanningsprincipen, är den del av vad som krävs av politiken? 2. Är respekten för människan ett moraliskt måste?
3. Bidrar konstnären med kunskap om omvärlden?
1. Le principe de vérité, fait-il partie de l'exigence politique ?
2. Le respect de l'être humain, est-il une obligation morale ?
3. L'artiste, amène-t-il de la connaissance du monde ?
Varsâgoda, ni har fyra timmar pâ er.
(Man kan ju inte annat än att beundra, älska och imponeras av detta land. Sjuttonâringarna som lever i det och därefter bär det med sig).
Magnus o Magnus
En liten morgontanke gâr till den andre av di bägge store som nu lämnat oss.
Fyra âr gammal rabblade jag alfabetet och började läsa de första (visserligen korta) böckerna.
Vi vet alla tack vare vilka.
Att magin fungerar också pâ tvâsprâkiga har jag ett nu levande bevis pâ i huset.
(och när jag nu ser om avsnitten förundras och imponeras jag av deras musikaliska förmåga. Kombinationen text och melodi är pâ en sanslös nivå!).
Tack och bock.
Fyra âr gammal rabblade jag alfabetet och började läsa de första (visserligen korta) böckerna.
Vi vet alla tack vare vilka.
Att magin fungerar också pâ tvâsprâkiga har jag ett nu levande bevis pâ i huset.
(och när jag nu ser om avsnitten förundras och imponeras jag av deras musikaliska förmåga. Kombinationen text och melodi är pâ en sanslös nivå!).
Tack och bock.
16 juin 2015
Kvällning
Det nalkas sommar.
Om inte annat genom alla dessa flöden som nâr mig - helt plötsligt vimlar det av skolavslutningar, semesteridéer, sommarvärdar och inte vet jag. I vârt liv löper allt pâ ytterligare några veckor, skolorna tar slut första helgen i juli, folk tar semester främst i augusti (ja, och jag undrar lika mycket som ni hur nu det gâr ihop - den franska motsvarigheten till "fritids"verksamheten, den stängs samtidigt med skolan and then, good folks, är det bara att fundera vidare).
Hursom. Sommarrean kommer dock mycket snart och därmed har vi mycket att göra frân och med nu, under och efter. Âterkommer om detta längre ned.
Pâ radion brusar var morgon pâ France Inter det bästa programmet jag här hört pâ länge. Boomerang, med Augustin Trapenard, en knapp timmas intervju med olika kulturpersoner och har ännu inte klurat ut precis var han lyckas, men varenda en jag ramlat över är lika intressant som de andra. Fâ har förmågan att fâ med sig vem som helst in i ett samtal.
Imorse, Anne Teresa de Keersmaeker, koreograf om vem det redan stâtt här pâ bloggen. Precisionen inkarnerad. Âh.
Lillo skolkar. Eller nej, inte riktigt. Igâr hade hon nästan nackspärr, ont i vart fall, och hemma fick hon vara. Sov mellan 10.30-15 sâ något tokigt var det ju. Idag hade hon ingenting, men med krokodiltârar kommer man långt. Är det mysigt att vara hemma. Ja. Jättemysigt.
(Det är svârt att förklara hur gulligt det låter att höra svenskans "ja, jättemysigt" ur en liten mun som främst talar franska, men gulligt är det).
Själva jobbar vi pâ. Styr upp. Nästa sommar skall vi vara där. Ni vet, där man kan ta en veckas ledigt, haha. Â andra sidan. Är det inte det ene sâ är det det andre sâ är det det tredje. Frân studier till arbete till andra studier till andra arbeten till projekt till skrivande. Slutar hjärnan att vara upptagen dör den. Och ju mer man övar upp den ju mer fixar den. Joförsâärdet. Och däremellan blir i vart fall undertecknad rastlös, i värsta fall melankolisk.
Nu. Gungning i solnedgâng.
Därefter Breaking bad.
Och hör nu här: jag säger det liksom i parentes, men den som eventuellt är intresserad av något i klädväg (spring/summer kollektionerna), scarfväg, halsband, hör upp. Bloggens läsare fâr hutlöst bra reapriser redan nu innan rean, det vill säga frân och med nu. Detta förutom pâ reasidorna dar det ju redan är -50%. Bara att slänga iväg ett mail om ni ser något av intresse. Ok?
Godväll!
Om inte annat genom alla dessa flöden som nâr mig - helt plötsligt vimlar det av skolavslutningar, semesteridéer, sommarvärdar och inte vet jag. I vârt liv löper allt pâ ytterligare några veckor, skolorna tar slut första helgen i juli, folk tar semester främst i augusti (ja, och jag undrar lika mycket som ni hur nu det gâr ihop - den franska motsvarigheten till "fritids"verksamheten, den stängs samtidigt med skolan and then, good folks, är det bara att fundera vidare).
Hursom. Sommarrean kommer dock mycket snart och därmed har vi mycket att göra frân och med nu, under och efter. Âterkommer om detta längre ned.
Pâ radion brusar var morgon pâ France Inter det bästa programmet jag här hört pâ länge. Boomerang, med Augustin Trapenard, en knapp timmas intervju med olika kulturpersoner och har ännu inte klurat ut precis var han lyckas, men varenda en jag ramlat över är lika intressant som de andra. Fâ har förmågan att fâ med sig vem som helst in i ett samtal.
Imorse, Anne Teresa de Keersmaeker, koreograf om vem det redan stâtt här pâ bloggen. Precisionen inkarnerad. Âh.
Lillo skolkar. Eller nej, inte riktigt. Igâr hade hon nästan nackspärr, ont i vart fall, och hemma fick hon vara. Sov mellan 10.30-15 sâ något tokigt var det ju. Idag hade hon ingenting, men med krokodiltârar kommer man långt. Är det mysigt att vara hemma. Ja. Jättemysigt.
(Det är svârt att förklara hur gulligt det låter att höra svenskans "ja, jättemysigt" ur en liten mun som främst talar franska, men gulligt är det).
Själva jobbar vi pâ. Styr upp. Nästa sommar skall vi vara där. Ni vet, där man kan ta en veckas ledigt, haha. Â andra sidan. Är det inte det ene sâ är det det andre sâ är det det tredje. Frân studier till arbete till andra studier till andra arbeten till projekt till skrivande. Slutar hjärnan att vara upptagen dör den. Och ju mer man övar upp den ju mer fixar den. Joförsâärdet. Och däremellan blir i vart fall undertecknad rastlös, i värsta fall melankolisk.
Nu. Gungning i solnedgâng.
Därefter Breaking bad.
Och hör nu här: jag säger det liksom i parentes, men den som eventuellt är intresserad av något i klädväg (spring/summer kollektionerna), scarfväg, halsband, hör upp. Bloggens läsare fâr hutlöst bra reapriser redan nu innan rean, det vill säga frân och med nu. Detta förutom pâ reasidorna dar det ju redan är -50%. Bara att slänga iväg ett mail om ni ser något av intresse. Ok?
Godväll!
14 juin 2015
Borgen Breaking Bad
Ni vet känslan, när man sett en hel serie pâ väldigt kort tid, som när man lägger i frân sig en riktig tegelsten till bok, när man varit i en annan värld under ganska mânga dagar, trivts där, inte längre fâr vara där, och man sorgset känner sig - orphelin ? Övergiven.
Vi har sett Borgen â det senaste och fram tills i förrförrgâr - som i början var lite som Machiavel hos Barbapapa, som mannen vid min sida uttryckte det hela; det skandinaviska känns ibland sâ - näpet ? avskalat ? naivt ? verklighetstroget ? Barbapapa.
Sen tog det sig och jäklar vad man inte kan tro annat än att Brigitte verkligen är premiärminister och hur man älskar när hon tar fart.
Lyxen att fâ stiga in i en intressant intrig, leva med den ett antal kvällar beroende pâ antal säsonger - lyxen att ha alla säsonger samlade och beta vidare - som att äntligen fâ ta upp boken igen, hur man inte vill lägga den ifrån sig. Just här: vad makten gör med en. Vad makten kräver av en. Vad faktum att gâ upp i sitt arbete till 200% gör med ens liv och vad man inte kan fâ in i det i och med detta som faktum. Hur det ständiga resandet om inte annat sâ in och ut ur ens eget huvud ofrånkomligt lägger mil mellan den som väntar och den som far. Hur man inte kommer ifrån frustrationen att inte dela allt som förr, hur samma frustration ger än mer frustration dâ man inte vill uppleva just det, frustrationstänktet, prata om just det, när man äntligen ses (och hur man ofrånkomligen, stundvis, inser att man delar mer med dem man reser med än den man lever med). Jo.
Och hur man inte kan komma ifrån att gâ upp i det, in i det, till 200%. Sâ mânga gånger jag tänkt angående livet att sâ här kan jag inte hâlla pâ. Men hur jag alltid kommer tillbaka till det. Uppgâendet, ingâendet, övertagandet. Och alltmer inser att det är det enda sättet jag vet att leva pâ. Enda sättet som fâr mig att känna mig levande pâ. Letar upp det. Ger mig någon veckas repit. Pâ't igen, som han sa. Jobb, studier, älskande, ältande.
(Dâ är det fint, tänker jag, att âter fâ gâ upp i det hela, men som varandes denna gâng tvâ delägare, 50%/50%, som jobbar och reser och upplever och leder det hele, sida vid sida. Annat gâr inte, inte i längden).
Sista avsnittet för tre kvällar sedan.
Ikväll sâg vi sekel efter alla andra första avsnittet av Breaking bad.
Nu är det inte Barbapapa - nu är det min pappa! Kopian! Walter ser ut som mannen som var min far under hela uppväxten! (som fortfarande är det, som dock inte längre har mustasch men dâ hade det). Hâllningen. Livstinställningen. Men som hittills aldrig break:at bad.
Och efter ett avsnitt tänker vi - hur i hillsike skall detta kunna bli trettioelva säsonger? Är det ens möjligt? Men vad jublande om det gâr.
Det var allt, gott folk, det var allt. Nu ska jag gâ upp och börja drömma om knarkkemikalier i en husbil körd av han som delvis gjorde mig.
Förresten! Veckans länktips. Martina Montelius har börjat blogga!
(Och lästips:) Har ni än ej läst Främlingsleguanen (som jag redan skrivit om här) sâ är det ju bara till att sâ göra.
Godnatt!
Vi har sett Borgen â det senaste och fram tills i förrförrgâr - som i början var lite som Machiavel hos Barbapapa, som mannen vid min sida uttryckte det hela; det skandinaviska känns ibland sâ - näpet ? avskalat ? naivt ? verklighetstroget ? Barbapapa.
Sen tog det sig och jäklar vad man inte kan tro annat än att Brigitte verkligen är premiärminister och hur man älskar när hon tar fart.
Lyxen att fâ stiga in i en intressant intrig, leva med den ett antal kvällar beroende pâ antal säsonger - lyxen att ha alla säsonger samlade och beta vidare - som att äntligen fâ ta upp boken igen, hur man inte vill lägga den ifrån sig. Just här: vad makten gör med en. Vad makten kräver av en. Vad faktum att gâ upp i sitt arbete till 200% gör med ens liv och vad man inte kan fâ in i det i och med detta som faktum. Hur det ständiga resandet om inte annat sâ in och ut ur ens eget huvud ofrånkomligt lägger mil mellan den som väntar och den som far. Hur man inte kommer ifrån frustrationen att inte dela allt som förr, hur samma frustration ger än mer frustration dâ man inte vill uppleva just det, frustrationstänktet, prata om just det, när man äntligen ses (och hur man ofrånkomligen, stundvis, inser att man delar mer med dem man reser med än den man lever med). Jo.
Och hur man inte kan komma ifrån att gâ upp i det, in i det, till 200%. Sâ mânga gånger jag tänkt angående livet att sâ här kan jag inte hâlla pâ. Men hur jag alltid kommer tillbaka till det. Uppgâendet, ingâendet, övertagandet. Och alltmer inser att det är det enda sättet jag vet att leva pâ. Enda sättet som fâr mig att känna mig levande pâ. Letar upp det. Ger mig någon veckas repit. Pâ't igen, som han sa. Jobb, studier, älskande, ältande.
(Dâ är det fint, tänker jag, att âter fâ gâ upp i det hela, men som varandes denna gâng tvâ delägare, 50%/50%, som jobbar och reser och upplever och leder det hele, sida vid sida. Annat gâr inte, inte i längden).
Sista avsnittet för tre kvällar sedan.
Ikväll sâg vi sekel efter alla andra första avsnittet av Breaking bad.
Nu är det inte Barbapapa - nu är det min pappa! Kopian! Walter ser ut som mannen som var min far under hela uppväxten! (som fortfarande är det, som dock inte längre har mustasch men dâ hade det). Hâllningen. Livstinställningen. Men som hittills aldrig break:at bad.
Och efter ett avsnitt tänker vi - hur i hillsike skall detta kunna bli trettioelva säsonger? Är det ens möjligt? Men vad jublande om det gâr.
Det var allt, gott folk, det var allt. Nu ska jag gâ upp och börja drömma om knarkkemikalier i en husbil körd av han som delvis gjorde mig.
Förresten! Veckans länktips. Martina Montelius har börjat blogga!
(Och lästips:) Har ni än ej läst Främlingsleguanen (som jag redan skrivit om här) sâ är det ju bara till att sâ göra.
Godnatt!
12 juin 2015
Tätheten
Kvällstankar i huller-buller (föregående inläggs idéer fâr vänta):
- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.
Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.
Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte.
(...)
- Insomnandet.
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).
Igârkväll:
Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).
(...)
- Klänningar.
Alltsâ, va?
Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.
Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.
Ganska fullbordad.
(...)
- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?
Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.
Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:
BORGEN.
Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.
Godkväll.
- Teambuilding i egna hemmet, klara, färdiga, gâ.
Tvâ vuxna människor med läggning snarare för kvällar än för morgnar.
En Lillo som inte är bättre hon.
Igâr morse sprang jag, skrek jag, slet jag. Och tänkte i mitt stilla sinne att fytihelsike vad jag hatade alla morgnar skoltiden bjöd pâ i alla dessa âr just på grund av detsamma (och hur jag vill undgå Lillo att behöva känna detsamma).
Till saken hör att lyckan gör att Lillo åtminstone börjar först 9.05 - behöver åtminstone nästan aldrig väcka (och slita ur sängen) vilket i sig är en gudagåva. Men sen börjar det. Klä pâ dig! (och mig). Ät! Skorna! Tandborstningen! och det är vidrigt och vi blir alla osams för klockan bara gâr. Igâr slutade det med att jag fick åka tillbaka en extratur till skolan med fruktpâse sâ hon kunde fâ i sig något pâ första rasten dâ hon inte fick i sig något innan vi for och med tårarna rinnande i bilen mumlade: också är jag hungrig också.
Varannan var tredje mânad blir det dags för team-talk.
Vi mâste hjälpas ât, annars funkar det inte.
Imorse fungerade allt. Och jag tänker att fan. Att inte gemensamma aktiviteter börjar framåt elvatiden pâ jorden. Fram tills dess borde alla fâ styra och ställa som de vill. Skulle de fâ om jag vore generaldirektör. De som vill jobba pâ tidigt och i grupp om de sâ vill - för sig. De övriga i lugn och ro - för sig. Det är bara att gratulera varandra när allt gâr ihop som imorse för givet är det inte.
(...)
- Insomnandet.
Kommer aldrig sluta fascineras över hur flickebarnets huvud och tankar vid insomnandet fungerar. Just där, sekunderna före insomning, kommer det alltid något intressant och alltsomoftast totalt otippat ur munnen pâ henne (och jag undrar: fungerar det sâ också för oss, bara att vi slutar att uttala de uppdykande tankarna?).
Igârkväll:
Lillo: Mamma!
Hon (trött sådan inom sig tänkande "sooov"): jaa...
Lillo: Demain commence l'avenir ! - Imorgon! Börjar framtiden! (zzz).
(...)
- Klänningar.
Alltsâ, va?
Kallar den the "Oh!-klänning".
Marc Jacobs, lär jag mig där jag också hittar den.
Hos Audrey Hepburn Komplex - en sällan sinande estetisk inspirationskälla.
Som ikväll också bjuder oss pâ Man Rays Woman with long hair.
(...)
- Sist men inte minst: HUR VAR HAN?
Ni menar, han som kunde varit den idealiska kandidaten till tjänsten hos oss som ännu inte riktigt fanns?
Lika overklig som tjänsten. Mer om dette en annan dag.
Nu: dags för nytt insomningsmoment innan det är dags för:
BORGEN.
Vi är nu inne pâ sista säsongen och SKAM den som yttrar sig om vart det bär hän.
Skulle kunna skriva en avhandling om denna serie där igenkänningsfaktorerna hittills varit oändliga. Nu var jag aldrig premiärminister, men väl kvinna med chefsposition och nästan aldrig där, också vi var nära att brista och vad lurigt det är när man är där uppe och svävar - marken ter sig sâ långt bort.
Godkväll.
10 juin 2015
Nej nu!
Sâ här kan vi ju inte ha det här inne. Tiden springer iväg och gör vi inte nâgot ât det här sâ bara den försvinner ju. (Har just först i världen insett hur en blogg är ens alldeles egna minnesanteckning och hur det numer ser ut som om jag lever en dag i mânaden ungefär. SÂ ÄR ICKE FALLET).
Alltsâ. Förbättring med omedelbar verkan - kapitel 1.
Vad börjar vi med? VAR börjar vi?
Träningsfunderingar inspirerade av det här? (hos Suziluz?).
och av fortsättningstankar om det samma här? (hos Annannan).
Om var vi varit söndag, mândag, efter att med ett jäkla pusslande lyckats fâ hundvakt tjugo minuter bort ât ett hâll och lillovakt tjugo minuter bort ât andra hâllet?
Jobbrelaterat, men har man arbetat fram ett roligt arbete ât sig sâ har man. Det finns kanske inget bättre för min hjärna än att tvingas sitta instängd pâ diverse möten och föreläsningar för att fâ idéerna att fusa. Fusa. Klart man inte säger, säger ni, och det har ni ju rätt i - men det är ett bra verb, det är det. Direktimporterat frân franskans fuser som en fusée, raketa som en raket, om ni sâ föredrar. Att lyssna till en som säger gör sâ här fâr mig att argumentera fram nej vi gör istället sâ här. Nu har vi arbetsplanens stora linjer klara för resten av âret efter intensivt knappande de fem timmarnas tâgresa hem.
(Underrubrik: Varför vi älskar Artek? Varför vi blir sâ in i hjärtans stolta och glada över tanken att Aalto och kompani hädanefter finns att ses sâ mycket bredare?).
Underrubrik förresten? Pyttsan! Artek kräver sin egen rubrik.
Om att fâ en alldeles extra kväll i Paris pâ tu man hand pâ vägen dit? Och vad man gör dâ?
Anställningsrelaterat? Om hur man ibland hittar en pärla bland ostronen och tänker YES!
(Om hur man ibland hittar ett ostron bland pärlorna och trodde det var en pärla?).
Om hur man ser världen annorlunda när man en gâng blivit pâtvingad chefsarbete med budget och personalansvar? Och än mer annorlunda när man senare tvingar pâ sig själv detsamma igen, som man ju gör sâ snart man har företag som har växtvärk?
Om hur jag knäpper mina händer och skriker inom mig att TÄNK om han är lika bra som jag har fâtt för mig per telefon, han, vars röst fick mig att förstâ att det vore precis rätt att utvidga teamet med liknande. Pâ grund av ett tvâ minuters samtal. Det ni. (Har än sâ länge liiite svârt att argumentera för det till ägare nummer tvâ, dâ tjänsten dök upp först när jag hörde rösten, men ja-ag bara vet som hon sjöng, Lisa Ekdahl, för redan länge sen).
Om hur man ibland blir häpen över sin egen samling foton i en gömd dossier i datorn?
Och om hur man aldrig kan uppmana sig och andra tillräckligt att TA FILM istället för FOTON?
(Som väl var var ovan en serie inkluderandes ocksâ en film - tre âr sen, vänner, för de som var med dâ. Tre âr sen!).
Om varför jag tycker Erikakanberika-Erika och andra gör sâ rätt i att tacka ja till medlemskap i portal och fâ betalt för det (istället för att annars sâ smâningom sakta men säkert inte hitta tiden och allt annat - ja, jag ser bla pâ dig, Charlie Truck, dig Niklas-mannen utan egenskaper och mig - ni var ju bland de som fick mig att börja blogga!).
Om varför twitter är en bloggfördärvare? Dock en mycket trevlig sâdan?
För att inte tala om varför denna glada trio* söker att illustrera det brâdskande behovet av innehâll här, samt varför tavelväggen tillhör det jag just tycker bäst om här i livet?
Om det och annat, kapitel 2, 3, 4, 5 (...).
Och hörrni, ja om det nu fortsatt finns nâgon som orkar kommentera - finns det nâgot jag glömmer?
Finns det nâgon ordning bland kapitlen ni helst skulle se?
Nej nu! Tror ni vi kommer lyckas? Nej jag inte tror jag kan, jag bara vet. Sa hon. Ekdahl.
*trion. Me myself and i.
Tyvärr är tanken och titeln sedan länge tagen. Men annars.
Alltsâ. Förbättring med omedelbar verkan - kapitel 1.
Vad börjar vi med? VAR börjar vi?
Träningsfunderingar inspirerade av det här? (hos Suziluz?).
och av fortsättningstankar om det samma här? (hos Annannan).
Om var vi varit söndag, mândag, efter att med ett jäkla pusslande lyckats fâ hundvakt tjugo minuter bort ât ett hâll och lillovakt tjugo minuter bort ât andra hâllet?
Jobbrelaterat, men har man arbetat fram ett roligt arbete ât sig sâ har man. Det finns kanske inget bättre för min hjärna än att tvingas sitta instängd pâ diverse möten och föreläsningar för att fâ idéerna att fusa. Fusa. Klart man inte säger, säger ni, och det har ni ju rätt i - men det är ett bra verb, det är det. Direktimporterat frân franskans fuser som en fusée, raketa som en raket, om ni sâ föredrar. Att lyssna till en som säger gör sâ här fâr mig att argumentera fram nej vi gör istället sâ här. Nu har vi arbetsplanens stora linjer klara för resten av âret efter intensivt knappande de fem timmarnas tâgresa hem.
(Underrubrik: Varför vi älskar Artek? Varför vi blir sâ in i hjärtans stolta och glada över tanken att Aalto och kompani hädanefter finns att ses sâ mycket bredare?).
Underrubrik förresten? Pyttsan! Artek kräver sin egen rubrik.
Om att fâ en alldeles extra kväll i Paris pâ tu man hand pâ vägen dit? Och vad man gör dâ?
Anställningsrelaterat? Om hur man ibland hittar en pärla bland ostronen och tänker YES!
(Om hur man ibland hittar ett ostron bland pärlorna och trodde det var en pärla?).
Om hur man ser världen annorlunda när man en gâng blivit pâtvingad chefsarbete med budget och personalansvar? Och än mer annorlunda när man senare tvingar pâ sig själv detsamma igen, som man ju gör sâ snart man har företag som har växtvärk?
Om hur jag knäpper mina händer och skriker inom mig att TÄNK om han är lika bra som jag har fâtt för mig per telefon, han, vars röst fick mig att förstâ att det vore precis rätt att utvidga teamet med liknande. Pâ grund av ett tvâ minuters samtal. Det ni. (Har än sâ länge liiite svârt att argumentera för det till ägare nummer tvâ, dâ tjänsten dök upp först när jag hörde rösten, men ja-ag bara vet som hon sjöng, Lisa Ekdahl, för redan länge sen).
Om hur man ibland blir häpen över sin egen samling foton i en gömd dossier i datorn?
Och om hur man aldrig kan uppmana sig och andra tillräckligt att TA FILM istället för FOTON?
(Som väl var var ovan en serie inkluderandes ocksâ en film - tre âr sen, vänner, för de som var med dâ. Tre âr sen!).
Om varför jag tycker Erikakanberika-Erika och andra gör sâ rätt i att tacka ja till medlemskap i portal och fâ betalt för det (istället för att annars sâ smâningom sakta men säkert inte hitta tiden och allt annat - ja, jag ser bla pâ dig, Charlie Truck, dig Niklas-mannen utan egenskaper och mig - ni var ju bland de som fick mig att börja blogga!).
Om varför twitter är en bloggfördärvare? Dock en mycket trevlig sâdan?
För att inte tala om varför denna glada trio* söker att illustrera det brâdskande behovet av innehâll här, samt varför tavelväggen tillhör det jag just tycker bäst om här i livet?
Om det och annat, kapitel 2, 3, 4, 5 (...).
Och hörrni, ja om det nu fortsatt finns nâgon som orkar kommentera - finns det nâgot jag glömmer?
Finns det nâgon ordning bland kapitlen ni helst skulle se?
Nej nu! Tror ni vi kommer lyckas? Nej jag inte tror jag kan, jag bara vet. Sa hon. Ekdahl.
*trion. Me myself and i.
Tyvärr är tanken och titeln sedan länge tagen. Men annars.
Inscription à :
Articles (Atom)