I bilen hem frân havet där vi träffat nya bekanta pâ deras hemmaplan följde ett lângt samtal om svârigheten. Ni vet, just den med att känna sig mycket hemma med den ene och för vilken man âkt dit, och upptäcker att det sâ inte alls var med den andre, den man sâ att säga fick pâ köpet och som man dittills aldrig träffat. Hur klurigt allt plötsligt blir. Alla dessa frâgor man inte kan lâta bli att ställa sig. Hur man inte kan lâta bli att känna sig lätt ledsen. Hur upprepade besök känns omöjliga. Pga brist pâ ork med att lâtsas som att allt var frid och fröjd och att alla trivdes med alla och allt det där. Men vad trâkig den upplevelsen är. Särskilt dâ man som denna gâng inser att man hoppats en hel del.
Med en liten i baksätet, halvt sovandes.
Följde sâ en lâng tystnad. Där undertecknad ibland hade kort frân târar och var och en satt i sina tankar och allt kändes sâ där lite
väl komplicerat som det sâ ofta gör när man funnit sig i sällskap med det som kallas människor. Utanför den innersta kretsen.
(...).
Hörs dâ plötsligt frân baksätet frân ingenstans, uttalat med en mycket lugn, behärskad röst.
Ibland blir man besviken. Vad sa du?
Ibland blir man besviken. Och dâ är man tvungen att ta av sig sin utklädnad.
(...).
Parfois on est déçu. Et alors, on est obligé d'enlever son déguisement.
Jag rös ungefär resten av vägen hem. Spökrösten frân ingenstans.
Oj.
RépondreSupprimerGenom en god vän har jag fått en aning insikt i antroposofernas psykologi. De tror på en medfödd visdom som barn har med sig från där de kommer från innan de föds till oss. (Det var ungefär i det resonemanget, samt när jag fick frågan om hur jag kunde se tillvarons mening om jag inte trodde på reinkarnation, som jag insåg att det inte var för mig).
Annars är det ju så där, ledsamt när det är en pusselbit som inte passar in. Ibland är det man själv. Eller den man har valt att leva med. Jag har sett mer än en lång vänskap krackelera av oförmåga att hantera det. Det är trist.
Kom att tänka på uttrycket "Små grytor har också öron", som min gamla gudmor brukade använda. Det är fantastiskt vad de små kan uppfatta och sätta ord på.
RépondreSupprimerAnnannan - haha, antroposofernas psykologi är mao inget för mig heller! Snarare är det intressant hur - som Lotta säger - smâ grytor har öron - och hur de tar en bit av resonemanget, funderar vidare, och en halvtimme senare fâr ur sig sin tolkning. I detta fall mycket träffande (och med sin "deguisement", utklädnaden, lejondräkten, i knät...). Mycket sött.
RépondreSupprimerJovisst. Ibland är man själv pusselbiten och själv inser jag att jag helt enkelt har en dâlig förmâga att umgâs parvis. Vilket jag turligen i mitt privatliv inte är ensam om. Eller snarare - om pusselbitarna ej finns insisterar jag ej och man fâr hitta andra umgängesformer - men vilket har som konsekvens att parumgänget inte inträffar sâ ofta. Förmodligen hur man är lagd, säg. Men visst är det trist. Ibland, som i detta specifika fall, väldigt.
Sen är det svârt, tycker jag, att umgâs mânga öht. Hitschcock som jag flertalet ggr redan refererat till sa "över sju vid bordet är oartigt". I min värld ligger gränsen mkt tidigare, kanske inte till det oartiga, men till där jag känner mig implikerad. Jag är ingen snackare och fâr stâ ut med det.
Men det finns något ännu gräsligare, för mig i alla fall. Den där sortens umgänge där man förväntas dela upp sig i män och kvinnor. Gruvligheters gruvlighet.
SupprimerGruvligheters gruvlighet, oj vad jag hâller med.
RépondreSupprimer