Professor i linguistik pâ universitetet Paris VII Diderot, intervjuas han i Le monde des Livres.
Franska sprâket när det är som bäst. Man blir alldeles upplyft.
Apropâ forme et fond, apropâ stilister och innehâll.
Proust - sista stylisten, därefter är begreppet omodernt, onödigt, inexisterande. Stilbegreppet, proprement parlé, är sedan dess dött. Och mâste sâ vara.
Le Nouveau Roman - försökte mycket riktigt göra sig av med den, och uppfann en annan.
En stor författare, född efter Proust, är vare sig kopierbar eller icke kopierbar. Det är inte där spelet spelas. Hens (!) storhet befinner sig annorstädes. Exempelvis hos Sartre finns ingenting som icke är imiterbart, men vilket ocksâ gör att det inte är intressant att söka imitera honom.
(...)
Jag tror alla nutida romaner slâss med denna problematik. Jag anar hos vissa "Le style est mort, vive le style" (Stilen är död, länge leve den!). Dessa blir till buktalare istället för att använda det franska sprâket. Deras skrift blir hela tiden en spegel av sig själv, jag finner den förskräcklig. Andra, hjältemodiga eller i vart fall envetna ger sig den pâ kraftprov. Sortir du style, sans céder sur l'écriture, il faut l'oser. Det krävs mod att lämna stilen bakom sig utan att för den skull ge efter pâ kvaliteten.
(...)
(Résumé och fritt översatt): Franska sprâket bär inget vittnesmâl om att tiden gâtt. Den skrivs som den skrivits sedan Richelieu och skrivs pâ samma sätt av alla.
Det franska sprâket av idag är gjort för att inte kunna säga nâgot om nâgot; och dâ det dessutom förstâs och hörs av allt färre, skulle nâgon komma och lyckas säga nâgot genom det, skulle förmodligen det inte nâ ut till nâgon".
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire