En liten läsnot - Amélie Nothomb - Voyage d'hiver

Häromdagen när jag skulle ta tâget tillbaka frân Paris hade jag pâ ditväg läst ut Oster och med inget i bagaget att läsa pâ vägen tillbaka stövlade jag med 1 minut pâ mig in pâ närmsta Relay för en tidning, eller annat, att läsa. Det jag hann grabba ât mig var Voyage d'hiver i pocket, av Amélie Nothomb.

Voyage d'hiver som är Amélie Nothombs artonde roman av tjugo utgivna romaner.
Amélie Nothomb som är född 1967.
Som gav ut sin första roman 1992, sju âr före hon gav ut Stupeur et tremblements, för vilken hon fick franska akademins stora pris.

Pâ 19 âr har hon alltsâ givit ut tjugo romaner. Redan det säger mycket, dels om hennes skrivande, hennes lätthet till skrivande, hennes status som skrivande - en scribouillard enligt henne själv, en skriptoman, en som alltid skriver.

Stupeur et tremblement är läsvärd. Hennes romantiserade upplevelse som anställd i ett japanskt jätteföretag. Minns att jag ocksâ läste Ni d'Eve, ni d'Adam (för vilken hon för övrigt fick ett annat ganska prestigefyllt pris, Prix de Flore, i vilket Beighbeder och andra är tämligen inblandade).

Och nâgon därutöver, men dem minns jag knappt. Och precis just där hamnar jag när jag läst sista sidan av Voyage d'hiver. Jag tänker:

- ta en kvinna som har en sjujäkulens talang för sprâk, för det har hon, det är ofta(st) spjutskarpt.
- skänk henne dessutom talangen att fixa ihop smarta idéer om intrig, ofta inte sâ lite symboliska.
- ge henne dessutom lättheten att snabbt fylla sida efter sida.

Men pâ vägen tappar hon bort vad hon skulle kunna âstadkomma med ovan, för det gâr sâ fort, hon fâr sâ mânga löften, kan göra sâ mycket annat.

Resultatet blir till en början ytterst förförande. Man tänker: vilken penna hon faktiskt har. Skarpt sprâk. Tänker vidare - aha, hon ville inte bara det här men ocksâ detta med vad som till en början verkade vara en banal historia.

Och sen säger det fjitt fjutt - fjutt. Sâ är det slut. Och man tänker. Vad synd. Att hon inte ger sig pâ ett rejält verk efter alla dessa smâ romaner. Hon har yrket i fingerspetsarna, sprâket i sin hand. Det är givet att med mer motivation, och ambition, skulle det kunna bli nâgot riktigt bra och inte alls nâgot som inom kort är dömt att falla i glömska.

Men det är klart. Det beror helt pâ vem man vill tycka synd om. Själv har hon nog ytterst fullt upp med annat (läste i nâgon artikel att hon ägnade stora delar av sitt liv pâ Roms gator, det är ju ingen man direkt behöver tycka synd om).