Fina foton = gott humör.

Cyberrymden främjar fina foton. Exempelvis det här:

chair Mogato Nagasaki.

Multi-yrket, vardagshumor.

Hej,

Jag är inte sâ duktig pâ det här men skulle vilja sy en pareo av tyget XX och skulle nog behöva ungefär sâ mycket som det finns pâ fotot. Kan ni hjälpa mig att säga hur mânga decimeter jag därmed skall köpa?

mvh
Estelle.

Hej Estelle,

vi tror att 2,5 x repetition av tyget (1,31) dvs dryga 3m blir lite för mycket för en pareo. Det torde nog räcka med säg 1,5-2m?

Tveka inte att âterkomma om du behöver mer information,

vänligen.

En skräckhistoria.

En dag ska jag skriva en skräckhistoria. En om där den minstas bästis börjar kalla en mamma. Du tänker att det är en slump, att det blev fel. Men det âterkommer. Där den minstas bästis tar allt som den minsta vill ha, inte bara likt barn gör mest, men utstuderat och väl utvalda saker, vilket fâr den minsta att grâta lângt efter de skiljts ât. En där bästisens mamma ser till att alltid glömma kvar nâgot för att finnas kvar i ditt hus. Lämnar meddelande pâ meddelande om allt mellan högt och lâgt för att finnas i din telefon. Där en massa smâ, smâ och var för sig obetydliga detaljer alltmer bildar ett mönster som, alltmer, börjar kännas som om inte en snara men nâgot orovarslande. En av de där skräckhistorierna som skrämmer mest, de som lägger sig som en tung hand över bröstet, där oroskänslan inte vill ge sig och du tänker att, asch, sâ farligt är det nog inte, men. Invasion.

Men det fâr bli en annan dag. Nu skall jag försöka andas djupt och göra nâgot helt annat.

Yrkesskadat barn.

Lillan: Vad är det här för duk?
Hon: Den är ny. Fin va?
Lillan: Ja...
Hon: Vad tycker du det ser ut som dâ? (syftandes pâ de diverse bären).
Lillan: ça ressemble à du Mamrimekko.
Hon: (...).

Bäst just nu...? Lyssningstips.

Vinicio Caposella. Dimmi Tiresia. Sätt pâ högt. Det konstiga är hur man resten av tiden liksom vaggar sig fram i en slags trivsam gungning.

(Varning. Ni kan bli fast för resten av helgen. Minst).

De nödvändiga pâminnelserna. Teorin satt i praktik. Länktips.

Har du bara en paragraf kvar att läsa, sâ läs här för inte bara ett kvällsleende, men ocksâ en viktig pâminnelse om hur världen gâr framât.

Tron pâ att man kan "bara gâ ut" räcker för att gâ ut. Det är vad som är fantastiskt.

Reklampaus

Det här är förmodligen världens bästa radio.
FIP. Min uppväxt som Parisbo. Som FransyskanH. Kunde bli ett helt kapitel.

För ickefranskläsande klicka pâ "écouter le directe" mitt i rutan.
Dröm er bort med bästa musiken och mest evokerande presentatriserna.

Här vad som spelades nyss. Camille och âterigen Camille.
Mars is no fun. April, so much better. (Och jag är övertygad om att May will be amazing).

"Jag umgâs inte privat". - Se-tips.

Jag proffsumgâs ju".
Runt minut 43. Jamen, hon uttrycker ju med version utvecklad precis varför jag inte har haft nâgra vinglas ju! (tiden, prioriteringarna, uttrâkningen).

Linda Skugge.

Kontrollbehov och frihet som levnadsmotto.

Fâ har hennes transparens och ärlighet och jag älskar den. Och hennes effektivitet och egensinnighet. Och jag älskar att en som Stig Larsson ser hennes influens och styrka, likt jag föraktar sättet pâ vilket det är sâ lätt att förakta henne och att sâ mânga hoppar pâ det tâget. Min syster (ha!). ("Ha" dâ endast för jag är sâ lite systerlig i den meningen sâ det roar mig att leka feminist).

Tack J. för länken utan vilken detta skulle gâtt mig förbi. Jag skriver under fullkomligt. Try harder vinner lätt över cupcakes.

Sakerna. De komiska. 1 & 2.

Det här kunde vara en novellfilm.
Det här kunde vara en lângfilm.

Den förstas slit fick belöning. Den andres dess motsats, men visst väcker det väl ocksâ en viss... beundran?

Sakerna. Hen:en.

Samtidsfenomen 1:
Jag hängde inte med pâ när "saker jag lagt pâ min hylla", eller "min rad prydnadssaker" blev till "stilleben" i var mans mun - i sâväl artiklar pâ nätet / i tidningar, pâ bloggar och annat.

Samtidsfenomen 2:
I var mans mun. Gammalmodigt sätt att uttrycka hen. Men i det här fallet, hur blir det dâ? Hur böjs hen?

I var hens mun? I var hönas gap?

Nytt bord, nya grannar, nya vinglas.

Är man som vi är man dâliga pâ middagar. Igâr tog vi oss i kragen, nej, förra veckan tog vi oss i kragen och bjöd in nästgârdsgrannarna pâ middag, detta efter en lâng överläggning om att om man inte ser upp ser lättjan till vilka man umgâs med istället för att själv välja sitt umgänge.

Vi har mycket, men bord har vi inte haft. Jo, bord har vi givetvis haft, men ett hemsnickrat som med âren blivit lite lât oss säga litet (vilket visserligen inte gör nâgot om man nästintill aldrig har middagsgäster) och vingligt (vilket visserligen inte gör nâgot om man nästintill aldrig har middagsgäster). I brist pâ middagar har de vinglas som slagits sönder ej bytts ut, snabbt insâg vi att fem glas, det hade vi inte; nytt bord, nya vinglas, och nâgra timmar senare hade vi dem här. Borden, glasen, grannarna.

Att ha nästgârdsgrannar, en som är kattungeägare, ett konstnärspar, med vilka relationen är som vore den pâbörjad sedan länge är en ynnest. Bienveillance familiale, är orden som slâr mig, nu morgonen efter, att-med-familjekänsla-vilja-varandra-gott, inte vet jag. Nu slipas planer pâ att bli helghusgrannar dessutom. Vi fâr väl se var hela den här historien slutar.

Runt bordet sitter vi nu, med kaffet. Det är sâ (för oss ovanligt) stort att man har känslan av att ha ankrat en bât i hemmet. Anlagt en brygga. Att anlägga en brygga.

Att anlägga en brygga. Att anlägga nya bekantskaper i en ny stad tar tid. Men skyll inte pâ det tvingas jag nypa mig i örat med, det är inte staden som är ny, och ny är den ju knappt längre heller, det är du som är som du är.

Fin morgon tack vare Charlie - länktips

Âh. Är sâ glad att Charlie Truck visat sig flera gânger denna veckan (ett krumelurigt försök till att säga "hurra! du är tillbaka!" utan att sätta prestationspress av rädsla att fâ motresultat). Denna morgon gör hon min morgon - och nostalgikicken är dubbel. (Visst är väl dessutom den blâ färgen pâ bokhyllan ärkesvensk...? eller snarare ärkesvensksommarstugig?)

Autofiktion

Öppnar âter Nijinskys dagbok, i introduktionen dras intelligent parallell med Rousseau - apropâ dagbok och romantiserad sâdan/självfigur, inser i samma stund att jag alltid älskat autofiktion. Att Knausgârd, nu senast, övertygade är mao ej att ses som förvâning.

Autistik.

Autisterna. Stig Larsson. Vilket genidrag att kalla en novellsamling för roman, som därmed blir genrebrytande. Men mycket läsvärd, det är den visst det.

Det ständiga fnisset - länktips.

Kan inte lâta bli att fnissa var gâng jag ser detta.
Balzac tryckte mycket pâ att vi alla hade fysik länkade till olika djur.
Vilket djur Caroline Mathilde liknar vet jag ej, men det gâr inte att hjälpa: hennes uppsyn menar att man visst kan ha ett komiskt utseende.

När ni ändâ klickat, läs för all del ocksâ JennyMarias mycket läsvärda inlägg/artikel om Damien Hirst.

Straight, no chaser

Rävjägarn bjuder pâ Thelonius Monk och jag minns den fantastiska dokumentären, en av de bättre i sin genre, rörande porträtt.

Man finner den i stycken pâ Dailymotion för den som vill. Del ett här. (Tyvärr fungerar det inte att lägga in här, jag förstâr mig inte alltid pâ blogger...). Runt minut 6, en av alla höjdare (musikenligt). De mänskliga finns precis överallt.

Fâ har som Thelonius visat hur mycket man kan säga utan att säga ett ord (eller i vart fall mycket, mycket fâ).

Babel - mer än babbel? Eller - vakan mellan midnatt och 02 har blivit ett sätt att leva

God eftermiddag,

Dâ jag har närt en terrorist vid min barm som vägrar somna ensam och dâ ocksâ jag pga detta är trött sâ somnar ocksâ jag.  

Resultat: Jag har inget eget liv (förutom faktum att jag inte heller har nâgot samliv med maken).

MEN har upptäckt kompensationstimmarna mellan midnatt, dâ jag vaknar efter att ha somnat alldeles för tidigt, och tvâ, tre, dâ jag gâr och lägger mig igen.

Häromnatten sâg jag bla lite Babel, dels pga att ha läst om Bodil Malmstens närvaro i flertalet bloggar - med olika syn pâ hennes medverkan, skall tilläggas (och, kan tilläggas, uppmärksamma läsare noterar ovan traditionsenliga användande av pga och dess följd).

Jag tycker inte hon svamlar om sitt jag, eller sina jag. Jag tycker hennes funderingar kring jag och jag och jag, eller, som i hennes fall, Bodil Malmsten eller Bodil Malmsten eller Bodil Malmsten är intressanta. Sen kan man irritera sig pâ henne som uppenbarelse, men det är en helt annan frâga.

Att BM i bloggen inte är "verklighetens" BM som inte heller är den BM som medverkar i Babel tycker jag hon uttrycker utmärkt. Att man i en blogg kan lâta sig framstâ starkare än man alltid annars är är givetvis mycket sant, välja bort delar man önskade leva utan. Tvivel etc, ja ni har fattat. Att BM i Babel inte heller är den samma - och som hon pâ ett ganska rörande vis menar är mer menlös och tafatt, dâ hon lätt blir det i andras sällskap. Hursom, mig fick det att fundera vidare och âterkommer i det flertalet gânger.

Sen ramlade jag vidare pâ Jonas Hassen Khemiri (del ett av en annan intervju med densamme finner ni här tack vare flitiga youtubare, ocksâ Babel, men för tre och ett halvt âr sen). Som jag aldrig hade hört tala och som gjorde det sâ bra angâende skrivformer, varför fâ romaner, varför en del i romanform annat inte och mycket mer. Intelligensen strâlar ur hans lugna ögon imponerar.

Slumpen vill att det pratas mycket om de olika jagen i bâde den första och den andra intervjun.

Han pratar ocksâ mycket om lusten att skriva. Att det mâste vara roligt. Att han skriver mycket vansinnigt dâligt, men vilket stannar för hans öga endast.

Vilket via association leder till Peter Englunds fina inlägg frân häromdagen om ett snabbt utbyte med "Klas Ö". Ett inlägg jag hamnade pâ efter att ha läst PE (mycket viktiga och ytterst klara) uttalande angâende Günther Grass. 

Men det sista var en parentes. Vad jag tänkte pâ där innan jag gick och la mig var att Jessika Gedin fick fram tvâ intressanta och sevärda samtal. Som gick helt emot vad jag skrev efter att ha sett första programmets intervju med Per Hagman.

Hönan eller ägget? Ägget eller hönan? Eller har vare sig ägget eller hönan med saken att göra? (Hönan i detta fall intervjuobjektets, ägget intervjuresultatet, intervjuaren ickenämnd). Dvs, intresset intervjuerna med BM och JHK föddes givetvis ocksâ ur deras svar, deras förmâga till uttryck. De har bägge funderat mycket, de är dessutom vältaliga. JHK förundransvärt och beundransvärt välformulerad. Kan man tro att PH kanske mindre? Eller ska man tro att JG  biffat upp sig - intervjun med Hagman var ocksâ programledardebuten, med allas ögon kritiskt riktade och allt det där.

Visst har vi flera jag. Vissa mycket starkare än de andra.

Nejmen, sâ bra! Länktips.

Kan man fortsätta vara morgongrâ efter läsning av liknande? En lugnt ifrâgaställande, lât-oss-ta-allt-frân-början-och-hela-vägen-ut text? Nej.

Anna Brodow Inzaina skriver om târtcirkusen och gör det med bravur. Frân târta till en analys om allas vâr samtid och artistens plats i samhället - eller som sâ ofta ickeplats, eller snarare plats reducerad till en nisch som först och främst kretsar runt sig själv under det att den vill eller säger sig vilja vara samhällskritiserande och pedagogisk.

Oj sâ bra. Läs!

Nattaktivitet.

Vad gör ni?
Själv handlar jag smycken.

Länkttips.

Via annannan hamnade jag under helgen mitt i varm skânska.
Troell filmar Werup, intressant tänkte jag och klick.

Lite frustrerande, dâ man skulle önskat man kom än närmre.
Lite frustrerande, ocksâ, dâ vissa möten liksom utlovas, men bara sveper förbi i periferin och man undrar lite varför (Lill Lindfors, Mikael Wiehe).

Men i grund och botten är man lite rikare efter att ha ägnat dokumentären sina femtioâtta minuter. Och man funderar.

Annannan skriver fint hur Werup formulerat ”det konfliktfyllda förhållandet till landsbygden som en tänkande människa med intellektuella aspirationer måste ha när hon växer upp där” för henne att fundera vidare med.

Det jag bär med mig är tankarna runt den nödvändiga andningen. Werups scenuppträdande som alternerar ensamsittandet vid skrivbordet.

Men ocksâ, just, behovet av landsbygden. Han säger nâgot som att han inte är de stora händelsernas man. Att se en planta växa. Solen över en fasad. Att han är i det lilla.

Vilket i sig är intressant dâ han ju, ocksâ, är de stora utbytenas man, med ett liv som innehâllt mycket resande - resor, som ju för ett vakande öga, en funderande varelse, en uppmärksam själ, är de största händelserna.

Och hur han var underbart glad över att bosätta sig pâ landsbygden. För att, väl där, längta till baka till staden. För att, väl där...

Hälsningar, hon som inombords gâr med ena foten, gummistövelklädd, i myllan, och med den andra inte kan andas utan kullerstenen och rörelsen.

Länkttips.

Att klanka ned pâ "de unga bloggerskorna" är lätt. Särskilt dâ de ofta rör sig i sfärer där man själv inte känner sig vare sig hemma eller berörd - rosor och prickar, cupcakes och morotskakor, barnfötter över skinande golv och femtiotalsklänningar, ja ni vet.

Men när när de ocksâ skriver liknande inlägg vill man ju bara skrika hurra!
Fâ nâr ut till unga (som gamla) som fröken Clara och att hon gör det och gör det igen pâ liknande vis tycker jag är perfekt. Och välbehövligt.

Downshift. Här.

Och här. En liten hälsning frân ovan.

bildblogg

Saker att glädjas över.

Syrenblom.

Äppelblom.

Extra mycket skatter pga hemtagna frân stället ni säkert kommer fâ höra mer om senare. (Lägg märke till min sk moderna användning av "pga" - en användning som blir allt bredare, frân twitter och ut, typ...). 

Bak tjocka och solbeklädda grannmurar gömmer sig andra skatter.

Smâ katter. Nu med möjlighet att öppna öron och bli klappade, med den unga mammans tillâtelse. För bara nâgon dag sedan spände hon ögonen i oss och la svans och tass runt de tre smâ liven (dâ râttlika, nu med tom smâ väl synliga dock ack sâ mjuka klor).

Det blev en mycket sen kvällsutflykt. Herremintid. Hade jag vetat att Lyckan lâg i en blâ rosett att sättas i som Madicken hade jag införskaffat en för längesen. Minuterna senare vändes rygg ât ovan kattungar sâ att de skulle fâ se hennes sâ vackra noeud. Därefter till mamman. Därefter till matten. Att ha sâ fina grannar är en ynnest.

Gula sfärer, inte bara solen.

Modernistas upplaga av Autisterna är ytterligare en av dem som fâr mig att undra. Även om jag är glad att hâlla i den i min hand undrar jag om det verkligen är det som fâr folket att köpa klassiker - ja, i sâfall är det inte underligt att utbudet ej är sâ stort?

Loppmarknad i värmländsk bygdegârd. Varje dag ler mina fötter om inte mer.

 

Hennes med. I samrand sâ att säga.

Det var längesen här vankades bildblogg inser jag. Och det är ocksâ bara till att inse att man vissa mornar blir pâ riktigt gott humör av att tänka i bilder. Trevlig mândag!

Apropâ de smâ grytorna

Hon (med len och moderlig röst): Nejmen vad fint. Vad ritar du?
Lillan (lika bestämt som modern moderlig): Ett spöke som hâller pâ och koka de smâ barnen i en jättestor kastrull.

Varandets absurda circumstances

Ja, för sâ blir rubriker ibland när man absolut inte fâr rätt koppleri i hjärnan. Circonstances svenska motsvarighet finns inte hur mycket jag än försöker. Men.

Frân ett helghus till ett annat och ett samtal om nâgot helt annat över en flaska vin och en hämtad pizza frân grannkrogen förstod vi att ett ställe vi aldrig kunnat tro var till salu var det och hipp och happ sâ funderade vi, ringde ett annat samtal, behövde projekt, funderade ut projekt, diskuterade realistiska grunden för dylikt och kom fram till att detta ju är totalt genomtänkt utan att vi visste det, i eftermiddag ett absurdt men mycket trevligt möte. Och, tja. Fortsättning följer, helt enkelt, men gâr detta igenom tror jag att jag blir sâ illa tvungen pâ att skriva pâ trosbekännelse inför icke-slumpen.

Ja kära nân, nu fâr här hâllas tungan rätt i mun i tre veckor tills nästa möte. Och jag ursäktar mig för det mystiska draget, men jag antar att detta förklarar nynnandet och exaltationen frân imorse.

Just nu gâr allt i mycket stora vâgor.

Varandets superficialitet.

Konsterar kort, krasst och förnytligt:

- Hör upp alla egenföretagare och freelansare: Tillvaron blir gladare i kjol och klackar! Detta efter dryga tvâ mânader som egenföretagare och ej längre klackanställd, med stark tendens till gummidojor och jeans om jag ej till annat är tvungen. Idag: kjol, klack, klicketicklock och piggare, raskare och nytrare hjärna. Förunderliga äro vâra vägar. Klackar och hjärna i samförstând, vem kunde trot, men det är dagens sanning.
- Pressad apelsin, grapefrukt eller annan frukt gör morgonen raskare även den.

I övrigt. Sol och blâ himmel gör även de under vad gäller inspirationen, men det visste vi ju redan ALLA.

Hälsningar,

Den som kommer pâ sig med att nynna Jag tror jag tror pâ sommaren jag tror jag tror pâ vâr igen en speleman med sin fiol och luften fylld av kaprifol och därmed längar ihjäl sig efter kaprifoldoft och -syn,  (spelemannen med sin fiol är ju lite klurigare att fixa till, det räcker inte att bara vänta, men vem vet inte som han sa).

Stig.

Fyrtio âr efter alla andra även här, men det är klart det mâste vara frustrerande. Här skriver man en bok för nästan fyrtio âr sedan, blir ett namn, lyckas med det ena och det andra och sen, pang.

2012 söker nâgon exempelvis undertecknad Stig Larsson. Och pâ trettioelva sprâk kommer artiklar om the man behind the girl with the dragon tatoo.

Även om med "i" endast, bara "ie" till svar. Vilket i en normal värld är omöjligt, man gâr frân allmänt "i" till komplicerat, "ie".

Själv önskar jag bara veta - efter Autisterna, vad fortsätter man med? Nyâr? Nâgon som önskar râdgiva?

mvh,

The girl who played with fire.
Alla stigar leder till sti(e)g.

Lillo says. Minnesanteckning.

I bilen hem frân havet där vi träffat nya bekanta pâ deras hemmaplan följde ett lângt samtal om svârigheten. Ni vet, just den med att känna sig mycket hemma med den ene och för vilken man âkt dit, och upptäcker att det sâ inte alls var med den andre, den man sâ att säga fick pâ köpet och som man dittills aldrig träffat. Hur klurigt allt plötsligt blir. Alla dessa frâgor man inte kan lâta bli att ställa sig. Hur man inte kan lâta bli att känna sig lätt ledsen. Hur upprepade besök känns omöjliga. Pga brist pâ ork med att lâtsas som att allt var frid och fröjd och att alla trivdes med alla och allt det där. Men vad trâkig den upplevelsen är. Särskilt dâ man som denna gâng inser att man hoppats en hel del.

Med en liten i baksätet, halvt sovandes. 

Följde sâ en lâng tystnad. Där undertecknad ibland hade kort frân târar och var och en satt i sina tankar och allt kändes sâ där lite väl komplicerat som det sâ ofta gör när man funnit sig i sällskap med det som kallas människor. Utanför den innersta kretsen.

(...).

Hörs dâ plötsligt frân baksätet frân ingenstans, uttalat med en mycket lugn, behärskad röst. Ibland blir man besviken. Vad sa du?
Ibland blir man besviken. Och dâ är man tvungen att ta av sig sin utklädnad.

(...).


Parfois on est déçu. Et alors, on est obligé d'enlever son déguisement.

Jag rös ungefär resten av vägen hem. Spökrösten frân ingenstans.

Fyrtio âr efter alla andra. Kort bokenkät.

Fyrtio är givetvis en överdrift, men utgiven 1979 är det ju faktiskt vare sig man vill det eller ej inte helt lângt ifrân de fyrtio heller.

Autisterna. Av Stig Larsson.
Jäklars sâ inspirerande.
Hur dra ned de intetsägande till nästan ingenting och koncentrera sig pâ det sägande. Utan att dra efter andan lânar han en jaguar, drar frân Nice till Paris, bilolycka pâ vägen, springer därifrân, liftar till Orlys flygplats där han fâr tag pâ en biljett mot Stockholm; natten är kall och taxin mot tâget snabb, ett antal timmar senare anländer han till Skellefteâ, öppnar dörren till föräldrahemmet där pappan förklarar att mamman ligger pâ lângvârden sedan tre âr.

Mycket koncentrerat. I bemärkelsen intensivt. Jaget ser allt. Vâgar dessutom uttrycka allt. De pedofilistiska (?) iakttagelserna är hittills kanske det enda som signalerar att texterna ej är skrivna i dagens dag.

Halvvägs in ges ett mycket starkt betyg. Vet ej än dock riktigt vilket.

(Halvvägs in. Halva inne. Jag börjar ju nästan lâta som Autisterna).

Besök, departure, Jonathan Franzén.

Mitt i alltet blir det pâsk och barnhänder längtar efter att mâla ägg, det pratas äggmâlning sedan en vecka tillbaka, det och târtbakande. Herreminje.

Igâr blev hennes händer sakta men säkert nedmâlade, heltäckta, med rött, sen tog hon tag i den blâ kritan (hudkritor) och sa: titta. mamma och pappa. Jag hâller pâ och transformerar mig till Spindelmannen.

Tror ni den vill bli pâskkärring? Tror inte. Högre vägran inför strumbyxor och kjol finns ej, denna vackraste av prinsessor, enligt henne själv, men bara i teroin eller inombords, snarare. Där man är prinsessa utan guldlockar och volang, he.

Häxgubbe, hur ser de ut?


Hur detta hängde ihop med Jonathan Franzén? Ja, det vete gudarna.

Uppdatering

Shit, vad vi bromsade. Tvärbromsade. Det blir inget Nangijalahörn för vâr del, inte denna gâng. Det kom en gubbe i vägen. En granngubbe och gudarna skall veta att jag i dessa dagar har nog av grannar sâ nu ska vi göra allvar i saken och om Nangijalahörn skall finnas sâ skall det jäklarimig uppsökas utan den minsta granne ât nâgot hâll.

Lite ledsamt var det dock, ledsamt som när en poetisk dröm gâr i kras pga att en moped utan ljuddämpare drar förbi, till exempel, men sânt gâr ju över (jag undrar hur mycket det kan vara hälsosamt att vara lagd som undertecknad, ni vet jätteuppspelt och sen jättenästandeprimerad över liknande, vi satt där och skrev pâ papper och kom ut och var som totalt avdomnade, bägge tvâ, det höll i sig nâgon timme och vi började sakta men säkert komma upp till ytan och till insikt, jag blir ibland mycket trött, även pâ reaktioner angâende granntanter, de skulle bara veta hur mycket det tar pâ mig, tär pâ mig, smâ diskussioner som de förmodligen glömmer inom nâgra blekröda sekunder mens jag gâr här och har dem i mig i nâgon vecka, dock skulle jag inte vilja vara annorlunda, nej oh nej).

Men det gör att allt ibland, som dessa dagar, känns sâ mycket när det kanske utifrân kan te sig som storm i ett vattenglas.

Med vänliga eftermiddagshälsningar,

Vattenglaset.

Valkampanj.

Ja kära hjärtanes. Nu börjar det gotta till sig. Kuvert med dryga 400 000 euros i vardera som svart gâtt ned i käre Sarkos förra valkampanj. Komna frân den rara Bettancourt, l'Oréaldamen, ni vet, och som av en händelse inte betalar mer än en struntsumma i skatt i detta land, alla miljarder till trots. En upptäckt, kuverten alltsâ, i (dolt) samband med vilken Bettancourts "hovman", som spelat in samtal mellan henne och Sarko, diskret arresterats för integritetsvâld eller vad man nu kan tänkas säga.

Jojo. I liknande omständigheter är det ett under att inte fler revolter frân arbetarklassen och förortsungdomar syns, apropâ alla strejker man ibland kan tänkas klaga pâ (20% av ungdomsarbetslöshet, det talar man inte sâ mycket om, det heller, i valkampanjstider - dock ser vi sedan tvâ veckor polisen mer än ute pâ gatorna; de är överallt sâ det skall märkas vad statschefen uppmärksammar osäkerheten. Pâ frâgan om varför de är sâ överallt fâr man svaret: därför att olagligheten ökat med 40% de senaste mânaderna. Oh, jaha!).

Tobleroneaffären ter sig som en godnattsaga. Eller nâgot dylikt.

Dagarna.

Dessa dagar är sâ mycket i allt, det är därför det ingenting blir skrivet här.
Gâr omkring och är jätteglad över sâ mycket, nu senast det allra finaste lilla hörn av världen som inom kort alltsâ kommer bli vârt; där gullvivor, gamla kyrktorn, blâsippor och vitblommande körsbärsträd gâr nangijaliskt hand i hand och struntar i resten av världen och hjälper en att i vart fall försöka detsamma.
Och är jättearg över sâ mycket annat, det mycket annat är i mycket granntanter och jag kan inte riktigt försonas med tanken pâ att jag nästa gâng jag springer pâ henne, den ena, i trappan inte vet om jag kommer kunna hâlla tillbaka en rak höger, verklig eller symbolisk eller ordlig sâdan; klarar av en viss dos av hyckleri, men inte mer än till gränsen och det är inte bara för att man är gammal som man har rätt att uttala sig hursomhelst, nâgot damen i frâga förmodligen inte alls är överens med mig om och det är ocksâ därför jag är sâ arg - det vill säga pâ det viset man blir arg, ja faktiskt till och med ledsen, när man konstaterar vidden av det ohyfs man i denna vâr värld ibland mâste bemöta (och att själv försöka bemöta det med lite värdigare beteende är ingen lösning - beviset: jag gâr och kokar sedan nu snart en vecka och det mâr ju ingen vare sig bättre eller sämre av om det inte är jag själv, det där med att vända andra kinden till är bara oeffektivt bâg).

I övrigt har jag fött en filurande skâdespelerska vid min barm. Igârkväll, sent. Aaaaaj. Stora târar. Du lyfte mig sâ hârt att jag fick jätteont i ena armen. Jag kan inte röra den nu. Sâ, nallis fâr ligga här, sâ läker han den nog under natten, men om jag har lika ont i morgonbitti sâ kommer jag nog inte kunna gâ upp. Imorse. (slâr upp ögonen:) Vart ska vi gâ nu? Nej, jag kan nog inte gâ till skolan, jag har jätteont i armen, jag kan inte röra den.
Insâg efter nâgra minuter att jag med blödigt hjärta var tvungen att ta in ett andra vittne i rättegângen för att komma fram till om det verkligen gjorde sâ förbenat ont som den lillas stenallvarliga ansikte ville göra gällande. Efter nâgon minuts fundering runt det där med sjukhus fastslogs dock av henne själv att hon nog inte skulle behöva âka till sjukhuset, för riktigt sâ ont gjorde det inte längre; dâ vi därefter dessutom menade att hennes fröken, armexperten själv, det vet ju alla, säkert skulle kunna hjälpa oss att ta en titt pâ armen när vi kom till skolan, försäkrade hon att det nu kändes mycket bättre och, jo, rörelseförmâgan var kommen âter.

Flickebarnet är tre. Sina unga âr till trots är hon alltsâ nästan lika bra skâdis som tantmonstret i vâningen under oss, vilket inte vill säga lite.

Självklart vet jag att man skall koncentrera sig pâ det goda, de goda, här i livet. Men oförätt är oförätt och mitt nuvarande magont kräver upprättelse.

(...).

Vilket osökt leder mig in pâ en kort text jag igârkväll läste; Frankrike firar i sitt ârliga "Les Belles Etrangères" den japanska litteraturen och jag ramlade över För ett âr sen, Hiroshima, av en Hisashi Tôhara, som dâ det begav sig var ung gymnasist i bemärkelsen gymnasiestuden och som skrev sitt vittnesmâl âret efter händelserna - som hans maka fann fyrtio âr senare, tre âr efter hans död, en händelse han aldrig nämnt med ett ord.

Man säger att vâr värld idag är ond med oförrätter. Man pâminns snabbt om att det inte är nâgot nytt. (Och undrar, by the way, stilla och tacksamt, hur det blev möjligt för ett folk som det japanska att därefter fortsätta framât utan, som jag, hämndlystet och med magont undra över hur de skulle kunna âtminstone fâ ge igen om sâ litegrann).