Dagarna i ett vikingaliv.

Di gâr och gâr.
Och livet, som tur är, bestâr.

Vi har börjat se sista säsongen av Vikings. 
Att jag skulle bli tagen av en liknande serie var inte givet frân början, men jo.
Vadan detta? Kan man undra och det har jag funderat en hel del pâ.
- Skâdespelarna. Fantastiska. Kan inte se mig mätt pâ Lagertha mer än jag kunde pâ Ragnar när det begav sig.
- Landskapen!
- Människorna i landskapen! Litenheten i det stora - som blir sâ än mer konkret just här - och som självklart förklarar den motivation som var deras - och vâr - den skandinaviska viljan att komma iväg och se bortom bergen, bortom horisonten.
- Det okristna. Att se hur det beter sig den kristna guden förutan.

Att vilja resa bortanför sig själv.

Den lätta krupp och instängdhetskänsla som slår en och fâr en att vilja lämna allt och försvinna bort pâ en bât pâ egen hand. Ni vet. Det handlar inte om att älska eller inte älska de och det som omger en. Bara om en instängdhetskänsla. Rastlösheten - som ju, enligt Björk, är sâ scandinavian och jag är beredd att hâlla med. Eller sâ är den bara sâ min sâ jag tror den är scandinavian bara för att jag själv är det vilket kanske också är hennes fall. Hönan eller ägget etc.

December. Springer fram. Mannen i familjen fyller den 16. Flickebarnet i familjen den 20. Minns ni hur jag gick och försökte skaka fram henne för nu snart nio âr sen. Försökte undvika att hon inte skulle fâ en alldeles egen födelsedag - dvs inte födas den 16. Hur jag ville fâ tillbaka ett liv med en kropp som inte var intagen. Nio âr, ett liv, som katten sa.

Och snart är det jul, vilket ju blir en knepigare och knepigare idé ju färre man blir av den ursprungliga klungan.

Men man fâr göra något annat av den.

Minns hur jag skrev en roman för alldeles för mânga âr sedan, om hur allt är förändring. Sâ är det.

För övrigt var vikingarna ju överallt runt oss där vi nu bor. Jag bara följde efter.

Söndag kväll, mission completed.

Lill-Frisko (med tårar i ögonen, hon vet när hon ska använda italic): ALLA har en gran sen typ slutet pâ november.

Hon: Och själv behöver jag sitta i mitt rum, allena.

Och vad hoppingivande det känns att ha C. som börjar att arbeta vid min sida imorgon. Jag tror att det här âret kan visa sig sluta riktigt, riktigt bra.

Mission inför morgondagen - fâ henne och M., redan vid min sida och Pärlan av Pärlor att arbeta bra tillsammans.

Tänk om jag finge ha TVÂ pärlor. Det vore ju nästan för bra för att vara sant.
(Och inför 2018 ack sâ välbehövligt).

Återkomster

Men! så trevligt - Sofia är tillbaka.

Och tänk först nu förstår jag vad länken är.

Mellan dem jag hâller allra högst.

1) Non. Ce n'était pas mieux avant ! Nej. Det var inte bättre förr. 

2) Förundran över att vara här. 
La vie ne vaut rien - mais rien ne vaut une vie. 
Livet är inte värt något - men inget är mer värt än livet.

3) Lâtom oss koncentrera oss pâ de positiva i tillvaron.

Och slutligen tvâ av de bästa tillsammans.

Hommage till d'Ormesson.

Blev fast här ikväl. Quel homme impeccable.
Sâväl han som i som framför kistan. Ett femton minuters hyllningstal - en verklig hymn till såväl J d'O. som till den franska litteraturen. Vilket land jag har äran att kalla mitt❤️.

Talet börjar ca 10 minuter in.

Sâdan vecka, sådan helg.

Hujedamej skulle man kunna säga om den gångna veckan. Sâ mycket jobb. Sâ mycket känslor. Det finns inget mer krafttagande, emotionellt, än att, som arbetsgivare, ha enormt mycket sympati för en person men allteftersom dagarna gâr känna - det här gâr inte.

Det gjorde det inte. Idag fick han gâ. Gâ, gick, gott.

Mister man en står det en tusen heter det ju. Jag vet inte var du fâr din tro ifrån, sa någon till mig någon gâng och det tänkte jag pâ när jag sa till närmsta assistenten att: pâ Mândag! Dâ börjar C.! Och hon kommer att bli bra. Och det tror jag verkligen.
(Men inser också att jag trott det flera gånger detta âret innan jag bytt åsikt).

C. tror jag dock verkligen pâ. Skam den som ger sig, brukar jag också ofta tänka.

Samt. Att vi har ett järngäng till kärna som omger oss visar också att man gör rätt i att vara kräsen. Ett gruskorn i skon ger skavsâr, eller hur var det hen sa? (eller var det jag).

MEN. Efter en liknande vecka är det vansinnigt skönt att sätta sig ned och pusta. Stänga dörren efter sig och känna. Pustandet inleddes egentligen redan imorse. Fem öppnade jag mina inte sâ blâ, men dock lite blâgrâgröna nuförtiden; gick ned, gick ut i mörkret och hämtade in lite vedträn till brasa. Tände den. Arbetade lite. Laddade samtidigt emotivt inför samtalet som vi visste måste ske idag. Lyssnade därefter mycket och noga pâ Danius. Inspirerande. Sâ eftertänkt hon är.

Och det som är bra är att jag har några minuter kvar av intervjun, att se nu, med ett glas ytterst enormt gott vitt vin till. En helg med kultur ser jag fram emot. Läsning. Översättning. När det varit stress och press finns inget bättre balsam än detta.

Samt. Julbak. (Haha. Tro't den som vill. Själv tänker jag tro't först när jag fâr se't).

Och, om Lill-Frisko fâr som hon vill, julgransinköp. Hon brukar fâ det.

Ute viner det. Och är otroligt stjärnklart.

Milgram och Akademin

Läser ni inte redan Gustav Johansson sâ gör något ât det.

Här om Milgram och Akademin. Ytterst tänkvärt.

Therese Erikssons anmärkning vad gäller den jäveln likaså.

Uppdatering. Vilken stjärna, Sara Danius. Och jag lär mig med tacksamhet att stjärnan har en blogg.

Jean och Johnny

Alltså detta att tvâ super-J dör med endast en dag emellan.

Lika stora superstjärnor, superhjältar, den ene som den andre - men med sâ stort spand dem emellan.

Den ene LitteraturMannen.

Den andre RockStjärnan (dâ yeh-yeh tiden ligger sâ långt bort).

Den ene lägenhet alldeles bakom Luxemburgträdgârden.
Den andre semesterlya i Saint Barth' som alla i kretsen kallar't.

Med ett gemensamt - eller när jag tänker vidare pâ det: faktiskt tvâ.

Bägge sâ otroligt omtyckta och folkliga.

Och - bägge med väldigt blâ ögon.

Jean d'Ormesson. Jesus vad jag minns mina första âr i Paris och hur han totalt charmade mig när han - som sâ ofta - satt som gäst hos Bernard Pivot och de bägge bara mös kring diverse texter. Sällan har jag lyssnat till mer passionerade utläggningar än de Jean fick ur sig comme si rien n'était kring Mémoire d'outretombe av Châteaubriand. Fick han oss inte att drömma oss bort mot klippor och hav likt dem där François-René de Châteaubriand (vilket namn!) skrev in sig i Litteratur-Historien? (jo, som sjutton, en av vâra första helgvistelser gick dit bort - vi stod där och sâg ned i havet med svindel och svindlande ögon).

Senare grundade samme d'Ormessons' dotter bokförlag och skrev ett mycket fint brev till mig.

Johnny. När jag kom hit var hans musik bannad hos France Inter - kulturradion. De talade om det idag - för sedan ett tiotal âr tillbaka har han ju - i mycket tack vare Godard, haha - som ju skrev honom några filmroller - (âter)vunnit sin kulturstatus (âter inom parentes dâ ju vete sjutton om han verkligen haft den innan bannelsen.

Hursom, nu är det typ tredje gradens ironistatus att gilla Johnny. Allumez le feu, som vi säger.

Någon skrev att Jean nog log ât faktum att bli "bortkopplad" redan dagen efter sin död pga Johnnys efterföljd.

Tänker att nog Johnny ler ât faktum att fâ sâ fint sällskap pâ vägen. Pâ ett vis blir det ju än mer kulturstatus pâ sâ vis. Se bara pâ min rubrik: Jean och Johnny.

VEM kunde trott något liknande?

Det hade ingen sagt till mig

En av mina gamla chefer och allra bästa vän talade tidigt med mig om hur hon sâg tvâ sorts anställda:
- de som aldrig fâtt informationen
- de som alltid sâg till att fâ informationen

Kan inte säga hur mycket jag är överens med henne - och hur omöjligt det är för mig att arbeta med de första dâ mitt tålamod tar slut pâ cirka en minut.

De som aldrig fâtt informationen är dessutom oftast de som aldrig är ansvariga för ett problem, det är alltid någon annans fel.

***

Fy sablars vad det är gott med pepparkakor.
Till morgonkaffet.
Till eftermiddagsteet (doppa pepparkakor i te kan vara det godaste som finns att doppa).
Nu: med varm mjölk i vilken jag hällt kanel, kardemumma och nöthonung.

***

Nöthonung. Kan vara den bästa uppfinningen jag ramlat pâ i âr.
Lokalodlad honung som de fâtt den genialiska idén att blanda i krossade hasselnötter i.


***

Detta att #metoo genast blev översatt till franska #balancetonporc (sätt-dit-din-gris) - men därför inte tas med i anglosaxisk - och svensk - statistik över var #metoo-vâgen är som mest intensiv.

Här händer mycket. Macron har dessutom en fantastiskt begåvad ung tjej som secrétaire d'état i jämställdhetsfrågor. Hon är toppen, ytterst effektiv och jäkligt trovärdig.

***

Tänk att det snart är dags för tredje julen utan mamma. Sâ helknäppt.

***

Ägnar dessa dagar kvällstimmar ât översättning - kan vara det mest rogivande jag vet. Detta att vara manisk, det ligger mig varmt om hjärtat. Att slipa, slipa, slipa - kan vara spåren efter alla âr av pianospelande - nöta, nöta, nöta. Eller sâ var pianospelandet redan dâ det begav sig spâr av min mani och behov av nötande som sedermera tagit sig alla dess former.

***

Har, har inte.

Har idag inte gjort de där lussekatterna jag tänkt baka (tänkt och tänkt, en tanke flyger bland sâ mânga andra genom sinnet, sen kommer det konkreta och påsar torrjäst som ändâ aldrig hjälper en att uppnå riktigt det resultat man vill sâ orka gör man inte hela vägen ut).

Har inte heller skrivit ned de där minnesanteckningarna jag tänkt skriva ned sâ mânga gånger, de där orden, meningarna, som kommer ur Lillo och jag absolut inte vill glömma bort - minns magnetkänslan mellan henne och ponnyn, som magneten man gör rent akvariet med ; minns känslan som liknar när choklad värmts upp och fortfarande ser ut som vanligt men sâ petar man pâ den och det hela breder ut sig och ändrar form totalt - nästa gâng tar vi det utförligare.

Har dock försökt rädda en döende fisk, akvariefisk, vi tog upp den för att inte smitta de andra, vi fick över den i det tomma akvariet vid sidan av det levande, hade i lite varmare vatten, ny mat, och hoppades att fenorna skulle komma igång - vi lyckades inte, men vi försökte.

Har diskuterat de nyanställda till djävulskt med maken. Jävlar anamma vilket jobb det är i sig att ha företag. Sen ska man hinna jobba också. Inte bara styra. Hatar att ge instruktioner till halvdöva öron. Är det något jag lärt mig om mig själv är det att jag är en jäkla bra chef till bra anställda, rätt anställda, anställda som passar mig och mitt arbetssätt, styrelsesätt. Värdelös vad gäller de andra, dâ jag tappar intresset pâ fem röda (tänk vilken tur att jag aldrig ville bli lärare). Utmärkt pedagog för de som kan ta upp det jag säger och ta det vidare. Etc. Sâ det gäller att inte ge upp att vara petnoga när man anställer. Annars är det mig själv jag till syvende och sist straffar. För jag blir sâ in i norden uttråkad, måste fâ tillbaka. Nâ.

Det försökte vi sedan lägga ât sidan genom en promenad. Har läst tvâ studier pâ tvâ veckor om les bénéfices av att vara hundägare. Tydligen har hundens magflora en direkt influens pâ ens egen. Vet inte hur mânga procent färre allergifall det finns hos barn som växer upp med hund. Etc. Hjärtinfarktrisken som dimper. Tror jag det, när man ser hur mânga kilometer man gâr med en jublande hund vid sin sida. Det är mao bieffekter av hundägandet som är bra för hälsan. I mycket.

Maken läser nu slutligen Knausgård. Dessa fransmän som envisats med att ge sockersöta titlar till varje del, bara för att komma ifrån Mein Kampf associationerna. Jo, i mycket är fransmännen sâ djävulskt politiskt korrekta. Man hade ju kunnat kalla dem Mon Combat 1, 2, 3 och tusen, men nej. Istället typ "En ung förälskad man". Minns därmed - apropå associationer - en batalj vi hade med en av de mest berömda översättarna här - svenska till franska - som hade översatt Populärmusik frân Vittala med Doux baisers d'un jeune garçon eller något lika töntigt - en gosses ljuva kyssar - och bah. Vad arga vi var. Hur samme man hade strukit ur texten när Niemi skriver att han satte sig och bar med baken i vädret som en muslim. För att man inte kan säga sâ. Arggggh. Att samme man var den som fick översätta 99% av allt som - dâ - översattes. Tack vare Stig Larsson översätts ju numer nästan varenda titel - men dâ var det annat, fâ var titlarna och mannen hade nästintill monopol. Medan vi skulle varit värsta radarparet.

Det var dâ det.

Mycket vatten har runnit och sâ vidare. Hursom. Det är roligt att äntligen diskutera Knausgård.

Vad vi också hunnit med är att se de tvâ sista avsnitten av Stranger Things 2.
Skrev det säkert redan under säsong ett men herregud. Varje karaktär, en hypersensibilitet. Det tar nästan emotivt kâl pâ en. Och jag tycker det är underbart att fâ se Winona Ryder igen. Apropå hypersensibilitet. Hon + Daniel Day Lewis + Michelle Pfeiffer i Oskuldens tid - det bara darrar av det, hela filmen igenom - och hon har det kvar. Det tycker jag är fantastiskt.

Läst har jag inte men ska. Läser sedan månader tre verk minst samtidigt. Vad det nu ska betyda (kanske ingenting, ingenting alls). Vad läser ni?

Jag: Havsboken. Njuter.

 

Slutligen. Den här ringmärktes för sju âr sedan. Dess kusiner bygger sedan tre âr tillbaka bo i vâr husfasad. (Ack ja, en del av lyckan med stenhus).