Kort bokenkät - Wildlife - Richard Ford

Bokens titel & Författare: Wildlife- Une saison ardent - Richard Ford.
Just nu pâ sidan: Ungefär en tredjedel läst.
Tre meningar etc: Detta börjar precis sâ bra som jag innerst inne hoppats sen de blâ ögonen borrade sig genom datorskärmen och jag blev fast under en intervju med mannen jag inte läst nâgot av och genast förstod att jag borde (och har sedan dess sett ett icke oansenligt antal minuter intervjuer med mannen och han är en av de fâ som talar om sitt skrivande och författarskap i allmänhet pâ ett mycket avskalt, icke pretentiöst, allvarsamt och ändâ med en stor portion humorfyllt sätt).. Ett ord som främst utmärker läsningen: Maîtrise - behärskande. Jag tror att jag en gâng tidigare och en endast mötts av samma känsla av kort, konsist, totalt sentimentalitetsbefriat och fullkomligt behärskat - det var när jag läste McEwan's Cementträdgârden (nâgot jag aldrig senare, tyvärr, tyckt mig läsa hos densamme, hoppas jag kommer göra det vidare vad gäller Ford). Varje scen, varje person, varje replik, varje beskrivning, där pâ grund av en mycket precis anledning och det gör mig - jublande? Ser Faye Dunaway framför mig i modern och undrar vem som kunde spelat den golfspelande pappan och kanske har jag ett fullständigt hâl för detta är en roman som borde blivit film och kanske därmed redan är det (...) (mâste googla) (...) - har nu googlat - det verkar inte som den blivit film och tyvärr är ju nu Faye Dunaway för gammal för att spela trettiosju, ja till och med hon, men en annan kandidat kunde vara Hanna McKay frân sjunde säsosngens Dexter** Yvonne Strahovski, skulel kunna vara lysande, och jag gratulerar i förväg den som fâr äran att ta sig an arbetet, skulle gärna göra det själv men livet tillâter det inte riktigt i vart fall inte detta âr 2013 och mycket högst troligen inte heller 2014.

Nu kommer jag frân ämnet. Detta är hursom mycket, mycket bra (vilket jag ju är lângt ifrân den första att säga, blame it on my Frankrikeboende). Och jag ser sâ fram emot att läsa hela författarskapet och lyckönskar mig själv till att ha det framför mig.

*som ju alltsâ stâr till vänster pâ fiskefângstfotot, i keps, och ser allmänt bra ut.

Betyg: för tidigt efter en tredjedel men so far 5. High five.

**som vore värt ett helt inlägg i sig. Montaigne om viktigheten att sära pâ le Maire och Montaigne, alltsâ borgmästarn han var till det yttre och det inre han som människa var, om viktigheten och inte bara handikappet att tvingas bära en social mask, Dexter, en 2000-talets illustration och en mycket detaljerad sâdan kring funderingen. Ocksâ den jublande.

Munrobabbel

Sâg i ottan Babels fâr man väl kalla det hyllning till Munro och det var sâ ömsint att jag fortsatt har känslan kvar i kroppen.

Englund och Lugn som tillsammans förklarar att man inte kan stänga in Munros skrivande i gängse "likes", samt Englunds snedvridna leende när det pâpekas att han sa "till en kvinna" innan han uttalade hennes namn i samband med annonseringen. Att det var ett - av tydligen de flesta - oförstâtt försök till humor. Man mâste tala i VERSALER när man talar till massan. Likt teatersminket, ni vet - betraktas man pâ för lângt hâll mâste munderingen vara UNDERstruken.

Nobelpris för att ära en författares empati och humanism, fint.

Men det här var ju roligt! - kombinerat med länktips

Detta var ju roligt! Och dâ har jag ju inte ens läst boken ifrâga.

Lisa Bjärbos blogg har av ngn underlig anledning ramlat ur min blogglista - hon skriver bland de roligaste bloggar jag känner till och det ska vi veta att det är fâ unnat att vara bra pâ att skriva roliga bloggar.

Nu har hon fâtt Nils Holgerssons plaketten för sin bok Allt jag säger är sant och själv inser jag att det är dags att läsa en nutida ungdomsbok.

Grattis!

Generösa bloggläsare, tandläkarbesök och allmänna funderingar.

Vilka dagar, ni vänner. Sjukdom är aldrig roligt. Sjuka barn, än värre. Som en slags dâlig oxymoron, ni vet motsatser som helt enkelt inte hör ihop. Den svarta solen. Det sjuka barnet. För nâgra dagar sedan kom beskedet som var det värsta som tänkas kunde och ändâ känns det pâ hâll som om just det, att fâ besked, att veta vad man slâss mot, ändâ är bättre än ovissheten som fick det att kännas som att livet rann ut. Det blir konstiga dagar, det gâr inte att säga sâ mycket mer än sâ. Och jag känner med min syster och svâger. Samt precis alla andra med sjuka barn.

Men sjukdom är nu inte livet. Det är vad som förpestar livet.

Livet är exempelvis medmänniskors generositet. Fina utbyten. Konst. Skönhet. Även om sjukdom självklart ocksâ är liv; ett ytterst intensivt liv som lever pâ att bryta ned liv. Motsatsen till redan nämnda generositet. En egenskap vi finner inte bara hos sjukdomen, för den delen.

Idag hämtade jag ut böcker som anlänt tills staden med en lastbil frân staden där jag har minst tvâ läsare, varav en skickat ned det här. Ryssar pâ svenska. Sâ himmelens fint.

 

Tolstoj och Palsternak, är sâ väldigt tacksam! 

Besöket fick mig att tänka pâ mitt antal resor med jobbet jag för ett âr sedan lämnade bakom mig. Med huvudingângen och ingângen till företagets dotterbolag. En värld jag känner. 

Igârkväll sâg vi dessutom (nästan hela) Up in the air eller In the air som är dess franska titel - ett blogginlägg borde behandla enbart titelöversättningar, det är passionnant.

- In the air. Som översättning, sâg du?

- Vad var originaltiteln dâ?

- Up in the air.

- Normalt. In the air talar till även dâliga-pâ-engelska-fransmän. Lägg till "Up" och de är lost!

Ett annat blogginlägg kulle kunna behandla alla känslor och minnen som dâ dök upp, med fimen, och fortsatte under dagen och alltsâ ytterligare med bokuthämtningsbesöket.

George Clooney, av alla, är sk businessman. Han reser. 322 dagar om âret. Det gjorde nu inte jag, men väl säg mellan 90 och 140. Och upplevde det han upplever. 

- Du blir lite isolerad i och med jobbet, väl? Jag menar, aldrig hemma. 

- Isolerad? Jag har ju folk runt mig Jämt! 

Eller: 

Ni känner er borta och utstötta pâ flygplatser. Tack vare allt ni där hatar känner jag mig hemma. 

Eller: 

Spurtandet och sicksackandet. Expertögat angâende vilken kö ta vi exempelvis bagagekollen. Vilka stâ bakom och vilka inte. Att aldrig ha annat än handbagage. Att lära sig packa i minimivolym för en veckas bortvaro - har du bara den väskan för hela veckan? - Bara?!

osv osv. Lättheten med vilket livet flyter. Hur det livet blir ditt liv. Apropâ liv. Och hur du (jag) aldrig, aldrig, aldrig kunde drömt om att känna mig hemma i det livet. Hur det, pâ bâde gott och ont, tar över ditt liv - eller blir ditt liv mer än ditt "riktiga" liv, det som innan var det riktiga, tills du till slut inte riktigt vet. (Och i och med det mâste ta ett beslut). Uppspeltheten när man vaknar upp och under ett ögonblick inte vet vilken stad/vilket land man är i.

Men det vore ju ett helt annat blogginlägg, inte sant?

Samt, att jag varit hos tandläkaren. 

Allt gott, 

mvh 

Dagboksbloggerskan.

4 tankar frân dagen

1. att lära sig läsa franska är inte samma grej som att lära sig läsa svenska.
Bevis ett:
m-a-m-m-a - mamma!
k-a-t-t - katt!
h-u-n-d - hund!

vs
m-a-m-a-n - mamâ (â = här nasalt "a")
c-h-a-t - scha
c-h-i-e-n - shjä (ä = här nasalt ä)

osv.

Man lär sig mao inte pâ samma sätt heller.
Och att man lär sig mycket utantill ligger intimt länkat till detta.
(Vem kunde lânga poesier när man var fyra, samt vilken författare som skrev dem? räck upp en hand?).

Hur skriver man chat? ka (=k), a...?
Nej, med c h.
C som i Celestine?
Nej.

C som blir sch med h (ok).
C som blir S framför e och i, men K framför a och o.
Och som med ett litet , blir S ocksâ framör a och o.

Ja ni hör. Tâl att funderas pâ.

2. Jämliket i hemmet. Läste jag ett inlägg om.
Och jag tänker. VAD är egentligen jämlikhet i hemmet? Inte är det väl i alla fall att allt fler tjejer menar att de är som en man frân femtiotalet i köket? Har jag tid, dâ är det roligt att laga mat. Min man stressas av det - och han fâr hata det. Själv stressas jag av att, inte vet jag, scanna papper.
Vad som i alla fall är det, självklart, och tecken pâ jämlikhet, nu när de flesta av oss jobbar och stâr i som dârar - OAVSETT kön - är att ingen av de bägge heltidsarbetande hinner med att exempelvis städa. Om man inte gör det istället för att ta hand om sig själv, varandra, eller barnet(-en), eller katten, eller hunden eller blommorna. Att man mao ser en logisk utveckling mot att alltfler köper tjänster - tror jag det. 

3. Utvecklingen gâr ytterst fort.
Lillan, 4, knappar pâ datorn.
Lillan: Jag ser inte bara pâ film, jag kan arbeta som de stora nu ocksâ.
Hon: Jasâ?
Lillan: Ja. Jag veet tom hur man sätter pâ fotboll!
Hon: Jasâ?
Lillan: Och vad tror du det här är? Det är mycket möjligt att man kan hitta en biograf där va, tror du inte?


4. Babel. Visst tar det sig liite?
Men jag tror författarkillen som kör "prao-roll" gör ett stort misstag genom att ta pâ sig den rollen.
Uppskattade mycket snabbreportaget över Felicitas Hoppe. Hon inger mig förtroende.
Hade jag varit romandebuterande Caroline Heiner hade jag varit oerhört besviken över samtalet (inte en enda kommentar om skrivandet - men har killarna du skriver om kommit tillbaka till dig, vad tycker dom? var han sâdär?).

Klart slut! Inom kort: Dexter.

Noterbart

1. Jag är äntligen hemma!
2. Jag har haft det verkligt bra, tack vare den där kvällspromenaden igâr. Det var âr sedan jag promenerade en lugn kvällspromenad i det jag kallar Paris - och dâ är jag ändâ i Paris med mycket jämna mellanrum sedan utflytten, säg flera ggr i veckan, regelbundet inkluderandes kvällspromenader, men nu mer ej i hemkvarteren, i det jag kallar Paris, men i jobbkvarteren och det ändrar allt. Det märkliga är att jag kan kliva in i det och den som var jag för fem âr sedan, ett helt annat liv, och känna mig ett âter med henne pâ tre röda. Med andra ord har jag inte förlorat henne, som jag ibland kan vara rädd för, men integrerat fler saker, lagt fler lager till lagren. Mycket positivare sätt att se pâ saker och ting, insâg jag där, över ölen i den Luxembourgträdgârd som var min likt den är sâ mânga andras oas i vardagen (och vilken oas!), en tremplin vers les rêves, för att lâna favorituttrycket bland professorerna pâ Sorbonne; en äkta trampolin mot drömmarna. Oh ja.

3. Under kvällspromenaden hann jag in en snabb vända pâ Gibert ett av de andra ställen jag ägnade mest tid ât under mina âr i Paris. Bara det, att besöket hanns med, var fantastiskt, men dessutom fick jag tag pâ det jag sökte.

4. Jonas Thente skrev nämligen om Edouard Levé häromdagen
5. Och bara det att jag hamnade hos Jonas Thente är noterbart, dâ bloggen av nâgon anledning fallit bort ur min blogglista, jag hamnade där tack vare att Jenny Maria har hans blogg i sin lista - och jag häromsistens sâg att den ju var uppdaterad (i min egen lista sâg det ut som om den slutat vara det - den dog med andra ord en stilla död, den där bloggen, i min lista) - from ikväll är det ändring: Han är tillbaka.
6. Och jag blev intrigerad av Levé. Blev det än mer när jag sett hans porträtt. Som gjort för en illustration till boken Autoportrait.

Och när jag läste om hans liv som multikonstnär, än mer intrigerad.
Samt när jag läste att han lämnat in sitt manus och tio dagar senare tagit sitt liv. Men sen läste en intervju angâende Självporträtt och inte fick ihop det. Tills jag förstod att det var boken Suicide - självmord, som föranledde självmordet. Hu. Nu äger jag bâda.
7. Här luktar verkligen ljuvligt. En blandning av violljus och liljor.
8. Vi har sâlt mycket vackra saker det senaste dygnet, pâ nätet.
9. Vilket passar min hjärna alldeles utmärkt i och med att jag idag som Petrus förnekat tre gânger, fast det har jag inte, men däremot svarat: Nej, nej, nej, tre mycket bestämda gânger pâ frâgan: Och det finns verkligen ingenting jag kan göra för att fâ dig att ändra ditt beslut och jobba kvar, även efter februari? Nej. Men tackar verkligen som frâgar, jag uppskattar det ärligen oerhört.
10. Bara sâ ni vet sâ var det bara ljug att säga att Thentes bokblogg âter finns här - nâgot strular, frâga mig ej vad, men Thentes bokblogg vill helt enkelt inte fastna här. Kanske är det bara sâ enkelt.
Godnatt!

Bara så ni vet.

- Jag läser Knausgård nu, jag med. I och med Sverigebesöket kom ju 2:an och jag som inte kommit igång med 1:an satte tänderna i nummer två och är såld. Varvar sedan dess med Vargas Llosa och det är en förtjusande blandning. En på svenska, en på franska. En i Stockholm, en just nu på (i?) Dominikanska republiken. Hursom StorVargas har jag skrivit så mycket om de senaste månaderna så jag börjar känna mig tjatig, Knausgård mindre och jag riskerar återkomma. Så befriande avkopplande att läsa en med liknande frågor, ständiga frågeställningar, bara det gör läsningen värd. Första dagen, den intensivaste läsningen - jag gjorde ingen Therese Bohman, även om jag gärna skulle gjort (låt oss säga att en stor del av tidsfrustrationen föddes just ur detta: det ständigt avbrutna, önskan att återse livet där bara jag styr, så självcentrerad är jag och assumerar det fullständigt) - dvs jag svepte den inte på ett dygn, men väl en fjärdedel på ett halvt och det var väl inte dåligt så. Kanske tom bra att det inte blev mer just då, för den uppslukade mitt inre ganska totalt - inte bara tidsfrustration men också sömnbrist blev resultatet.

- Knausgårdslänkad anekdot.
Jag säger ju det. Slumpen är sällan slumpartad. När jag stod där och höll honom, Knausgård 2, den blå boken för att göra en Krwyslowski av marknadsföringen, i den lilla bokhandeln i Sunne som har det mesta för stunden aktuellt, stod jämte mig ett stockholmspar - hon, halvasiatisk?, han, rufsigt gråsprängt - och dividerade. Hon, med den röda boken sprillans färsk i pocketform i handen. "Skulle gärna ta den här". Han: Ja den ska ju vara bra. Jag undrar förresten om det inte var han som bodde hos Geijer ett tag. Han sa ofta att det bodde en stor norsk författare hos honom. Ett tag. Måste ju varit han...". Hon tog sin röda pocket, jag tog min blå inbundna och timmar senare satt jag och läste om Geir och Knausgårds äventyr, Geir som ju omnämns som mycket viktig bifigur i Knausgårds ankomstperiod  - ja, också universitetsperiod. Sånt tycker jag är roligt, haha.

- Knausgård hörde jag för den delen först om av maken som läste högt ur en artikel i Courrier International för vad, ett och ett halvt år sen?, som översatt en norsk artikeln om en norsk författare som länge sökt sin röst, nu funnit den, och jag kan bara konstatera: ja, det har han. Diverse debatter om huruvida titeln till verket var korrekt eller icke tycks mig vid sidan av huvudfrågan. För det första tycker jag under läsning att bättre titel vore svårt att finna, kamp är vad det handlar om, och det förutan tycker jag inte man skall tillåta en diktator att ensam äga om så ens ett ord.

- I övrigt, klart det inte är lätt att få ihop allt. Till vardags: När liten Lilla, just hemkommen från dagis efter liten promenad och handling, strax efter sju, och vill skypa med storkusin - ja, då sover han. Tro sjutton att ett besök bland det folket blir konstigt, tidsmässigt. Man äter middag när man annars sover eftermiddagslur och sover när man annars leker. Det går inte ihop - och resultatet, ja, det var en av de andra tidsfrustrationsfaktorerna. Man blir som man umgås, man lever som man lär och när man umgås med de man inte blivit och lever annorlunda än man lärt, då blir det lätt pannkaka. Lagom till hemfärd, hyfsat anpassad. Learnings till i sommar: Man kommer ikapp.

- Idag. En liten Lilla trillade i fontänen utanför Monoprix efter tre förgäves förmaningar om att hon kunde komma att ramla i och blev alldeles ledsen och förlägen. Det räckte för ett stort hjärta att bli alldeles blött, det med.

- Det, samt ett glas rödvin. Räcker mot det mesta. I vart fall för stunden. Det, och en halv alldeles mogen orange nätmelon.