En dag ska jag skriva en skräckhistoria. En om där den minstas bästis börjar kalla en mamma. Du tänker att det är en slump, att det blev fel. Men det âterkommer. Där den minstas bästis tar allt som den minsta vill ha, inte bara likt barn gör mest, men utstuderat och väl utvalda saker, vilket fâr den minsta att grâta lângt efter de skiljts ât. En där bästisens mamma ser till att alltid glömma kvar nâgot för att finnas kvar i ditt hus. Lämnar meddelande pâ meddelande om allt mellan högt och lâgt för att finnas i din telefon. Där en massa smâ, smâ och var för sig obetydliga detaljer alltmer bildar ett mönster som, alltmer, börjar kännas som om inte en snara men nâgot orovarslande. En av de där skräckhistorierna som skrämmer mest, de som lägger sig som en tung hand över bröstet, där oroskänslan inte vill ge sig och du tänker att, asch, sâ farligt är det nog inte, men. Invasion.
Men det fâr bli en annan dag. Nu skall jag försöka andas djupt och göra nâgot helt annat.
Invasion ÄR ett intressant ämne. Särskilt om man bara beskriver det, som du gör.
RépondreSupprimerPâ lângt hâll, ja (intressant).
RépondreSupprimerJa, fast jag menar också på "författarhåll"; vad vore en skribent utan konflikter? Inser jag ibland när sandkornen hopar sig under skalet i väntan på att bli - PÄRLOR!
RépondreSupprimer"ininglop odustryp" - fick jag upp som kontrollord: Bra titel? He och hum.
Aha, förstâr bättre hur du menar och missförstod sist. Ininglop odustryp. Tripe odieuse ! I ingenmansland. Obehagstripp i ingenmansland. I en loop i Odystryp. Odystryp under loopen?
RépondreSupprimerDu ger mig att fundera pâ, gillar det!
O du (milde) stryp (henne)!
RépondreSupprimer