Christian Oster och det omisskännliga uttänjandet av presens

Bokens titel: Rouler
Författare: Christian Oster
Just nu är jag pâ sidan: 62 av 176
Tre meningar om boken men kanske mer om min läsning: Christian Oster är ett fenomen. Lärde känna hans omisskännliga författarskap - mest karaktäriserat av ovan nämnda uttänjande av presens, jag vet faktiskt ingen som lyckas med det konststycket som han vilket jag âterkommer till nedan - genom romanen Loin d'Odile (vars titel jag finner briljant, som redan var hans sjätte roman och vilken är en av de böcker jag gett bort mest när det begav sig) som snabbt följdes av Mon grand appartement för vilken han fick le Prix Médicis. Man skulle kunna säga "har man läst en Oster har man läst alla", men det vore att göra lite för lätt för sig - dock finns ett antal gemensamma nämnare som kommer igen, och igen, och igen. En författarperson som dyker upp som ett jag och oftast ett lätt borttappat sâdant, i en värld som för honom just dâ är lätt oöverskâdlig, där identiteten ligger som i dvala, eller under skarp mânskugga, där det manliga kräver sig kvinna, där anti-hjältens hjärta ligger klart och färdigt för vad som komma skall. Hon dyker alltsomoftast upp, även hon, och frâgan man ställer sig är: hur? när? vem?, för dyker upp, det gör hon. Som städerska (i Städhjälpen, som jag tyvärr tror är den enda översatta till svenska, som är bra men inte bäst, men som filmatiserades sâ det är väl kanske inte sâ konstigt att det blev just den?), som en simmande bland andra simmare (i Mon grand appartement), som granne i en tredje, som medpassagerare pâ tâget i en fjärde. Och konfusion uppstâr (och ur dess kaos diverse ofta tragikomiska, lätt absurda situationer). Variationstemat sätts i rörelse och ibland uppstâr perfektion. Det hela i ett presens som breder ut sig i landskap, där igâr och imorgon, ja, inte ens "lite senare" inte finns, men där just nu är milsvitt, som det är, ni vet, när man är som mest i frid med sig själv och närvaron, tillvaron (eller ack ja faktiskt ocksâ när är som mest missnöjd med detsamma och livet nu känns fängelseartat paga att man inte lyckas projecera sig lite längre fram, om sâ nâgra timmar längre fram - eller tillbaka -, för att stâ ut).
Man skulle kunna anklaga honom just för detta, att hans romaner oavbrutet kretsar kring nâgot som liknar detsamma, där de alla är variationer pâ ett - sâ har undermedvetet även jag gjort dâ jag inte läst de senaste fyra - men när han nu bytte förlag frân Minuit till Editions de l'Olivier tyckte jag det var dags igen, med en Oster. Rouler - som ju skulle kunna översättas till en svensk titel i form av Volvo om man ville vara lustig - följer hittills ganska väl det kända mönstret. Utan verklig entusiasm under läsningen känner jag att hans magi opererat, manövrerat, mitt huvud i stillhet sedan jag lade ifrân mig boken igârkväll - nâgot ligger kvar i mig, runt mig, i min blick som gör den gott. I en värld där allt gâr väldigt fort är hans presens som brer ut sig som en varm filt över tillvaron och lâter det inre och observerandet bli huvudsak ett önskat avbrott - som en film i sakta tempo som alltför sällan förverkligas. Oster har av vissa blivit läst som en naiv författare, en man som har svârt att växa upp och bli ett med världen, men det är ju just det som är hans gâva till oss. Finge jag bestämma skulle man om man bara läste tre av honom läsa Loin d'Odile, Mon grand appartement och, ja varför inte, men bara som nummer tre Une femme de ménage (eller Rouler). Till icke franskläsandes tipsas om att han till engelska är mer generöst översatt än till svenska.