Mitt i alltet blir det pâsk och barnhänder längtar efter att mâla ägg, det pratas äggmâlning sedan en vecka tillbaka, det och târtbakande. Herreminje.
Igâr blev hennes händer sakta men säkert nedmâlade, heltäckta, med rött, sen tog hon tag i den blâ kritan (hudkritor) och sa: titta. mamma och pappa. Jag hâller pâ och transformerar mig till Spindelmannen.
Tror ni den vill bli pâskkärring? Tror inte. Högre vägran inför strumbyxor och kjol finns ej, denna vackraste av prinsessor, enligt henne själv, men bara i teroin eller inombords, snarare. Där man är prinsessa utan guldlockar och volang, he.
Häxgubbe, hur ser de ut?
Hur detta hängde ihop med Jonathan Franzén? Ja, det vete gudarna.
Ja, det var ju just det jag undrade.
RépondreSupprimerJag är så förbannat trött på hans Freedom som jag inte kommer att höra till slut att jag var här och fiskade efter en möjlighet att tala illa om den ;-), men tji fick jag!
haha - själv har jag gett mig pâ den Obekäma zonen men bara hamnat ngn sida in och det var nâgot med titeln som tilltalade mig. Men det var inte därför han hamnade i titeln, han dock inte skriva ut. Freedom har jag hâllt mig undan, vet inte riktigt varför men det lilla du nämner ger mao kanske intuitionen rätt?
RépondreSupprimerKom igen: möjligheten är given - jag vill veta mer!
OK.
RépondreSupprimerMånga hundra sidor som handlar om människor som tycks huvudsakligen upptagna med att driva sig själva och varandra i fördärvet. Ett äktenskap som håller på att frysa och torka ihjäl och som tycks ha lämnat samma oförmåga att leva som man verkligen önskar i arv åt barn som växer upp. Bara en enda människa som verkligen är ärlig och sig själv.
När jag nu försöker summera inser jag att det är nog detta som Franzen faktiskt vill med boken. Men det är obehagligt umgänge över så många sidor; jag ger upp, säger att jag har fattat vad han menar och går vidare till något mera uppbyggeligt.
Det har alltså mest att göra med vad för slags böcker jag vill befinna mig i sällskap med. Det är säkert en BRA bok.
Or not! (bra). Jag tycker man kan bedöma en bok som o-bra med liknande funderingar som bas. Dvs, till vilken nytta och kommer man vidare eller inte, men det beror givetvis pâ läsaren och vad man själv vill med sin läsning.
RépondreSupprimerSumma summarum: det lâter inte som ett sällskap jag vill befinna mig i sällskap med heller.
(Hade en diskussion om liknande nyligen, apropâ film. Typ, har du sett tre Fucking Âmâl sâ vill du inte sen en fjärde. Just nu gâr här film pâ film av olika ursprung med arbetarklasspar som slâr varann, super och är allmänt nedgângna. Alternativt ungdomar som super eller knarkar och som tillslut ser självmord som enda utgângen. "Det är starkt, svârt, men vackert". Jag orkar inte. Men orkar heller inte med en femte vacker uppväxtskildring hur vacker och fint fângat det än är. Förmodligen anledning till att jag inte kommit in i Knausgârds 1a hur välskrivet det än är och hur mycket jag än trivdes med 2an. Pappa ville att jag skulle simma, men simma dâ för fan, men jag kunde inte simma, var rädd osv. Men solen sken och smörblommorna och gruset snön lämnat när den smälte).
Dessa dagar borde jag nog gâ och gräva ned mig själv. Djupt.
Eller bara läsa argbiggor som Strindberg och Dostojevski, det enda jag riktigt stâr ut med. Hoho. Djupt nedgrävd, sa jag.
Mittiprick.
SupprimerVet du vad jag har gått och läslyssnat på till stor förnöjelse på sistone? Det går an, Carl Jonas Love Almqvists klassiker. Som står sig. Vacker, uppbyggelig, tänkvärd.
Det du skriver om "stark men svårt" får mig osökt att minnas "de älskande på pont neuf" som var såå prisad. Jag och min vän gick efter en kvart. Vi kände oss redan då rätt blöta, eller nåt...
RépondreSupprimerMen Knausgårds första står jag rätt väl ut med...förmodligen för att den inte druknar i socialmiserabel sentimentalitet.
De älskande - ja, jag förstâr precis!
RépondreSupprimerKnausgârd - jag var för snabb i min vändning. Ovan gâr under socialmiserabel sentimentalitet - vilken fantastisk formulering! precis vad jag sökte! - under vilken jag absolut inte lägger honom. Nej, jag har snarare funderat över vad som fâtt mig att inte bli engagerad i 1an dâ jag tyckte om 2an, tycker om hans sprâk. Och insâg när jag var i Sverige under bokrean och vände i nâgra högar att jag systematiskt la ifrân mig samtliga "fantastiska barndomsskildringar" och funderade pâ detta. Dvs, tidigare har jag läst dessa med glädje - och kommer kanske sâ igen göra - men har just nu fâtt min dos. Dvs nr 2, kanske är det samma - har man läst xx antal uppgörelser med föräldrar / moderskapet / exilen etc etc sâ behöver man paus. Gripande barndomsskildringar hur gripande och vackra de än är lägger jag mao just nu mycket orättvist och obelagt ifrân mig (alltsâ inte alls av samma anledning som jag inte intresserar mig för den socialmiserabla sentimentaliteten). Hm. Blev jag klarare nu mânne?
Klart som saltvatten à la Västkust ; )
RépondreSupprimerGabrielle - som saltvatten à la Västkust... hrm. Dvs: Grumligt, haha.
RépondreSupprimerAnnannan - Det lâter bra. Du lyssnar alltsâ alltmer. Har inte riktigt kommit mig för liknande, men det kan kanske vara en idé (utvidgar kanske för den delen möjlig "läs"tid i det lilla livet? stämmer det?).
Jo, det är därför jag lyssnar. När jag stökar i köket eller i trädgården och när jag stickar. Jag har för många trafikerade gator på min väg till jobbet för att lyssna då.
SupprimerSom friskt vatten - Glad Påsk!
Supprimer