Dagen

Sitter här och det är precis ett dygn sedan jag lät handen glida över höften, drog upp tröjan och sa men! En fästing. Sâ vidrigt att jag inte än vet om jag riktigt smält det. Samt att det sedan dess kliar precis över allt av inbillade vänner och jag inte kan ta duschar nog. Till nämnd fästing.

Sitter här och har precis vaknat efter att ha försökt övertyga en liten att sova vid nio. Kör med konceptet "övertyga genom visat exempel" och var mao den som somnade. Mitt liv just nu - sover när ingen annan gör det, skriver när ingen annan gör det heller. Klurigt.

Sitter här och inser vilken aktivitet som pâgâr när andra lâtsas som om Twitter inte finns. Jisses. 70 nya tweets pâ bara de nâgra timmar jag inte varit uppkopplad. Och dâ har jag nästan inga abonnemang alls. Alla ni som "följer" fyrahundratrettio konton - hur gör ni? Eller gör ni (annat)? (Förmodligen finns även här inställningar som annorstädes som jag aldrig kommer fâ ork/tid/motivation att leta upp).

Sitter här och tänker pâ att vi är minst tvâ monomaniska i det här huset. Sedan slumpen, ödet, livet lade huset pâ vâr väg har vi âkt de trettiofem minuterna för att âka dit ungefär varannan dag. För att bara känna. Lillan tror numer att "la campagne" = landet = där huset ligger. Beviset - när jag tidigare förklarade att vi pâ söndag ska âka till ett par pâ landet där det finns hästar. Nej, pâ landet finns bara kor. Des vazz. Lillan zzar det mesta dock inga "s" endast "ch". Viens, les vazz! Viens le za!

Sitter ocksâ och funderar över hur konstigt men tillfredsställande det är att kunna âteranvända saker man skrivit för tio, femton âr sedan och vara glad med det. Älskar att vara alla mina jag samtidigt. Vilket ocksâ är en av anledningarna, förresten, till att denna blogg fortsatt har "â" istället för rundel ovan a:t (ping Jenny Morelli). Pâ tiden dâ jag lade mig an denna vana användes svenskan i skrift endast nästan aldrig - dâ hade jag ingen blogg, ingen mailaktivitet med svenskar/svenskor (kan ingen införa hur man böjer hen till fler möjligheter?) - och orkade inte mer än dâ hâlla pâ att fixa och byta mellan tangentbord, särskilt dâ "â":en var minoritet. Idag har livet gjort att än fler sprâk blandas hela tiden och dagligen och det gillar jag.

Sitter här och inser hur snällt livet ibland kan vara och just nu är. Och vilket ännu ett konstigt inlägg jag just skrivit. "Anteckningsblock" är mitt nya (blogg)svarta.