Igâr for vi längs älven till stad nummer tvâ med bra utbud pâ film, himlen var magiskt vacker, älven blank, fâgelströdd.
Väl där intogs mâltid pâ en bistro värd namnet äkta fransk restaurang, inser att det var längesedan, riktig, genuin, klassisk utan att vara moderniserad för ett jota och jesus vad god linssalladen med vitlökskorv var, följd av kalvgryta som snuddade vid dillkött utan dill, och ost, och riz och lait och gudomligt vin till.
Därefter sa vi - en matresa är ocksâ en resa, när man upplevt dylikt kan man egentligen redan âka hem, som att ha varit iväg ett bra tag.
Sâ icke, för ocksâ film.
Film. Som innebar raka motsatsen till det alla hyllar Munro för i dagarna - dvs kompakthet, kortfattat, intensivt, finformulerat - istället ett lângt, aldrig sinande blaha blaha.
Desplechin har aldrig tillhört mina favoriter, när han nu gett sig pâ en historia pâ amerikanska, säg, tänkte vi att han öppnat upp, historien lät dessutom intressant, en psychanalytikert i analysernas tidiga dagar som ger sig pâ en indian som förträngt saker till ständig huvudvärk - vilket ju ocksâ kunde varit det om hans historia varit intressant. Efter en timma och fyrtiofem minuter gav vi upp och var rörande överens om att vi kunde gâtt minst en timma tidigare.
Sâ. Spar er dyrbara tid! Undvik Jimmy P.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire