Har läst ut Le Gaucho insupportable efter att ha lämnat de tvâ sista texterna ât sidan i januari. Det visar sig att de tvâ sista texterna är oerhört starka, givetvis ocksâ pga att de är de absolut tvâ sista Bolano lämnade in till publikation; strax därefter dog han.
Det rör sig om tvâ konferenser han gav under sina sista mânader och som behandlar skrivandet i aspekten varför skrivandet, vad som stâr bakom skrivandet, vad som bör stâ bakom skrivandet. Han gâr hârt ât ât bâde Vargas Llosa och Garcia Marquez, vilka han anser nâtt ett status, personlig och författarlig, där teknik och applikation tagit över det inre i skrivandet, där det policerade offentliga författarjaget slutligen skadat skrivarjaget.
Maladie + litterature = maladie. Hur det brâdskande tar över. Vad som med döden i vitögat kvarstâr viktigt. Hur den annalkande döden, för honom ytterst konkret, bör, ja mâste, ligga till grund - hur allt annat riskerar "bli Isabelle Allende".
Le Gaucho insupportable är annars en av de bättre novellerna, jag inser det när jag âter bläddrar i den. Som, även den, behandlar vad som till syvende och sist är det viktigaste.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire