Fem âr sedan - same same but different

Morgonfundering ur arkivet: 

2. Hur man vet att kan-själv-perioden denna morgon pâbörjats i nedan nämnda flickebarns huvud?

När hon, efter att youghurten ramlat ned pâ golvat, man tagit upp den och satt den pâ bordet framför henne (obs, för läsförstâelsens skull: det rör sig om portionsförpackning) mumlar: "Nej, jag", varpâ hon tar youghurten, klättrar ned frân stolen, ställer youghurten pâ golvet, tar upp den igen, och klättrar tillbaka upp pâ stolen för att öppna den.

Morgonfundering ur nu:

Ser jag till mig själv - Som om det beteendet någonsin upphör?  

Tycker vi alla behöver lite tomtetro - in och läs!

Hos Piedestalen.

Gud vad jag nu plötsligt längtar efter att gâ där i skogarna bland trollen.

Och läsandet av Stridsbergs inträdestal gjorde mig sâ glad.

Och mindes hur jag under Proustläsandet pâ svenska tänkte att vad vackert det svenska språket blir tack vare honom - och Gunnel Vallquists fantastiska översättning. (Fin tanke detta att han lyckades stänga in både Albertine och Vallquist).

Ett âr. Av magical thinking?

Tänker pâ hennes titel, Didion, om âret av magical thinking. Det är inte så jag skulle uttrycka det. Ett jävla år av jävla thinking.

Igår, ett år prick. Sedan jag förlorade mamma, vi alla förlorade mamma.

I förrförrgår för prick ett år sen var vi i Marocko på väg hem till Frankrike. Pratade med mamma snabbt från flygplatsen och fick en intuition jag inte ville ha.

Dagen därpå, i förrgår, flög jag upp med det enda flyget som fanns kvar, via Amsterdam, sa till Lillo att jag skulle komma och hämta henne om några dagar så att vi kunde hälsa på mormor tillsammans men att jag nu åkte upp en snabbtur själv, gick där mellan flyget från Paris och det andra mot Götebord, med någon slags ångest i halsen. Kom fram till sjukhuset vid elvatiden på kvällen. Mamma sa till mig flertalet gånger på skarpen att åka med pappa hem - ni ska prata! det finns räkor och kallt vitt vin i kylen - säg nu till morfar att det inte är så farligt med mig - jag insisterade på att när jag nu åkt så långt var det väl katten om jag i alla fall inte kunde få sova kvar hos henne, pappa kunde få vila, jag pyssla om henne. Nu lyssnar du på mig, H. - vi ses imorgon, det är jag som bestämmer. Precis när vi skulle gå, pappa och jag, närmare halv ett på natten, sa hon: Jag grunner på om inte H. skulle vara kvar inatt här ändå.

Grunna på du, tänkte jag - klart jag är kvar, sa jag.

Natten, orolig. Somnade till vid femtiden efter att innan dess vaknat till vid minsta ljud. Vid halv nio vaknade jag av sköterskornas viskningar. Slog upp ögonen - det var du som kom ända från Frankrike igår? ja. Nu är din mamma väldigt dålig. Är det någon du skulle vilja vara här med dig?
Panikringde syster och pappa. Lilla pappa som inte fått en blund på veckor. Kom, pappa, det är tydligen väldigt dåligt med henne.
Frågar sköterskorna: Min morbror, hennes bror, bor tre timmar bort. Han ville ned och hälsa på som imorgon. Är det någon idé att han sätter sig i bilen? Det är det alltid, svarar de. Jag ringer honom snabbt och förklarar läget.
Vill du vara själv med henne? frågar de med vänliga blickar. Nej. Ni får faktiskt gärna sitta kvar. Gör i mitt huvud allt för att förstå vad som sker, leva i nuet - släng er i väggen - leva i denna minuten. Kan jag bara springa ut i köket - på andra sidan korridoren - och hämta mig en kaffe. Självklart. Gör så.  Hör på radion om Heliga Birgitta. Klockan har blivit två minuter över nio. Heliga Birgitta? Min mamma. Varför säger de så? Slår mig: är det kanske hennes namnsdag? Snabb googling. Nej, inte hennes namnsdag. Rent sammanträffande alltså. 31 oktober däremot. Alla Helgona.
Sätter mig hos henne. Pling. Sms på hennes mobil, pappa har larmat på hemma, han är på väg in. Pappa är på väg, mamma. Han är här om en kvart.
Nu går andningen ned. Säger sköterskan. Det kan bli så mot sluten. Hör inget andetag på länge. Så kommer det. Vi ser på varandra, sköterskans djupblå ögon och jag. Lättnaden, vänner. lättnaden. Jag andas åter också jag. Sen håller jag mamma i handen, tänker på att pappa, kom kom kom. Vet inte vad mer jag tänker. Sköterskan: nu har det gått väldigt länge sedan det sista andetaget. Jaa. Säger jag. Det är sant, det har det. De ser på varandra, sköterskorna. Jag andas.
Sen hör jag hissen på utsidan. Går ut. Pappa. Det är över, pappa. Han ser först oförstående ut.

Igår stod vi vid graven. Idag sitter jag här hemma igen.

Jag har så ont i huvudet.

(Kanske för att jag fortfarande inte förstår någonting. Magical? Nej, men thinking).

Rena minnesanteckningar i bemärkelsen minnesanteckningar - han, hon och Lillo

Aktiviteter. Ett kapitel i sig. Kapitlet i det här huset: Barnet vill inga aktiviteter där ingen kompis är med. Punkt.

(...).

Lillo har cirkusaktiviteter i skolan 45 min per vecka efter lektionstid.
Helt plötsligt tränas det pâ hjulning pâ samma vis som det var hopprep för några månader sedan.
Hon är inte helt smidig, men skam den som ger sig.
Hon (jag) tänker - vi kör. Ska vi skriva in dig pâ kvällsaktivitet med samma ledare?
Ja, varför inte. Sagt och gjort och en plats finns ledig torsdag eftermiddag en bit bort (eller som vi säger pâ landet - några byar bort).

Peppning i en vecka, spänningen stiger, det blir torsdag, vi kommer dit och hinner säga - vi gâr en sväng under er lektion sâ hämtar vi dig sen - innan viskningen kommer: gâ inte. Jag vill inte. Klart du vill och vi kommer ju sen. Nej. Vi blir kvar, övning 1 för att komma igång och fånga gruppen: leka tafatt. Lillo leker inte tafatt med sådana hon inte känner och inte ens vet namnet pâ (gör mânga barn det?) - hon vägrar och sätter sig vid vâr sida. Ledaren avslutar tafattleken med ett "ska ni presentera er för Lillo?" - barnen gör sâ - men det är redan kört.

Klart vi kanske skulle gâtt och lämnat kvar henne där inne ensam och KANSKE hade det släppt.
Men KANSKE hade det blivit totalt fel.

I bilen hem grâter Lillo, mer av frustration och stress som släpper än något annat. Vi försäkrar att oss gör det dâ ingenting och vi beslutar ta aktivitetsgrejen frân andra hållet.

Vad vill du göra? Musik. Jaha. Och mer precist? Jag vill lära mig spela harpa!
Ok. Harpa. Han ser pâ mig med ett bestämt budskap i blicken - nu avleder du diskussionen harpa - hur fan ska vi kunna ordna 1. harplärare ? och 2. hur hade du tänkt göra med... harpan?
Piano, Lillo, vi har ju ett piano. Ja, men det verkar inte lika roligt som harpa.

Tvâ dagar senare är vi i en sportaffär och köper skor.
Hamnar pâ ridavdelningen där de har toppenstövlar till barn. Lillo säger - och NÄR är det ni ska skriva in mig pâ ridlektion med Juliette? Jag väntar pâ det sen tvâ âr tillbaka.
Vi tittar pâ varandra, jovisst-du-sâ-är-det-ju.

Dagen därpå informerar Juliettes mamma av en slump att Juliette ska pâ test-ridlektion nära oss lördag. Lillo kan alltså hänga pâ. 2 minuter med bil frân oss. Bra början.

Musik? Vi hör oss för pâ lokala - toppen - musikskolan. Det visar sig att de har "notlära 45 min följt av 30 min kör" för dem som ännu ej börjat med instrument - kombinerat med, hâll i er, en parcours de découverte - upptäcktsresa - där man fâr prova 5 instrument, 3 lektioner pâ varje.
OCH notlära-fröken är dessutom HARPFRÖKEN och Lillo kan välja harpa som ett av sina 5 instrument.

Musiklektionerna har nu pâgâtt tre veckor och Lillo älskar det. Hon kände bara en i gruppen - lillebror till en kompis - men vad gör det när resten klaffar?

Provlektion ridning i lördags. Bästa läraren. Nu ska vi trava - vilka vill trava? vill du trava? vill du? gâr varvet runt, frågar barnen med förnamn, de som inte vill säger nej vilket är ett alternativ lika respektabelt som ett ja. Lillo säger nej. De som vill fâr trava. Sen gör de någon mer övning, innan de âter ska trava. Vilka vill trava? vill du? vill du? vill du? Lillo säger ja.

Var det roligt? JA. Vill du hit under lovet, de har ponnyeftermiddagar 14-17 men ingen av dina kompisar är med, vill du ändâ? JA.

(...)

Sedan några dagar funderar hon  pâ andra aktiviteter.
Vi springer pâ några scouter utanför en affär.
Vad är scouter?
Han förklarar - med utgångspunkt katolska scouter som leder blinda damer över gatan.
Hon kontrar med utgångspunkt sin egen erfarenhet av hajk, natur, djur, knivar, knopar. "Men det var i Sverige, jag vet inte hur det är här".

Sâ kommer Bamse i brevlådan. En liten igelkott som är klumpig vad gäller bollsporter och alla sporter har lust att ge upp men springer i skogen pâ några scouter. Och blir såld. De bygger vindskydd, lär sig knopar, följer djurspâr. Han har hittat "det tuffaste han varit med om"!
Vi lägger ihop tidningen och LIllos ögon glittrar. Quelle chance. Jag skulle också vilja vara scout, SÂN scout, alltså. Vi fâr väl kolla upp det dâ, säger jag.
Du - säger Lillo. När du var liten... vilka var med dâ?
Pâ scouterna menar du? A. som du ju känner, till exempel.
Men de andra?
Det var nog egentligen bara barn frân min skola.
La chance! vilken tur du hade. Dâ slapp du vara blyg.

Glitterbarnet.

Igârkväll:

Hon: Gâ nu och lägg dig. Imorgon är dag med dans OCH musik.
Lillo: OCH skola. OCH föräldrar som kommer och hämtar en en kvart försent.

Glitterbarnet. Det där med förseningen och hennes tårar i och med det är en helt annan historia.

Godkväll.

Höst - kanske kanske inte

Klockan är snart 23. Det blir mörkt redan strax efter nio nu. Skillnad.

Höst. Än sâ länge sensommar dock. Varmt om dagarna, lite kyligare om natten, dock knappt om kvällen. Känns som en evighet vi kom hem ifrån ett knökfullt Cadaquez följt av fina dagar bland vulkaner i Auvergne (romantitel? Fina dagar bland vulkaner i Auvergne?). Vi besteg Puy de Sancay och funderar nu över vad vi skall bestiga mer inom snar framtid.

Sedan dess har vi ägnat en helg pâ akuten efter fritt fall i trappa av man. Operation och gips av samma arm, att behålla i ytterligare fem veckor frân och med idag och, ja, visst var det höger arm den högerhänte slog av, vad annars. (Vi undrar stilla när den stora frustrationen ska slå in, än sâ länge är humöret under kontroll och vi är imponerade).

En vecka  + tvâ dagar av skolstart/skolgångavklarade. Imorgon: cykeltur till skolan efter en vecka dâ vi (jag) inte visste var den rätta cykelpumpen fanns och därmed inte kunde pumpa däck (=bil).

Ikväll: bad i den stora floden intill. Gyllene sand. Jättemycket turbulens i vattnet. Kvällssol. Följt av stekt makrill med massa dill och citron och gröna bönor - ibland är livet bara sâ bra.

Sâg att Ewan McGregor gör regidebut. Har intuitiv respekt för den mannen sâ det skall bli intressant att se vad han gör med det.

Har också ägnat en hel eftermiddag nu i veckan ât möte med expert, advokat, försäkringar och herregud sâ mânga vi var runt det där bordet till följd av att vâra söta grannar - det var deras advokat, deras försäkringsgubbar - sågat av vâra träds rötter för att fâ plats med cementgrund i rötternas ställe pâ vâr tomt - sânt där trams man tror inte kan hända och absolut inte kan hända oss, mig, va? - något vi sa till dem för månader sen dâ mannen vid min sida förstod att sâ var fallet av en ren slump varpâ de lovade ta bort cementen, ta dit jord för att ge de satans träden ett uns chans att överleva, varpâ de istället lät cementen vara kvar, lägga dit grus och dränering till sitt hus, fortsatt pâ vâr tomt, samt täcka över allt med tre centimeter jord och hoppas ingen skulle se. Vilket vi gjorde och nu är vi där vi är. Sâ. Himla. Tråkigt. (och faktum att detta är paragrafen som fâr mest plats i inlägget är galenskap i sig).

Dessa små utbyten väna grannar emellan tär dock. Pâ mig. Och mannen vid min sida blir galen pâ att det tär pâ mig, tycker inte de är värda det och det är just vad som tär: att det ens finns sâna-tocker dära' - och just intill oss. "Tänk pâ dem som myggor en fin sommarkväll", sa han. "Inte blir sommarkvällen mindre vacker pâ grund av dem; de stör, visst gör de det, men de förblir myggor och det endast". Maken, filosofen. Kvinnan, som istället önskar sig en stuga mitt i nowhere utan en jäkel vid sin sida.

MEN. Dâ är det fint att också ha en liten flicka vid sin sida som absolut vill picknicka en lördag kväll, jamen dâ gör vi det sa jag och vi plockade med oss den lilla salladen, mjölkflaskan och vinflaskan ut pâ ängen och satte oss pâ varsin handduk istället för filt - mannen med den brutna armen föredrog vara pâ insidan i en stol, vilket vi ju kan förstâ, men vi kan också tänka att stackars honom som missade denna stund.

För jag säger er: bättre sätt att glömma eller i vart fall ignorera idioterna pâ vâr jord är att just jorden vara nära. Äng. Hund. Katt. Flicka. Himmel. Gräs. Vin. Vad mer behöver pöbeln, som det sâ fint heter pâ franska?

Med jämna mellanrum: Flickebarn. Hund. Jag. Samt prassel i gräset = katt som smög pâ oss. Hunden lystrar. Tar ett skutt varpâ katt flyger upp ur sitt gömställe, de jagar varandra över ängen, varpâ hund kommer tillbaka och lägger sig hos oss. Tills det âter hörs prassel i gräset. Tryck pâ repeat och ni förstår situationen.

Vi blev kvar där tills det blev beckmörkt. Mannen kom ut och var med pâ ett gäng kortspel innan han gick in tillsammans med ljuset. Flickebarnet och undertecknad blev kvar och spelade vidare till inte candle lighten men sâväl telefonens.

Bildkavalkad och godnatt hälsning.

Hund njuter också han av solnedgång.

jättemycket.

Klokt barn som dessutom tog med filt x 2 till människorna.

Förnöjelsen.

med vattentornet, konstverket i sig, intill oss.

som lovade att finnas kvar också när det skymde.

Ikväll. Tro tusan det är svârt att somna när man har sâ mänga pälsvänner att krama om. Igen. Och igen. Och. Igen.

Vadan rubrik undrar den perplext lagde? Kanske kanske inte blir det blogguppdateringar. Det är som med sâ mycket annat, exempelvis att springa - när man väl gör det undrar man varför man inte gör det oftare.

Annat värt att notera

Har upptäckt Sylvain Bourmeau's samtal med div. författare - Lettres étrangères - och det med Enrique Vilas-Matas frân Brons litteraturfestival är fantastiskt. Efter inledande trettio minuter hamnar EV-M i högform och jäklar vilken humor.

En annan som befinner sig i högform är herr Passouline när han skriver om herr Starobinski. L'usage de la beauté, bara det, bara rubriken. Detta genom att hedra Yves Bonnefoi genom att âteranknyta till dennes närmsta vänner.

Detta att man fâr en fjärde pocket när man köper tre är en fin present som jag alltid glömmer, sâ man fâr springa och leta upp den där sista man bara höll i. Älskar att åka hem med väskorna alldeles för tunga pga böcker. Återkommer om inköp. Kanske.

Maken inväntade oss som vanligt som till idag, dvs en dag för tidigt. Han lider av ett slags stress-symptom som gör att han alltid tror att han är försenad och aldrig är det (alternativt kommer till flygplatsen fyra timmar före avgång etc). En annan, undertecknad, lider av ett annat som gör att hon alltid ÄR försenad och kommer till flygplatsen fem minuter innan avgång (nej, det var förr i tiden, nu för tiden kommer jag alltid perfekt i tid men hatar att ha tid över och kommer ALDRIG för tidigt).
Sâ nu vet ni det. Och därmed kan ni ju fundera över vilka gnistor som därmed ibland kan uppstå när dessa tu tillsammans resa ska.

Och sen glömde jag ju helt gårdagens upptäckt: Lina Wolff kommer med ny roman! Hurra.
Vad mycket duktiga kvinnliga författare Sverige just nu har. Lina Wolff: en storfavorit.

Nu ska jag upp till graven och säga hej till mamma. Ni hör ju. Det är tur man har galghumor, annars överlever man inte detta livet.

Sverigeturen

Är i Sverige för att hämta hem Lillo som varit hos morfar i en vecka. En helg i Värmland och mitt hjärta är pâ plats. En sommar utan skog under fötterna är en sommar det fattas något för.

Att det var lite grått gjorde ingenting och kantareller fick vi. Och själv började jag drömma om tre veckors tystnad i oktober i stugan med granarna som enda sällskap.

Sunne är en märklig plats pâ jorden. Faktum att flertalet storheter kommit därifrån gör att det vilar ett kulturarv där, bland Ica och Coop - och ett fantastiskt bibliotek, ursnyggt, toppmodernt, mitt i. Kulturvecka nu i veckan, självklart i mycket runt Selma Lagerlöf.
Och de har en mycket trevlig bok- och pappershandel där vi under uppväxtens somrar botaniserade bland färgpennor och luktsuddin. Nu fick jag med mig en läsdagbok alldeles gratis till Lillo. Läsning, finna sätt att trigga den. Dagens föräldrars funderingar.

Imorgon far vi hem. Och jag är glad och stolt över oss alla. Att mina nära och kära här står upp efter senaste ârens förluster. Att vi talar om det. Att alla kämpar pâ var och en pâ sitt sätt. Och att Lillo har sin svenskhet som en självklarhet mitt i det franska. Att höra "jamen det här var väl väl sâ mycket". "Nu ska jag visa minecraft för gammelmorfar (91)". Eller "sjung den där "kalla den himlajorden eller hur var det", men herregud tänk om jag skulle vara med pâ Lotta pâ Liseberg och satt längst fram och den där flickan eller pojken kom med mikrofonen dâ skulle det ju bli jättekonstigt för jag kan ju nästan inga sånger alls".

Och trallar vidare pâ senaste Laleh.

Laleh - vad duktig hon är.

Böcker - har läst Martina Haag - jo ni - och bitvis är det jättebra. Skilsmässoskildringen alltså. Modigt att skriva den. Jobbigt att bli läst. Borde varit än mer vildmark, det gör hon bra. Och läser nu Lena Anderssons nummer tvâ om Esther och den är än bättre skriven än den första om densamma. Fantastiskt hâllen. Vilken nivå pâ språket! bara det ska hon ha pris för - att fâ allmänheten att âterbekanta sig med en massa ord den inte läst sedan eventuellt barnsben och knappt det. Påminna om att svenskan är ett rikt språk.

(...)

Vi sover däruppe nu. Under takbjälkarna. En oanvänd vind har blivit en hel våning för oss att sova pâ. Pâ tolv âr har vârt liv ändrats sâ mânga gånger och sâ mycket att det nu inte liknar i något som det var dâ och jag hoppas livet fâr fortsätta sâ tills jag dör, ändras, förändras, förtjockas.

Redan i vârt vanliga sovrum väcks vi av fågelsång. Här under takbjälkarna krävs det att fönsterluckorna står pâ glänt, annars blir det för varmt, summa summarum jag vaknar vid sex, sju, är jättetrött men vet också att jag blir ännu tröttare om jag faller för frestelsen att somna om, gâr därför upp och här sitter jag en morgon som denna och har till exempel ställt ett sådant däringa röra-ihop-bröd i ugnen. Vi gör fil här i literflaskor sedan något âr tillbaka, alltså kan också jag numer köra rör-ihop-bröd med 4-5dl filmjölk i, gick inte tidigare, om man inte har i yaourt brassé som jag inbillar mig inte är lika bra för ändamålet.

Ännu ett tecken pâ hur livet ändras. Att ha barn är att ständigt leta efter tid när man är ensam. Ända sättet jag funnit: gâ upp först. Lite tröttande i längden, speciellt när man är nattmänniska, men nu är det som det är.

Springer igen. Mâlet är varannan dag och jag lyckas i stort. Förra omgången minns jag att jag lyssnade mycket pâ Lunch med Montelius och också Vargpodden. Dit har jag inte kommit än, men lyssnade häromdagen till Gradvall intervjuandes Maggio (förstår inte riktigt hennes succé, men sâg en dokumentär med henne för kanske ett âr sedan och hon tedde sig högst sympatisk). Har en intervju med Yves Bonnefoi pâ listan inför nästa spring - Augustin Trappenard - vilket namn! - är en mycket duktig journalist som lyckas intervjua de flesta med bravur klockan nio pâ France Inter. Nu alltså Bonnefoi. Dâ blir man tillbakaslängd till ett annat liv och ser bilder för sig i sitt inre.

Talade med morfar och pappa över Skype igår. De var i stugan, pappa var i Värmland för att köra in sig pâ en ny kärra - läs flygmaskin - morfar satt där med en yllekeps och sâg sâ glad ut - vilken lyx att fâ komma ut till stugan, tänker jag, och som han måste hata att inte längre kunna köra ut en tur dit själv utan tvingas vänta pâ att någon kör ut honom - nittioett fyllde han i lördags och vi skrattade ât det. Förra âret hade vi precis mist hans fru. Bara månader därefter miste vi också pappas fru. Herren ger och tar som de säger och eftersom vi inte tror pâ Herren fâr vi bara önska att det är paus pâ tagandet nu för några âr framöver. Att de nu fanns där i stugan tillsammans gjorde mig glad. Svärfar och svärson. Svär.

Stoner. Fâr återkomma när jag är klar. Bouge ton cul, säger man vulgärt pâ franska. Men rör pâ dig! typ. Men återkommer.

Lillos OÄ bok (OÄ - vad stod det för, "orienteringsämnen"? finns det kvar?) det är jag som översätter det till OÄ bok - de läser om bikupor, eskimåer och isbjörnar. Nivå fjärdeklass i mina mâtt mätt och jag funderar mycket dessa dagar över hur mycket man ska ta läxor pâ allvar - hon är sju - läsa, det gâr ju som en dans, men fyra, fem ord att kunna utantill per dag - typisk dag: "le beurre, une heure, le coeur, la soeur" - fyra sätt att skriva -ör ljudet och ingen regel bara undantag - dâ tänker jag: det där är ju en ren fälla - haha, där kommer ni gâ bet - och också: det där kommer när det kommer. Men sâ fâr hon kommentar att fröken vet att hon skulle fixa det här om hon bara övade lite till och en orange prick istället för grön. Lillo hatar orangea prickar vilket hon gör rätt i, men det är också roligt att fånga fjärilar tänker hennes föräldrar och mellan fem och läggdags finns inte mycket tid över att hinna med allt. Momo eller kampen om tiden, läste ni den som små? Jag gjorde det, med min pappa. Den eviga kampen om tiden.

OÄ. De har följt en fransman över Facebook och hans hemsida - han har ett tjugotal huskihundar och tävlar i släde - de har följt hans förberedelser under månader inför ett slädlopp i norra Kanada. Och i torsdags kom han hit till skolan! med tolv av hundarna - barnen kan alla namn, hur gamla de är, var och ens styrka och svaghet, att de inte fâr stanna upp och vila längre stunder när de springer för dâ kommer de inte igång igen, en dog under loppets gâng. De byggde upp läger för att se hur det ser ut när de är ute i vildmarken. Jag är sâ imponerad. Herren ger och tar. Lillo gâr i världens bästa skola och har Frankrikes kanske mest entusiastiska lärare.

Igâr var det rena sommaren. Vaknade med ni vet rastlösheten som ibland kommer över en. Fick lust att fâ spontanbesök - vilket inte händer sâ ofta - vare sig spontanbesöken eller lusten till dem (och tur är väl det pâ flertalet sätt: bland annat dâ det inte är sâ lätt att fâ till spontanbesök när man bor ute i tjottahejti).

Vi ser True Detective II. Ettan var bra men lämnade besk eftersmak som ofta när man känner att man främst blivit lurad (mycket väsen för ingenting, han visste hur man skulle formulera sig, engelsmannen). Här är det samma fenomen x 3000. Historien bara rullar pâ och man fattar egentligen ingenting och det är inte meningen att man egentligen ska fatta någonting, bara bli invaggad i någon slags atmosfär - men som man inte riktigt tror pâ - stiligt manövrerad bluff och bâg.

Hunden och katten älskar varandra.
  

Äntligen läsupplevelse

Man inser att det var längesen en bok riktigt grep tag i en först när en bok riktigt griper tag i en.

Sist av alla läser jag Stoner och detta av flera anledningar - att halva Sverige hurrat för redan ett tag sedan (och när alla hurrar måste man ta sig en titt), att den nu finns översatt till franska (av Gavalda som tydligen jobbat för utgivningen vilket man väl får anse är till hennes ära) och därmed påminde mig om bokens existens, att resumén av Stoner själv är som en resumé av mannen jag lever med (han var dock ej bondson men arkitektson). Agronom-ingenjören som inte ville vara agronom-ingenjör, för att fatta oss kort.

Som tur är är jag inte Edith (säger jag, hundratio sidor in i handlingen, kanske ändrar jag uppfattning, vad vet jag, det vet ni).

Det inledande mötet med litteraturen - så kortfattat, så stilrent, så tillfredsställande.


                                                        

(Man inser för övrigt att man varit borta länge från sin blogg som verklig användare när man helt plötsligt blir informerad om att det nu går att bara dra över bilder rakt in i inlägget. Så praktiskt).

Lördag morgon - yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt!

"Jag har just kommit tillbaka från en resa till de gamla trakterna, Östergötland alltså — jag hade ett psykologuppdrag där och passade samtidigt på att ta några dagars ledighet för skrivande. Men alltsammans bröts av mordet på Kennedy. Direkt efter sådana saker är jag så full av raseri och resignation att poesin blir omöjlig — däremot går det bra att yrkesarbeta — yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt! Men att skriva är att gå in i själva verkligheten, där krutröken ännu ligger kvar".

Tomas Tranströmer i ett brev till Robert Bly, 9/6 1968

Söndag

*vaknar med sol in genom fönstret. Hinner ut innan det mulnar. Hinner dricka kaffet i stolen, i solen, med boken. I fasaden har en björktrast och ett par blâmesar precis som förra âret hittat varsitt hâl in i stenen för att bygga bo. Tycker om att vi är flera som bor här.

*Läser nyinköpt Duras. Détruire dit-elle. Slâs av att samma saker som stört mig tidigare hos henne nu vaggar mig. I vart fall i den här texten.
Temat av dubbelheten tilltalar mig. Som alltid.

*Vi har sanslösa mängder av tusenskönor här. Som spegelbild i gräset av all körsbärsblom.
Note to self - körsbärsblommen kom i âr i mitten av april. Sâ och aprikos och plommon. Nu blommar också päronträden. Snart äppelträden med.

*Det ändlösa och hopplösa granngrälen kring oss har inget slut. De har upptagit en stor del av energin denna vâr och det grämer mig att det ska vara sâ. Vi verkar nu sakta men säkert närma oss en viss form av lösning. Jag vill helst bara glömma att de finns och barrikadera mig, oss, men de låter det inte vara sâ enkelt.

*Inser med jämna mellanrum hur scenen, den konkreta konfrontationen med dödsögonblicket brännmärkt mig för alltid (vilket blev  den konkreta konfrontationen med min ateism, något som ibland gör tanken pâ liv förminskad till ett Peau de chagrin. Ihopkrympandet av tillvaron). Ibland outhärdligt. Ibland bränslet. Dubbelheten, den dubbla kraften nedåt och uppât som det sâ ofta är med de verkliga krafterna, man måste bara hantera dem vilket man inte i alla stunder kan.

*Prince. Den förste musikern som fick mig att inse att den bästa antidoten mot melankoli - och oftast, alltid?, med omedelbar verkan var: Prince. Prova själva. Livskraften.

*Arbetet. Praktikanten som verkade sâ lovande - slutpraktik för studier pâ hög nivå. Den barnunge som gömde sig bakom hens 24 âriga ansikte och vältränade sociala beteende anade jag aldrig. När jag var 24 hade jag redan haft hur mânga arbetsgivare? Tre franska. 8-10 svenska? Här - känslan av högstadieelev. Om jag är snäll.

*Verklig anledning att lämna denna bloggsida hädan och övergå till Tumblr är självklart de enkla länkarna till instagram och twitter - och mina foton. Jag finns dessa dagar mer där än här.

Oxhjärta! (Fyra âr, en evighet).

De tre senaste veckorna i punkter:

Ett.
(Bakgrundsstoff: pâ onsdagar slutar Lillo tidigt och ofta åker vi dâ alla tre och äter lunch pâ vâr lunchrestaurang - förrätts buffé, dagens rätt, dagens efterrätt, under veckdagarna - urbra):

Gâta? Hur vet man att den familj man lever i är fransk?
Svar: När dotter och man när de ser dagens rätt exakt samtidigt utbrister:
"JA! Oxhjärta!!".

(Jag: hulk. Nej tack, nej tack. Till dotterns upprepade: Smaka! det är jättegott! ta bara en liten bit? Smaka! Nej tack).

Tvâ.
Hur gick det med nedan inläggs halvlöften inför nya âret?
Svar: Bra tack!
Springningen?
Har sprungit mycket (snabba korta pass blir färre än lânga jag aldrig fâr in och det fungerar utmärkt förutom just dessa dagar dâ jag är jätteförkyld precis som alla ni andra.

Läsningen?
Mycket mer.

Musiken?
Varje morgon.

Inhandling av böcker jag läser om och tänker måste läsa?
Done.

Ingefära?
Minst varann dag - check.

Rektryteringen?
Done - under upplärning.

Och sâ vidare. Jag vet. Outhärdligt.

Tre.
Saknaden?
Enorm.
Lillo, imorse: Vet du? Jag hörde mormors röst!
Hon: Jasâ? vad sa hon dâ?
Lillo: Att hon älskade både mig och kusin F. i massor och ja, alla er andra också.
Hon: Det låter fint.

Fyra.
Stoltheten?
Över min far! Sâ stark att jag blir rörd.

Fem.
Lillo? Växer och gror. Har nu tre projekt parallellt varav starta popgrupp.
Vad de heter? Superstars, först, har nu bytt till det mycket bättre : Les fées harmoniques (de harmoniska feerna). "Och jag ska skriva låtarna".
Hur det gâtt? Hon har skrivit tvâ. En om stjärnorna. En om mânen.

Sex.
Jobbet? Jisses!

Sju.
Februari? Möbelmässa - i Stockholm!

Âtta.
Helgen? Jag skall åka pâ egen hand till Paris! Imorgon! Tills pâ söndag förmiddag! Halleluja!

Nio länkat till åtta:
Om bara någon vecka är det F-Y-R-A âr sedan jag lämnade skeppet. I helgen är det dags för den ârliga kongress som jag tidigare var ansvarig för. Det är tvâ av mina gamla kollegor jag ska träffa i Paris, tillika bästa vänner. Fint.
(Sedan dess: Husköp. Flytt. Butikslokalsförsäljning. Hund. Katt. Skâpbil. Förluster gånger 3 i hjärtepersoner av dem som ligger mig närmast. Husrustning. Nyanställda. A lot. Fyra âr, en evighet).

Tio:
Dagens fângst?
Kattungen fângade en ÖDLA!

Godkväll.

Asch - Gott nytt âr!

Började häromdagen skriva en summering av âret som jag vanligtvis gör, men vet ni - det blev sâ särdeles ledsamt att jag inte iddes slutföra det.

Âret har varit grått. Man förlorar inte en mamma var dag och det har givetvis färgat en stor del.
Att det dessutom var det arbetsammaste âret sedan ett antal âr tillbaka - i bemärkelsen ointressant stressframkallande - gjorde inte summering lättare.
Och samtidigt orättvis. För självklart har det funnits bättre stunder också.

Sâ, det som inledningsvis skulle bli en summering för mitt minne fâr helt enkelt ge vika. Lât oss tro att 2016 blir sâ himmelens mycket bättre istället och lât oss se framåt!

Nyârslöften?
Nâgra vaga:

- spring mer.
(hittills: check. 4 ggr och vi är den 7e. Sâ brukar det visserligen inledas - nu far vi se hur det fortsätter. Mitt nya tips till mig själv: försök inte fâ in för lânga pass i vardagen - det fungerar aldrig i längden. Nya: 1 längre och 3 korta i veckan. Korta = 3 km = 20 minuters - hinns alltid med).

- ät mer ingefära
(hittills: jättecheck. Har återupptagit minering av päron, spenat, ingefära, persilja med lite äppeljuice och vatten. Utmärkt).

- läs mer.
(hittills: halvcheck - halvvägs genom Hassen Khemiris alla redan läst - och som jag 1. gav mig själv i julklapp och 2. sedan fick i julklapp och 3. sedan fick en gâng till i julklapp. Ganska roligt).

- länkat med ovan : beställ hem fler av de böcker du ramlar pâ via surfandet som i övrigt i mycket är okynne.
(hittills: check, men vad säger jag inte eftersom jag också klickat hem fler ex av vissa till närstående).

- lyssna mer pâ musik igen (för vart blev det av??)
(hittills: jättecheck).

- âterskapa dig en bättre arbetssituation
(hittills: check. Intervjuade idag första kandidaten för min assistent. Detta kommer bli sâ bra).

- i och med allt detta - bättre liv och mer användning av det där tornrummet här uppe - men som de senaste månaderna varit igenbommat dâ det skall renoveras - måste tas i tu med.
(hittills: check - nästa punkt pâ renoveringskalendern).

I övrigt hör jag sedan tvâ dagar min mammas röst prata ut i luften flera ggr om dagen vilket medför tårar, tårar, tårar. Men också saknad vilket i sig är tecken pâ sâ mycket kärlek.

Och här? Denna blogg?
Watch this space.

Lev väl.

Make sure to be happy. Happy 2016.

(...). And when you stop to take care of yourself, you loose that balance.
(...). I have to be responsible enough to take care of myself. (...).

Amen. Happy 2016!