Norröver.

Under dagen bär det norröver, mot ljuset, ni vet det där fantastiska försommarljuset, är sâ tacksam över att det blev sâ här, här skall njutas i dagarna fyra, av ljuset, av naturen, av det gröna, av mina nära; ibland behövs bara en enkel frâga - men varför âker du inte upp?, för att inse att det självklart är vad man skall göra.

Min mormor tycker som sagt alla vargar skall skjutas. Det kommer ur hennes ursprung, själv är jag stadsbarn som tycker det är världens grej att fâ stâ öga mot öga med en, vild; inte hon. Mormor är anledning nummer ett att vi âker. Hon är en stâlmormor, vâr mormor, men just nu sâ svag att hon inte orkar mer, som hon säger. Det gör mig sâ ledsen, och undrande, skall tilläggas. Som ett dâligt slut i en mycket vacker roman - det förstör lite helhetsintrycket för huvudpersonen, och man undrar varför det skall vara sâ. Hon förbereder sig, tyst, sedan âr tillbaka. Hon lurade oss alla i âr och lâtsades se lite sämre, när hon i själva verket var till nittioâtta procent blind, lärde sig hela huset utantill, antalet steg frân hit till dit, antal trappsteg i trappan, vad som stâr och stod var. Ihopbitandes, aldrig klagandes. Häromdagen bad hon om ambulans för hon hade för ont för att härda ut.

Sâ nu âker vi. Inte för att det ändrar nâgot i sig, men jag âr ändâ sâ glad över det. För att fâ ta oss närmre henne, ännu en gâng. För nâgot âr sedan grät jag kroppen ur mig, jag hade varit pâ visit en knapp vecka, gravid, under vilken hon nämnde att hon hoppades fâ vara med och se den lilla. När jag sagt hejdâ gick jag sakta mot bilen; vände mig om för att slänga en sista blick pâ henne, där hon satt under de prunkande petuniorna bakom sina mörka solglasögon pâ terassen. Efter en sekunds tvekan förstod jag: Hon grät.

Krass, vanligtvis, det längsta man kan komma frân blödig. Har mist tio av tolv syskon före de fyrtio, det ändrar en livssyn. När katten vâr var sjuk - jamen, gör er sâ av med den dâ? När systerns undulat dog: Jamen, det var väl skönt? (ni slänger den väl i soptunnan, visst?). Târar för smâsaker - ja, även för stora saker, aldrig. Hennes târar, en enorm vâg av sorg.

Men nu ska vi njuta av varandra. Och kanske, kanske, âter ocksâ av vargen.

Âter till veckan. Trevlig himmelsfärd!