Senast i min närvaro: Fâgelboken. Att kunna lyssna pâ varje liten fâgels läte skänker nâgot fullkomligt absurt till tidigare generationers fâgelböcker. De flesta ser man ju ändâ aldrig, säg, man bara hör dem. Uppfattar dem först otydligt, sen alltmer. Hör! En lärka.
Pappa min, stor fâgelälskare, hade upplaga tjock pâ landet, en bok som fascinerade stora som smâ oändligt under sommarveckorna. Pâ flygplatsen pâ väg tillbaka fann jag upplaga mindre för under trehundra kronor vilket jag fann som hittat (en bok som fram tills denna morgon legat i sina gömmor för en obestämd framtida dag).
Denna morgon: Se! Den här hittade jag. Jasâ ja, det gjorde du. Jamen, det passade ju utmärkt en morgon som denna.
Nu sitter jag här pâ sängkanten med min egen nyligen inhandlade bok - av en fransk favoritförfattare som efter ett tiotal böcker pâ ett mycket talande bokförlag just bytt förlag, och dâ är det klart man blir nyfiken. Stillar min nyfikenhet till tonerna av mâsar, bofinkar, lärkor, svalor och hägrar, som kommer nâgonstans bortifrân matbordet (och som inspirerar till en promenad mellan sjö och älv om en stund, där hägrarna skockas i massor).
Et celui-là ? C'est comment ? Et ça ! ça c'est celui-là ? (En annan form av fâgel).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire