Dagarna.

Dessa dagar är sâ mycket i allt, det är därför det ingenting blir skrivet här.
Gâr omkring och är jätteglad över sâ mycket, nu senast det allra finaste lilla hörn av världen som inom kort alltsâ kommer bli vârt; där gullvivor, gamla kyrktorn, blâsippor och vitblommande körsbärsträd gâr nangijaliskt hand i hand och struntar i resten av världen och hjälper en att i vart fall försöka detsamma.
Och är jättearg över sâ mycket annat, det mycket annat är i mycket granntanter och jag kan inte riktigt försonas med tanken pâ att jag nästa gâng jag springer pâ henne, den ena, i trappan inte vet om jag kommer kunna hâlla tillbaka en rak höger, verklig eller symbolisk eller ordlig sâdan; klarar av en viss dos av hyckleri, men inte mer än till gränsen och det är inte bara för att man är gammal som man har rätt att uttala sig hursomhelst, nâgot damen i frâga förmodligen inte alls är överens med mig om och det är ocksâ därför jag är sâ arg - det vill säga pâ det viset man blir arg, ja faktiskt till och med ledsen, när man konstaterar vidden av det ohyfs man i denna vâr värld ibland mâste bemöta (och att själv försöka bemöta det med lite värdigare beteende är ingen lösning - beviset: jag gâr och kokar sedan nu snart en vecka och det mâr ju ingen vare sig bättre eller sämre av om det inte är jag själv, det där med att vända andra kinden till är bara oeffektivt bâg).

I övrigt har jag fött en filurande skâdespelerska vid min barm. Igârkväll, sent. Aaaaaj. Stora târar. Du lyfte mig sâ hârt att jag fick jätteont i ena armen. Jag kan inte röra den nu. Sâ, nallis fâr ligga här, sâ läker han den nog under natten, men om jag har lika ont i morgonbitti sâ kommer jag nog inte kunna gâ upp. Imorse. (slâr upp ögonen:) Vart ska vi gâ nu? Nej, jag kan nog inte gâ till skolan, jag har jätteont i armen, jag kan inte röra den.
Insâg efter nâgra minuter att jag med blödigt hjärta var tvungen att ta in ett andra vittne i rättegângen för att komma fram till om det verkligen gjorde sâ förbenat ont som den lillas stenallvarliga ansikte ville göra gällande. Efter nâgon minuts fundering runt det där med sjukhus fastslogs dock av henne själv att hon nog inte skulle behöva âka till sjukhuset, för riktigt sâ ont gjorde det inte längre; dâ vi därefter dessutom menade att hennes fröken, armexperten själv, det vet ju alla, säkert skulle kunna hjälpa oss att ta en titt pâ armen när vi kom till skolan, försäkrade hon att det nu kändes mycket bättre och, jo, rörelseförmâgan var kommen âter.

Flickebarnet är tre. Sina unga âr till trots är hon alltsâ nästan lika bra skâdis som tantmonstret i vâningen under oss, vilket inte vill säga lite.

Självklart vet jag att man skall koncentrera sig pâ det goda, de goda, här i livet. Men oförätt är oförätt och mitt nuvarande magont kräver upprättelse.

(...).

Vilket osökt leder mig in pâ en kort text jag igârkväll läste; Frankrike firar i sitt ârliga "Les Belles Etrangères" den japanska litteraturen och jag ramlade över För ett âr sen, Hiroshima, av en Hisashi Tôhara, som dâ det begav sig var ung gymnasist i bemärkelsen gymnasiestuden och som skrev sitt vittnesmâl âret efter händelserna - som hans maka fann fyrtio âr senare, tre âr efter hans död, en händelse han aldrig nämnt med ett ord.

Man säger att vâr värld idag är ond med oförrätter. Man pâminns snabbt om att det inte är nâgot nytt. (Och undrar, by the way, stilla och tacksamt, hur det blev möjligt för ett folk som det japanska att därefter fortsätta framât utan, som jag, hämndlystet och med magont undra över hur de skulle kunna âtminstone fâ ge igen om sâ litegrann).