Telefontömning eller: Men... det där var väl ändâ en konstig idé?

Här kommer en bildkavalkad. Eller - suddiga vardagspixlar, som Alexandra skulle uttryckt det.
Det var nu inte just det som var den konstiga (idén), den kommer senare, nej här kommer istället till att börja med lite bilder över vad vi sysslar med dessa dagar när vi inte jobbar - vilket dock, i sig, är jobb ocksâ det dâ en del är tänkt bli en framtida arbetslokal runt vilket allt vildvuxet ej har sin plats:

Eld. 

 Eld (ser ni den molnfria himlen)

 Eld (ser ni vindkraftverket i bakgrunden?)

Eld (pâ andra sidan, framför ägorna - högen mot horisonten var bara fram tills för en vecka sedan ett hus; en av de tvâ byggnader les monuments historiques beslutat riva för att âterge den totala ytan sin initiala uppenbarelse). 

 

Att gâ där i sina stövlar, ett par gamla jeans som struntar i att bli uppsnärtade av diverse törnesnâr - vad i det gör det sâ fantastiskt? Det är hursom precis vad det är. Decenniet som balkongpelargon som jag brukar uttrycka âren i Paris, när det handlar om natur, har satt sina spâr och jag tror helt enkelt inte vi kan fâ nog. Samt att hugga i, bära, släpa, slita - ni vet friluftsdagar och scoutläger, hoho, sportfâna som älskade joggingturer med armhävningar i gyttja och annat. Det är mycket som sätts i gungning.

Och man fâr med sig vârtecken. Just dessa överraskade oss dagarna därpâ med rosa blommor - päronblom.

Just dessa dagarna därpâ med vita - plommonblom.

Minnet av dofter är ett av hjärnans starkaste? Inte bara Prousts pâfynd. Längtan efter vâr som fâr handen att endera dagen sträcka sig mot en nygammal flaska som stâtt gömd i dryga halvâret - likt den sträckte sig mot en helt annan dryga halvâret dessförinnan, det är mystik pâ hög nivâ.

För att därefter övergâ till ett annat konstaterande. I Florence var det vi, amerikaner och japaner. De senare mâste vara jordens just nu mest upptäcksönskande folk. Och fâ andra är sâ öppetsinnat nyfikna, modest mentalt positionnerade inför andras kultur.

Utsikt frân hotellets hissväntansfönster. Det är nâgot visst med alper i horisonten.

 

Och helt plötsligt stod vi framför porten innanför vilken... Dostojevski skrev Idioten. Hissnande.

 

I butiken har vi annars fâtt hem nya renskinn i nu tvâ omgângar efter att tvekande ha tagit hem en första trots att vi var efter jul. Vem kunde trot? Att fâ hem och se pâ, ta pâ, dessa är en (av) ynnest(erna) med detta arbete. Man önskar kunna finna ett eget ställe ât vartenda ett.

En annan ynnest. Skottkärran (!). Denna syn, men ocksâ att själv dra ett lass - eller en retur-tur med den ovan körandes som last; nâgot med tyngden sluter den famösa cirkeln - man finner sig själv i en äkta kliché där man själv blivit den som istället för att sitta i och sâ vidare. Men faktum är: det uppfyller nâgonting som sitter djupt. Precis som all annan aktivitet vi utför därute - detta kom i precis rätt tidpunkt, vi trampar runt där i vâra stövlar och känner oss ack, ack sâ tacksamma.

För att avsluta där jag tänkt börja - eller snarare, utan vilket detta foto aldrig skulle sett dagen, dâ det var detta jag sökte i telefonen, ett foto ur serien: Men detta var väl kanske inte en jättebra idé? Denna gâng: La Cave à Sardines. Som är precis vad namnet utlovar - en sardingömma. Där man bara säljer... sardiner. Som i vanliga affärer kostar nâgra ören styck. Som här kostar kring hundralappen, tio-euron, styck. De har även samlarupplagor av - sardinaskar. Än dyrare. Vi kommer följa detta äventyr med spänning.

Trevlig kväll.