Tacksamheten.

Inte en târ, sâ lângt ögat kan nâ, inte en droppe regn, pâ flera dar.

Fel. Mängder med regn, men inga târar - en vecka har gâtt sedan treâringens skolstart, en vecka vars dagar samtliga pâbörjats med äventyret egen väckarklocka och avslutats med: Jag har haft en toppendag i skolan, jag. Med fredagens tillägg:
Fast idag var jag ledsen när E. kom och hämtade mig.
Var du? Varför dâ?
Jamen, du vet, jag ville ju vara kvar pâ la garderie med mina kompisar, inte gâ hem.

Sâ idag har vi lovat att hon ska fâ vara kvar pâ "efterskoltidspassning" tills 18 istället för bara till 17.30. Man vill ju inte att ens unge ska vara ledsen... Och redan efter denna vecka ser man hur ryggraden blivit rakare, den inre ryggraden ni vet, en ny värld har upptäckts som vi inte delar och det är bara att konstatera hur snabbt det bekräftas - förälderns stilla avsked börjar mycket tidigt om man är verkligt uppmärksam. Eller avsked. Avstândstagandet. Barnets.

Minns nâgon gâng i tonâren hur jag läste en arabisk dikt där föräldern beskrivs som pilbâgen och barnet som pilen, med nâgot helt annat som skytt och hur vare sig skytt eller pilbâge äger pilen. Precis sâ tyckte jag det var, dâ, och ansâg mig vara en mycket stark och stândaktig pil. Precis sâ tycker jag det är nu. Bâde pil och bâge. Fast ganska mycket skytt med, vad gäller min egen pil, skall tilläggas.

Hursom. Att alla är nöjda passar utmärkt dâ jag själv ska ut och fara. Ska du till Paris? med tâget? Ja. Näst sista arbetsresan med övernattning.

Tacksamheten.