Vissa människor levande som döda ger extra avtryck genom deras extraordinära leverne, samt möjlighet till att använda det extraordinära levernet till storverk.
Paul Claudel, en av dessa människor.
Upp var morgon vid 5-6-snâret för tvâ timmars intensivt (litterärt) skrivande. Stängde sedan skrivbordsrummet bakom sig med järnlâs och gick in i sin arbetsroll som ambassadör (Brasilien, Japan, you name it). Vid 17-snâret stängde han ambassadörsarbetsrummet bakom sig med järnlâs och gick ut pâ, alltid ensam, snabb, promenad.
Promenadrutten - ytterst välstuderad, alltid samma. Välstuderad pâ det vis att den gick där nästan inga andra människor gick, samt utan korsande (bil)vägar för att inte behöva sakta ned. Vittnen talar om vilda gester i ensamheten, som om herr Claudel tvättade händerna med tvâl framför sig, ivrigt framrusandes.
Sen gjorde han inte vet jag innan natten och insomnandet. Dagen därpâ var han uppe vid 5-6-snâret och skrev intensivt under tvâ timmar.
Dessa tvâ timmars regelbundna skrivande gav storverk inom sâväl teater som poesi, prosa och essäer. Hans improviserade memoarer är bland den mest stimulerande läsning jag kommit över. Varje mening, ett funderingsavstamp.
Upp till kamp, kamrater!
Å, jag läste Claudel som ung: Sous le soleil de satan,
RépondreSupprimersom jag troligen felstavat, plus en annan - han gjorde djupt intryck på mig då. Hur han etsade sig in i människorna han beskrev. Djup är bara förnamnet ; )
Ja, det var nog framförallt hans pjäser jag läste.
Intressant med honom, och en mig ännu kärare författare, Stendahl, som också var diplomat. Hans Om kärleken är en av de bästa böcker jag läst. Om kärleken.
Âh, Gabrielle! Bästa felstavningen ever!! Jag förklarar:
RépondreSupprimerSous le soleil de satan, vacker roman av Georges Bernanos.
Le soulier de satin, fantastisk pjäs av Paul Claudel.
Som sex laxar i en laxask, fast tvärtom, ungefär.
Jag älskar Le soulier de satin. En av de pjäser vi studerade i sex mânader under universitetsâren (en av anledningarna att älska de franska universitetsâren, att studera en och samma pjäs/roman under sex mânader...). En av de fâ pjäser av liknande "berömdhetsomfâng" som varit uppsatta ungefär 2 ggr... Den pâ Comédie française och en i Avignon.
Ja ambassadör. Och egentligen snarare diplomat och diverse hursom utlandstjänster. Imponerande.
Stendahl, oh ja. Om kärleken har jag faktiskt fortsatt oläst, men lika mycket oh för Rött och svart, la Chartreuse de parme, och Promenades dans Rome.
Typ urtypen av romantiktypen? (skall nu gâ och bläddra i bokhyllorna, jag tror om kärleken stâr här och väntar pâ mig!).
Tack för alla rätt!
RépondreSupprimerJag kom verkligen inte ihåg; men jag vet att pjäserna av Claudel liksom gavs mig i handen av självaste Gunnel Wallqvist (säkert felstavat hehe), som var bekant till mina (någorlunda) katolska föräldrar.
Bernanos läste jag också. Men allt är typ 30 år sen, Stendahl så mkt närmare från ett senare universitetsår. Mera min sort tror jag. Detacherad liksom.
Men tror du han hade nåt kul, Claudel? Förutom när han skrev då.
Vet du att jag tror det! (kul). Kul som i absorberad av bâde yrke och det han inte ansâg yrke - litteraturen.
RépondreSupprimerFast sen var han ju väldigt höger och väldigt katolsk och allt sånt som jag är rätt skeptisk mot, särskilt det förra. Vilket inte hindrar att du har rätt; han brann. Det är förstås inte samma; Brinna och Leka. Men kanske kunde han bådadera. Ändå är jag personligen är jag inte så mycket för de där som bara lever för sin konst.
RépondreSupprimerApropå inget särskilt så slog det mig häromdagen när jag tittade igenom franska presidenters barndom hur pass många det var som hade "strict catholic upbringing". Det kanske fungerar ; )
Jag är själv ytterst skeptisk mot bägge och anser Claudel vara ett (av de fâ) undantag(en) som bekräftar regeln, hehe. Kanske behöver vi alla âtminstone en benhârd, superfast punkt här i livet för att kunna sväva ut för övrigt - och hans fasta var detta? hm hm.
RépondreSupprimerPresidenterna känns ganska mycket som den rakare motpolen? DE känns inte sâ "kul" (fast allt beror ju självklart pâ vad man vill uppnâ, och om inte annat fâr man ju lov att säga att en president har ett lât oss säga mer spännande liv en de flesta?).
Claudel apropâ litteraturen. Mallarmé, en galning. Gâ där och vänta dagarna i ända in en tom lägenhet för att vänta in ngt sâ okontrollerbart som "inspirationen"?
Ack ja, det finnas många tokotar inom konsten. Någon satt med fötterna i en balja vatten för att kunna skriva, minns inte vem. Men jag tror på att man behöver det där något onormala, lite väck ska man va, för att något nytt ska uppstå. Om än i små portioner.
RépondreSupprimerNaturligtvis kan man ha ideal; Mitt är nog Per Kirkeby (som du kanske sett) En konstnär vars ouvre ligger på så där fem gånger alla andras (samtida). Och i hans fall är jag viss om att han har kul. Om än ibland på bekostnad av familjen och sin hälsa. Ja, vi vet det där ; )
Nu har jag funderat vidare. Inte sjutton kan det vara möjligt att le Soulier de Satin och Sous le soleil de Satan är en slump. Här mâste forskas pâ circumstances!!
RépondreSupprimerFör övrigt HADE ju även sous le soleil de Satan kunnat vara en PC titel, med tanke pâ att han var en mycket "bokstavligen troende". (Havet delades verkligen i tu delar, världens skapades pâ sju dagar etc).
Jag minns det som något mycket erotiskt komplicerat: ja jag tror det var första gången jag stötte på det där, med lidelsens besynnerliga djup: Och blev fascinerad, tagen. 17 år. Men vilken av dem var det? Jag tror inte på mitt minne....just nu.
RépondreSupprimerMen kanske var det Bernanos, och att jag senare läste ngn av Claudels pjäser.
Titlarna, hum, kanske var det verbal konkurrens?
Men Hallå Helena, nu måste du faktiskt som en god lärarinna ta mig ur förvirringen; vilken av de två nämnda hade mycket erotik i sig - någon sorts svart dragning? Dite mois!
RépondreSupprimerHoho. Har sitter jag o surfar o scrollar via tlfn sa det blir varre an vanligt med punkter o alla dessa tecken... Na. Som svar pa din fraga min kara trot jag snarare det ar Bernanos du minns. Den unge prasten, frestad av det kottsliga o passionen i det forbjudna och allt set dar. Forbjudet ar det ju aven i Le Soulier de satin, men snarare pa "tristan o isolde vis", romeo o julia, det omojliga men dar ingendera parten glommer etc. Ah, alla dessa vara smartande och lidande hjartan!
RépondreSupprimerFast erotik, dock, skall tillaggas el i vart fall preciseras, finns det ocksa i souliern. Bara detta med sidenskon...
RépondreSupprimerRobotord nr ett jag fick att bokstavera for att kommentera ovan hos mig sjalv: tuttin. Slump eller mening? Hihoho.
"vara smartande hjartan" ; )
RépondreSupprimerMen jag tror du är på spåret; att det var Bernanos. Lidelsen. Osmarta hjärtan.
Vâra smärtande, osmarta, hjärtan. Sâ fint det kan bli!
RépondreSupprimer