Nästan komiskt.

Nu har jag ägnat de senaste fjorton timmarna ât intensiv tankeverksamhet, nu jävlar fâr det vara stopp.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.

Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.

Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).

Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.  

Men hörrni. 

Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.

Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.

Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.

Men vet ni att nu räcker det.

Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.

Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.

 

Octavio Mesa. Colombiansk poet och musiker (1930-2007). Skrev under sin levnad mer än 2000 sânger (vilka nâgra fâ, tack vare yngre talanger som landsmannen Juanes, rest utanför landets gränser).