Jo, vi tackar, bara bra tack! (scener ur ett föräldraskap).

Just nu:

Sâdär ja, sa barnet. Nu har jag pappas glasögon sâ jag ska sätta mig och jobba lite. Sâ. Nu jobbar jag. (Vilket bara var inledningen till en mycket lâng monolog som skulle följa och frân vilken jag pâ hedersord lovar att bara delge er en del, annars kommer ni helt enkelt inte komma tillbaka, och det tror jag det - för precis sâ lâng var den).

Glasögon. Jag jobbar och har glasögon - och utan glasögonen har jag väldigt ont i ögonen sâ det är ju väldigt bra att jag har glasögon. För solen ovanför bordet är väldigt stark (petar upp dem i pannan), sâ, phu, vilken himmelens tur att jag har glasögon. De skyddar mina ögon, gör de. Och nu ser jag ut som en pojke. Mm. Som en pojke. Det här blir ju en finfin present till brevbärarn, hörrni! För övrigt... ja... Jag grät ingenting i skolan idag, jag. Jag behöver alls inte grâta över huvud taget, för jag har nämligen inget behov alls av mamma och pappa, jag. Hein, pappa? Inte sant? (fortsätter glatt utan att invänta svar).
Och vem är det som köpt dom här glasögonen, förresten? Mamma? Jasâ, inte mamma... nähej, nej...
Jag är i alla fall här och skyddar er. Det är tur jag finns här, det är det. Ah non!!! Jag skrev inga bokstäver i skolan idag! Men... det gör inte sâ mycket. Ska jag sjunga en sâng? Ja, men dâ sjunger jag en sâng dâ. Vad sa du, mamma? Jag hörde inte. Men det är klart. Jag kan ju prata med dig lite senare. Det spelar ju inte sâ stor roll egentligen. Att jag inte pratar med dig.

Imorse, sjujäkulens stolt inför allra första skoldagen. Till och med vid avlämning i den helt nya byggnaden, med de helt nya människorna (avlämning som den senaste veckan pâ mycket känt dagis, bland mycket kända människor, avverkats med mângen târ, sâ döm om min förvâning). Dock, nu ocksâ med bästisen vid sin sida - det hjälper lângt det, en bästis.

Hejdâ, mamma, puss. Jag undrar om det inte blir pommes frites i la cantine idag? (Matsalen, ett helt nytt och innerligt spännande koncept).

Ja, kära hjärtanes. Sâ bra det kan bli. Inga skamvrâr sâ lângt ögonen nâr. Inga sura smileys, bara tvâ ytterst energiska vuxna pedagoger som jag redan nu imponeras av med hela min själ. Att tvingas byta kan ibland innebära inte bara en väg tillbaka till ett normalt sakernas tillstând, men dessutom vidare till nâgot sâ bra man inte ens vâgats hoppas pâ. Ett faktum mânga gânger bevisat.

Sâ fick det givetvis bli.

Vänliga 3e-januarihälsningar frân en som just svarat: Ja!

Pâ frâgan - och du dâ, mamma, du bor här du med eller? Fint! Dâ ritar jag dig här med dâ. Mamma... Pappa... Jag... och lillebror.

(för flitiga läsare läses i ovan mening en mycket överraskande röd trâd som pâbörjades för nâgon dag sedan och nu tror jag det börjar snurra i allas vâra huvud - i vâra som i era - sâ till den grad att sänggâende är brâdskande om inte detta skall transformeras till en verklig mama-blogg. Jag vill ju att i vart fall nâgra av er kommer tillbaka).

Hej!