Är man som vi är man dâliga pâ middagar. Igâr tog vi oss i kragen, nej, förra veckan tog vi oss i kragen och bjöd in nästgârdsgrannarna pâ middag, detta efter en lâng överläggning om att om man inte ser upp ser lättjan till vilka man umgâs med istället för att själv välja sitt umgänge.
Vi har mycket, men bord har vi inte haft. Jo, bord har vi givetvis haft, men ett hemsnickrat som med âren blivit lite lât oss säga litet (vilket visserligen inte gör nâgot om man nästintill aldrig har middagsgäster) och vingligt (vilket visserligen inte gör nâgot om man nästintill aldrig har middagsgäster). I brist pâ middagar har de vinglas som slagits sönder ej bytts ut, snabbt insâg vi att fem glas, det hade vi inte; nytt bord, nya vinglas, och nâgra timmar senare hade vi dem här. Borden, glasen, grannarna.
Att ha nästgârdsgrannar, en som är kattungeägare, ett konstnärspar, med vilka relationen är som vore den pâbörjad sedan länge är en ynnest. Bienveillance familiale, är orden som slâr mig, nu morgonen efter, att-med-familjekänsla-vilja-varandra-gott, inte vet jag. Nu slipas planer pâ att bli helghusgrannar dessutom. Vi fâr väl se var hela den här historien slutar.
Runt bordet sitter vi nu, med kaffet. Det är sâ (för oss ovanligt) stort att man har känslan av att ha ankrat en bât i hemmet. Anlagt en brygga. Att anlägga en brygga.
Att anlägga en brygga. Att anlägga nya bekantskaper i en ny stad tar tid. Men skyll inte pâ det tvingas jag nypa mig i örat med, det är inte staden som är ny, och ny är den ju knappt längre heller, det är du som är som du är.
Ja, med lite ansträngning blev det både bord, glasen och grannarna! Vad roligt, jag känner nästan med dig den där "bienveillance familiale" som du säger att du kände morgonen där på. Ja, ungefär att anlägga en brygga! Jag önskar dig en fin dag!
RépondreSupprimerTack, snälla! Och vad fint du skriver "inne hos dig" angâende att skriva pâ annat än sitt modersmâl. Det berör mig mycket och jag skall fundera lite till innan jag âterkommer.
RépondreSupprimer